Att gå ut på Rhodos bargata blir lite samma-samma varje gång. Klubbarna är samma, folket är samma. Just därför brukar jag vara bland de första att gå hem, och jag är bra på att säga nej tack till att ens följa med. Jag föredrar att sitta på balkongen och snacka istället.

Men i går var en ovanligt bra kväll. Vi körde en tidig bonuskickdown då många kommer att ha lämnat ön när det är dags för den riktiga kickdownen, så väldigt många var med. Vi började på en karaokebar där vi sjöng för fullt. Och med vi menar jag att några få stod på scenen medan resten av oss satt och garvade och skrålade med vid sidan om.

Jag slog Johanna i biljard på samma bar och ute på gatan lurade Jenny och jag i ett gäng norrmän att vi var tillsammans. Vi skrattade som bara den, det var nästan kvällens höjdpunkt!

Sedan fortsatte vi till Colorado, öns kanske bästa nattklubb och den enda på bargatan som har öppet året runt, även utanför turistsäsongen. De brukar ha väldigt bra liveshower, så även denna gång. Vi stod där längst framme vid scenen och rockade loss tillsammans med sångerskan, och ställde oss på en balkong med utsikt över scenen.

En riktigt lyckad utekväll!

Jag hade ett väldigt långt, otippat och framför allt givande samtal med pappa i dag. Om framtiden – både hans och min – livsval och uppfostran. Mycket av det han sa är sådant jag växt upp med och alltid har levt efter, och jag insåg nu hur pass mycket uppfostran spelar in i ens liv. Och han har ju alltid varit bra på att sätta goda exempel – både mamma och pappa följer alltid sina mål, de har aldrig fastnat på ett ställe och de gör bara sådant de själva vill. Fungerar det så fungerar det, och fungerar det inte så är väl inte det hela världen.

Jag ser väldit mycket fram emot Kina nu – mamma och pappa flyttar dit i december och stannar troligen i två-tre år. Jag har hela tiden tänkt besöka dem, men varit lite osäker kring när det ska bli. Nu har jag fattat beslutet: efter Mexiko blir det Kina i några månader, och London efter det. Jag har sparat upp i minde mängder ett tag nu, och med gratis boende i Beijing blir Kinaresan ett väldigt billigt nöje. Mamma ska dessuom vara hemmafru – eller lyxhustru som hon kallar det – så jag ser fram emot kvalitetstid och utflykter med henne.

Sedan vill jag resa runt åtminstone lite på egen hand, flytta från hostel till hostel och ta mig lite längre in i landet, även om det bara blir någon vecka.

Vi pratade även om kulturskillnader. Om pappas nya jobb och förutsättningarna och kraven kring det.

Det enda jag inte håller med pappa helt om är skillanderna mellan Caroline och mig. Ska man placera oss i vitt skilda fack så är jag den sociale som får alla att känna sig hemma, medan Caroline är chefstypen som kan fatta tuffa beslut. Nu vet jag att pappa inte menade det så, men sanningen är nog snarare att Caroline och jag är betydligt mer lika än man kan tro. Caroline är otroligt social och kan ”föra sig” (pappas uttryck) i alla sociala kretsar. Och jag skulle äga som chef i och med att jag klarar av de tuffa besluten men samtidigt får personalen att må bra – i min erfarnehet så är allt för många chefer bra på antingen eller. Jag skulle aldrig vara någon mes-chef precis som Caroline aldrig skulle vara chefen alla avskyr för att hon är för… chefs-aktig. Däremot skulle vi antagligen vara bra chefer på olika företag. Caroline som toppchef och jag på mellannivå. Jag gillar trots allt tryggheten, och kommer man för högt upp blir det för högt att falla.

Apropå det har jag själv insett att jag är väldigt trygghetsberoende. Jag stannar hellre kvar på en oförståelig finskspråkig gymnasieskola istället för att flytta hemifrån och plugga på svenska i Helsingfors. När jag väl flyttar hemifrån gör jag det via en folkhögskola där boende och sådant arrangeras åt mig, och får på så vis en mjukstart in i vuxenvärlden. Jag flyttar utomlands, men då med ett svenskt företag i ryggen. Jag reser till Kina, men inte för att backpacka på egen hand utan för att föräldrarna finns där och det alltid finns något tryggt att landa på.

Trots allt detta har alla varit mina egna beslut, och jag har följt mina mål och drömmar och upplevt och lärt mig massor. Jag har bara hittat vägar som låtit mig göra allt detta under trygga förhållanden. En perfekt kombination av vad mina föräldrar har uppfotsrat mig i och de delar av mig som varken mina föräldrar eller jag själv kan påverka, som bara är sådan jag är i min personlighet.

När jag nu vill flytta till London utan något där när jag kommer dit är det antagligen det mest självständiga jag gjort (eller planerar att göra). Och jag är rädd för det! Jag försöker febrilt få någon att följa med mig även om den personen kanske bara stannar några månader och jag betydligt längre, och jag räknar med att försöka skapa kontakter och boende redan innan jag kommer dit så jag inte är helt ensam.

Det var ett väldigt skönt samtal vi hade, pappa och jag. Och jag börjar äntligen komma över den där livskrisen jag hade förut med vad som ska hända nu. Jag har aldrig varit orolig för sådant helt enkelt för att jag har tänkt som pappa har uppfostrat mig att tänka: gå efter vad du tycket känns bra, så löser det sig alltid. Men senaste tiden har jag överanalyserat, kanske just för att jag inte är bekväm med att lämna den trygghet jag har nu. Varför ändra på något som fungerar? Jo, för att utveckling och variation är kul, och det är dags att gå vidare.

Jag har en plan. Jag är bekväm med min plan. Om den skiter sig så är det ett problem att ta tag i då.

Och det löser sig. Det gör det alltid.

Nu har jag testat couch surfing för första gången i mitt liv. Och jag kommer absolut att göra det igen!

I tre dagar hade jag två tyskar boende hos mig. De var på väg till Turkiet för tre veckors backpackande innan universitetsstarten, och landade här på Rhodos för att sedan ta båten till Marmaris. De hade massor med reseberättelser från tidigare äventyr, och jag fick chansen att visa dem Rhodos stad.

Det var skönt att de var två, eftersom jag jobbade. Det kändes aldrig som något krav att behöva underhålla dem, inte ens när jag var hemma, utan de var ju hos mig av en enkel anledning: de behövde en sovplats. Men samtidigt var de intresserade av att umgås. Första kvällen hade vi filmkväll, den andra var vi ute och åt. Det hela passade så perfekt! Dessutom diskade de och renbäddade innan de reste vidare.

Från och med nu kommer jag aldrig mer resa någonstans och boka hotell eller hostel utan att först kolla med regionens couchsurfare. Gratis boende, någon med lokalkännedom och förhoppningsvis trevligt sällskap. Kan det bli bättre? Och när helst det är möjligt under resten av mitt liv, beroende på min boendesituation, kommer jag vara öppen för att ta emot resenärer.

Mina första kontakt med couch surfing var när jag intervjuade en familj utanför Kungsbacka. Barnen (övre tonåren) hade testat när de var ute och reste tillsammans. Föräldrarna hade först varit skeptiska, men efter att barnen övertalat dem att ta emot en couchsurfare i familjens hem, och föräldrarna då insåg hur fantastiskt det var, så fortsatte föräldrarna med det även efter att barnen flyttat hemifrån. Ett kul sätt att möta andra kulturer på, skaffa nya vänner och hjälpa människor. En annorlunda form av gemenskap.

För att tala om något helt annat vill jag påminna om min intervju med Bea. Jag har länge varit nyfiken på vad som egentligen hände under och efter branden i Slätmon, där familjens hus brann ner till grunden. Mammas barndomshem och ett hus som jag växt upp med. Jag blev riktigt rörd när mamma skrev att hon grät när hon läste intervjun, trots att hon redan kände till det mesta som beskrivs i den. Och jag får erkänna att jag själv fällde en tår när jag läste Beas svar på mina frågor. En riktigt rörande berättelse om känslan att ha förlorat precis allt.

Läs den här.