För första gången i mitt liv har jag fått kämpa för att vara glad. I går, min första arbetsdag på nygamla jobbet i Driscoll House vid Elephant & Castle, var den känslomässigt tuffaste dagen jag upplevt.
Det var en kombination av många saker. Till andra platser jag bott och jobbat på har jag tagit ett hälsosamt avstånd. Upplevelserna har lagts undan som minnen. London var så plötsligt. Jag sa aldrig ordentligt farväl, tydligen, och de 15 månader jag var där flög förbi så fort, som en parentes i mitt liv som trots att det var en relativt lång period ”bara hände”. När jag härom dagen klev av tunnelbanan vid E&C som så många gånger förr uppstod den första känslan av underligt vemod.
Vemodet följdes upp av insikten att jag inte längre känner många i den här staden. Mina bästa vänner har alla rest bort. Det är beviserligen en stad man tar i omgångar, ingen kan stanna här en längre period.
Inte ens Ella, som kom hit från Italien och var dödskär i London. Jag har sett flera exempel på folk med en drömbild som krossas efter att ha bott här i bara några månader. Men Ella har alltid varit lika kär som innan hon anlände. Tills nyligen. Det första jag fick uppleva var hennes avsked när vi alla stod i receptionen och vinkade av henne till flygplatsen för en månad i Sydamerika. Vilken timing, att vi bytte av varandra så.
Hon kommer tillbaka. Det räknar vi alla med. Men det var fel känslor att ha när man själv precis kommit tillbaka.
När jag kom hit första gången dröjde det inte länge innan jag bodde i kollektiv och direkt hade 65 vänner. Nu bor jag där jag arbetar och måste socialt ta avstånd från personalen jag är chef för. De få icke-arbetskamrater jag fortfarande känner här har arbetsschemat krockat med så dem har jag inte hunnit träffa när jag som mest behövt det.
Jag har tänkt mycket på Robert och allt jag lämnade bakom mig i Australien för att vara här. Sverige och de fantastiska två veckor jag hade där. Från att sitta själv med morfar och Greta i Slätmon, till farmor och den fantastiska släktträffen, till Kungsbacka och alla gamla minnen där. Vi hann med så mycket!
Till sist känslan av att nu vara tillbaka på en arbetsplats där så mycket å ena sidan har hänt, men allt å andra sidan är exakt som det var. Samma problem, samma underbara atmosfär, samma saker som inte fungerar, samma otroliga familjekänsla som gör RestUp till en så bra arbetsplats. Jobbet är kul, varierat och kommer att bli skitbra. Men mitt huvud var igår fullt med för många intryck, och kampen att ge ett bra intryck men samtidigt inte vara för familjär. Lägg till detta att jag åt väldigt sent. Det var tufft att se glad ut på eftermiddagen. Riktigt tufft.
I dag känns det dock mycket bättre. Jag sitter på trottoarskanten på Tower Bridge under en kvällspromenad och skriver detta. Förr när jag gick över Tower Bridge regnade det alltid. Nu är det fantastiskt sommarväder. Ett gott tecken.
Jag har en ny syn på Gurkan, The Shard och St Pauls, platser jag nu passerar på min promenad och tidigare var blind för. Det är varmt och skönt. Och så snart jag fått nya vänner utanför arbetsplatsen kommer jag kanske kunna bli nykär i stan.
Som Ella när hon satt Italien och drömde. Frågan är hur lång tid det kommer att ta, för jag var inte beredd på denna svåra inre kamp.
Denna gång har jag precis sett danska filmen ”Under Sandet” (”Under Sanden” på svenska och ”Land of Mine” på engelska). Ett gäng tyska krigsfångar – unga pojkar – får efter krigets slut som uppgift att rensa danska kusten på landminor. Tusentals minor. I takt med att sergeanten lär känna pojkarna uppstår en vänskap, eller åtminstone ömsesidig förståelse, men då kan det redan vara för sent att rädda dem…
Efter filmen inser jag hur många bottnar den egentligen har ju mer jag tänker på det. Det finns så många gråzoner. Vem bär mest skuld? Översten, piloten, killen som mixtrar med procentenheten av hur stor skaderisken är (vilket påverkar beslutsprocessen), politikerna som tar besluten om att godkänna uppdraget eller ej? Vilket land är ”de goda” och vilket ”de onda” – USA, Storbritannien, Kenya?
