Jag ville resa bort i två dagar till en europeisk stad jag aldrig tidigare varit i. Jag gick in på Momondo och sökte baserat på pris för att se vad som var billigast. Warszawa vann den tävlingen – det var superbilligt i februari och jag hade aldrig varit i Polen.
Resan dit
Min polska kollega varnade mig för att polacker applåderar när flyget landar. Jaja tänkte jag, alla nationaliteter har sina fåniga resenärer men så illa är det ju inte längre. Det var mest förr folk applåderade. Och hennes kommentar fälldes på ett sånt sätt att det var tydligt att hon sa det för att visa hur fånigt ”hennes folk” är och att hon var stolt över att polacker är annorlunda, ett väldigt osvenskt tankesätt eftersom vi i Sverige har jantelagen.
Vi lyfte, vi flög, vi landade. Och herregud vilken applåd! Hon hade rätt! Jag har aldrig upplevt flygplansresenärer applådera så livligt och intensivt!
Jag landade på Modlin flygplats cirka 30 km utanför Warszawa. Jag frågades ut i passkontrollen – vad tusan gjorde jag där alldeles ensam, undrade de. Jag förklarade att jag bara var på semester, och det dröjde ett tag innan de accepterade det. Jag har aldrig blivit så utfrågad förr som jag gjorde i Polen.
Jag hade blivit rekommenderad buss eftersom den går direkt från flygplatsen, men nästa avgick inte förrän en och en halv timme senare. Istället köpte jag en tågbiljett – som faktiskt var billigare – och satte mig på en shuttlebus som skulle ta mig till tågstationen.
Tågstationen i den lilla byn Modlin var mitt första riktiga intryck av Polen och en fantastisk summering av hela känslan av landet: en väldigt liten landsbygdsby med gamla slitna småhus, och ett rejält och modernt snabbtåg som stod och väntade på den lilla pyttiga perrongen. Kontrasten mellan tåget och skogen och byn som omgav stationen var slående.
Första intrycket av staden
Jag ankom till centralstationen i Warszawas centrum sent på förmiddagen. Jag promenerade genom tunnelsystemet och dök upp på en hektisk gata någonstans i centrum. Det första jag såg var ”the culture and science palace”, en gigantisk byggnad som var en gåva från Sovjetunionen. Bara det avslöjar en hel del om hur den här byggnaden ser ut, och i stort sett alla Polacker jag pratat med tycket att den är extremt ful.
Jag håller inte med! I den annars skitiga och gråa staden som är Warszawa är kulturpalatsen en frisk fläkt som står ut ur mängden. Det är en cool byggnad, till skillnad från de massiva gråa betongblock som utgör resten av staden. Det finns inte många skyskrapor.
Med palatset som riktmärke och mitt boende som mål började jag promenera.
Mitt hostel
Jag hade planerat att couchsurfa och leta boende på plats eftersom jag ankom så tidigt på dagen. En del av äventyret! Men när min chef – som själv är Polack – hörde att jag skulle dit skickade han iväg några mejl och plötsligt hade jag gratis boende på ett centralt beläget hostel. Han kände ägaren, sådär hostelchefer emellan.
Det dock dock ett tag att hitta dit. När jag dök upp från den underjordiska centralstationen försökte jag orientera mig om var jag befann mig, men jag felbedömde kulturpalatsets läge totalt – och vandrade en halvtimme i motsatt riktning! Ingen fara i det, jag fick en härlig promenad och en bra första sightseeingtur. Och Polacker är vänliga och bra på engelska, så när jag väl började fråga runt dröjde det inte länge innan jag kom rätt.
Hostelet, som var en ombyggd lägenhet i ett bostadsområde, var litet och receptionisten trött och uttråkad. Men det var mysigt. Jag fick en säng i en fyrsängssal som i övrigt stod tom. Det bodde några i ett annat rum som jag snabbt hälsade på i förbifarten. Där fanns gemensamt kök och ett TV-rum.
På upptäcktsfärd
Jag hade på förhand gått igenom en lista över de tjugo bästa sakerna att se i Warszawa, valt ut mina favoriter och markerat dem på en karta. Jag hade en rutt i åtanke som började med kulturpalatset – som jag var uppe i och njöt av utsikten från – passerade flera judiska minnesmärken, och slutade i gamla stan. Jag träffade en lokal kille som gärna visade mig runt, och vi spenderade hela dagen till fots. En rejäl promenad! Att resa ensam är kul och skönt, men upplevelser ska man helst dela med någon som man har någon att prata om dem med senare.
Höjdpunkterna på den här upptäcktsfärden var:
- Kulturpalatset – Säga vad man vill om byggnaden och den gråa stan, men jag älskar utsikter och besöker alltid den högsta punkten när jag är i en ny stad!
- The Uprising Museum – Ett lite annorlunda museum om hur befolkningen gjorde motstånd under andra världskriget. Världskrigsmuseum blir lätt tråkiga eftersom de ser likadana ut vilken europeisk stad man än befinner sig i, men det här kändes annorlunda och mer rörande.
- Den judiska kyrkogården – Tonvis av gravar från före, och även några efter, krigstiden. En skog i stadens utkant med gravar i hög, inte sådär strukturerade som vi är vana vid. En mysig och rogivande upplevelse.
- Gamla stan – Allt förstördes under kriget vilket är varför Warszawa saknar den medeltidscharm många andra europeiska städer har. Men mycket har återbyggts i samma stil.
Under promenaden blev det även lite shopping – H&M! – och vi avslutade med en tunnelbaneresa för att slippa gå sista biten.
Maten
En sista höjdpunkt var vår sista måltid i gamla stan. Mina polska kollegor hade rekommenderat mig en del olika polska maträtter, men vem hade kunnat ana att polsk mat var så här god? En positiv överraskning! Restaurangen min nyfunne vän tog mig till var dessutom perfekt. Medeltidskänsla, liten och mysig.
Vi åt dumplings – traditionellt polskt men väldigt likt den kinesiska versionen – och drack ”kompott”, en fruktblandning som påminner om alkoholfri glögg.
Hemresan
Efter två nätter på hostelet var det tidigt på morgonen dags att resa hem. Jag tog tåget tillbaka till flygplatsen, sov genom hela flygningen, och innan jag visste ordet av var jag tillbaka på Stansted flygplats.
Jag vill avsluta med en känga till personalen på King’s Cross Station. Jag valde att lägga ner lite extra pengar på snabbtåget istället för den jobbiga bussen från flygplatsen till centrala London. När jag klev av tåget slängde jag mitt skräp – en juice, pappret från en macka och kvittot på min tågbiljett. Trodde jag iallafall! Istället för att slänga kvittot slängde jag den närmast identiska biljetten.
Trotts att man inte kan kliva ombord på tåget utan att först passera biljettkontrollen måste man även stoppa in biljetten elektroniskt när man kommer fram för att att portarna ska öppnas och man blir utsläppt på King’s Cross. Ingen fara tänkte jag, jag förklarar situationen för personalen och jag vet ju att de enkelt bara kan öppna portarna, något man ofta ser dem göra på tunnelbanan om någon fastnat eller har elektroniska problem med sin biljett. Det är exakt samma system på tågstationerna.
Men icke! Istället för att bemötas med förståelse och sympati fick jag en fnysning och hånande kommentarer från en äldre kvinna som uppenbart var trött på sitt jobb. Jag visade kvittot som jag ju hade kvar och som tydligt visade priset och dagens datum. Det räckte inte.
Rent sakligt hade hon rätt – utan biljett kommer man inte ut. Men det minsta jag förväntade mig var att hon skulle beklaga situationen men förklara att hon inte kunde göra något. Istället var hon korthuggen och oförstående. Jag fick två alternativ: gå tillbaka på tåget och leta igenom soporna eller betala för en ny biljett. Jag hade inga planer på att betala ytterligare £19 för något jag hade bevis på att jag redan betalat för så jag rotade igenom soporna. Jag var osäker på vilken vagn jag suttit i, och städaren på tåget informerade mig om att om jag suttit längre bak än den vagn jag då befann mig i så hade han redan knutit igen påsarna och slängt dem.
Jag jag tillbaka till kvinnan och förklarade detta. Hennes kommentar: ”Egentligen ska jag bötfälla dig eftersom du inte kan visa en giltig biljett.”
Hur det slutade? Jag gick med på att betala, men mitt kort nekades! Senare fick jag reda på att min bank upptäckt uttag i Polen och att de därför blockerat kortet. Detta har alltså hänt under själva tågresan eftersom jag använde samma kort till att köpa första biljetten på flygplatsen. Snacka om tur!
Jag ljög och sa att jag inte hade några kontanter. Motvilligt övertalades kvinnan av hennes något vänligare kollega att bara öppna porten och släppa ut mig. Jag tackade henne när hon gjorde det. Hon svarade irriterat: ”Tacka inte mig, tacka min kollega.”
Till sist
Som helhet hade jag en bra upplevelse i Warszawa, och vad gäller stadens fulhet vill jag i Warszawas försvar säga att det var ganska mulet under hela min vistelse. Den gråa känslan förstärktes såklart av det.
Men jag upplevde mycket, fick en ny vän och träffade trevligt folk på hostelet.
Skulle jag någonsin resa tillbaka? Troligtvis inte. Blir det Polen igen reser jag nog till Krakow nästa gång.
