Jag älskar sociala medier och ”vetenskapen” bakom dem. Det har jag omedvetet gjort sedan jag skaffade Facebook, vilket jag var ganska sen med (2009, tror jag). Och medvetet sedan jag var på en föreläsning med en expert i just sociala medier, på Karlstads universitet samma år.

Med Facebook har jag fortfarande kontakt med barndomskompisar och människor jag sedan länge skulle ha förlorat om Facebook inte fanns. Jag läste nyligen en kritisk artikel. Visst, ingen har 250 verkliga ”vänner”. Men det är liksom inte det saken handlar om. Mina riktiga vänner har jag såklart nära mig i verkligheten också, inte bara på Facebook. Och jag tror inte ett dugg på att min närvaro och den tid jag spenderar på Facebook betyder att mina verkliga sociala kontakter och äkta vänskapsband får lida istället. Artikeln argumenterade att sedan vi plötsligt har så många vänner online så plattas alla vänskap ut då tiden ska portionerad ut över fler personer. Men bara för att jag har dagiskompisen Lena Håkansson som vän på Facebook trots att jag sällan träffar henne betyder det inte att jag har ett mer ljummet förhållande till kollegan och en av mina bästa vänner i Thailand just nu, Jennifer Augustsson.

Sedan den där föreläsningen i Karlstad har jag varit fascinerad över hur vi kommunicerar och umgås på nätet. Närmsta familjen följer allt jag gör i mitt liv på andra sidan jorden via min blogg, något som förr krävde handskrivna brev som tog jättelång tid att komma fram. Totala främlingar ser vad jag gillar och hittar egna nya intressen och infallsvinklar via min närvaro på Google Plus. Andra främlingar inspireras och delar mina intressen via bilder på Pinterest. Och jag delar med mig av – och mottar andras – idéer, tankar och expertis via diverse forum.

Förr, när jag spelade mer, umgicks jag digitalt men socialt med andra som gillar samma spel. Jag kommer aldrig glömma en kväll i Danmark när jag spelade några omgångar Raven Shield 3, ett taktiskt skjutspel som kräver mycket lagarbete. Vi var väl kanske ett tiotal spelare från olika platser på jorden, som aldrig tidigare spelat tillsammans eller träffat varandra, och via spelet, den inbyggda chattfunktionen och mikrofon på bara några minuter fungerade som ett riktigt bra team. Vi kommunicerade, skrev till och pratade med varandra, och så fort det var dags för mig att gå bönade och bad alla andra att jag skulle stanna, bara för en omgång till. Det var en av mina bästa och mest mänskliga upplevelser på nätet.

Nu spelar jag inte alls lika mycket och min sociala närvaro handlar snarare om att dela tankar. Jag träffar andra som delar mina intressen och kommunicerar med dem via kommentarsfält. Och det är en otrolig makt vi har: att på en sekund kunna dela en tanke, idé eller annat med i stort sett hela resten av världen. En hisnande tanke, egentligen.

Jag vill avsluta med att kommentera en artikel från Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin, som retade upp mig. Han skrev om upploppen i Göteborg och de trakasserier som någon ungdom la upp på Instagram (som i det här fallet kan jämföras med Facebook). Han ifrågasatte det faktum att personen som gjort det kan åklagas för det men att ingen ifrågasätter Instagrams publiceringsansvar. I en tidning är det journalisterna som producerar materialet, men det är Jan Helin som är ansvarig. Om en artikel hänger ut och trakasserar privatpersoner är det Helin som straffas och får fängelse medan journalisten som skrivit artikeln går fri.

Jan Helin menar att samma tankesätt borde gälla Facebook, Instagram och andra liknande medier. Det skulle alltså betyda att personen som producerat påhoppen i Göteborg skulle gå fri, medan Instagram ska böta för det material som personen lagt ut, då det är dem som i strikt mening publicerat materialet.

Det jag tycker att Helin missar är att Instagram, Facebook och dylikt inte är en tidning med etiska regler att följa. Sociala medier är en kanal för vardagspersonen att nå ut till resten av världen. Visst, man kan inte ställa samma krav att förstå dessa regler på en 15-åring som en yrkesjournalist. Men man kan heller inte kräva att de sociala medierna ska stå till ansvar för allt som publiceras. Då skulle de vara tvungna att moderera och godkänna allt som skrivs och alla bilder som tas, en snudd på omöjlig uppgift.

Att inte lägga ut påhopp och kalla andra för horor tycker jag inte att man behöver vara yrkesjournalist och skolad i etiska regler och lagar för att förstå att man inte gör. En person som gör det ska självklar straffas, med den unga åldern i åtanke, och att istället straffa den kanal som materialet kommit ut genom hejdar snarare den sociala frihet och existens vi redan är så privilegierade att ha på nätet. Jan Helin må vara en klok man. Men i det här fallet tycker jag att han har rakt av fel, även om det självklart tåls att debattera de sociala mediernas ansvar.

Vill du för övrigt följa mig på nätet? Här är de kanaler jag använder mest:

Oavsett om du är en nära vän, före detta kollega eller fjärran släkting, var min vän på Facebook om du har träffat mig i verkligheten och vet vem jag är.

Vill du inspiras och upptäcka coola produkter, artiklar och idéer jag hittar på nätet och återpublicar? Följ mig på Pinterest! Flödet på Pintest består av bilder som andra delar. Främst relaterade till saker som folk tycker är intressanta, men även egenpublicerade. Det handlar om intressen, och du kan söka på ditt intresseområdet, till exempel geocaching, matlagning eller virkning.

Delar du min musiksmak eller vill du upptäcka den musik jag lyssnar på? Oavsett om jag känner dig eller inte, prenumerera på mina spellistor på Spotify.

Följ mig på Instagram om du vill följa mitt liv i bilder med coola effekter snarare än korta textuppdateringar likt dem jag skriver på Facebook. Oftast lägger jag dock även upp mina Instagrambilder direkt på Facebook.

På den här bloggen skriver jag längre inlägg om vad som händer ni mitt liv. Följ mig här om du är personligt intresserad i vad som föregår omkring mig.

En sida för hobbyfotografer och professionella. Följ mig här om du vill se mina allra bästa foton, helt enkelt.