Inom 30 sekunder från att Sharon, min värdinna i Christchurch, hämtade mig på flygplatsen låg vi dubbla av skratt. Supertrevlig och pratsam person! I baksätet satt hennes två barn. Då mitt flyg var försenat och vi inte kunde kontakta varandra eller ens visste hur den andre såg ut hade hon kört runt i en halvtimme med barnen genom upphämtningsplatsen och frågat främlingar, ”Är det du som är Johan?” Till sist hade fyraåringen sagt, ”Ta någon bara!”

Min lägenhet var kopplad till Sharons hus men var stor och privat. Sharon åkte till affären och köpte frukost till mig. Jag hade bokat genom Airbnb, en hemsida där privatpersoner kan hyra ut sina gästrum, stugor eller hela hus. Det var även så jag hittade mitt rum Sydney då många även hyr ut långsiktigt.

Tyvärr var det första och sista gången jag såg Sharon. Jag bodde där i tre nätter, halvvägs genom min vistelse åkte familjen på semester. Det fungerade dock fint.

Christchurch

Det fanns två anledningar till att jag valde Christchurch, en mysig men förhållandevis liten stad (tänk ett förvuxet Kungsbacka), som en del av min Nya Zeeland-vistelse. Förs det första: Evie, min kompis från London som även var med i Kungsbacka för två år sedan, bor där. Och för det andra: avståndet till turistorten Queenstown i söder är perfekt för en road tripp. När jag skriver detta är jag nästan framme. Robert möter upp mig där i eftermiddag. 

Christchurch var en överraskning. Inte alls lika vykortsvacker som jag föreställde mig, men jag skulle absolut vilja bo där! Väldigt svenskt, från klimatet till arkitekturen till människornas attityd och kultur. Väldigt skandinaviskt jämfört med Australien, som är mer amerikanskt.

Jag hade ingen aning om jordbävningen som för fem år sedan skakade denna del av världen. Stora delar av Christchurch förstördes helt. Många dog. Det var två skalv och Evie beskrev dem som väldigt olika: det ena var som om någon lyfte upp marken som en matta och skakade den. Vågigt, väldigt smidiga men häftiga rörelser. Det andra var mer skakigt och i sidled, där väggar försköts och rasade ihop.

I centrum står en halvrasad kyrka som ett minne av händelsen. Den ser tyvärr mycket ut som en byggarbetsplats. Jag hoppas att de rensar upp och gör den till något i stil med The Dome i Hiroshima; även om man på grund av rasrisk kanske inte får gå in så borde de rensa upp och göra det till någon form av park med kyrkan i centrum som ett minnesmärke. Just nu är det bara avspärrat av säkerhetsskäl med begränsad insikt.

Trots att det gått fem år så ser mycket av staden ut som kyrkan. Stora, tomma tomter varvas med ruiner och nybyggda, moderna glas- och metallbyggnader. En väldigt konstig blandning av modernt, rasat och helt rensat men ännu inte byggt. Byggprojekt pågår överallt och en sak saknas inte: parkeringsplatser. I väntan på att nybyggen startas har många tomma tomter gjorts om till parkering.

I södra delarna av stan har rester av villor rensats bort men på grund av dålig mark får inget nytt byggas där. Resultatet har blivit en lång rad gräsmattor (välskötta, så någon måste ta hand om dem) med träd och buskar spridda här och där där folks trädgårdar tidigare har varit. Tänk dig att man tar bort tomtgränserna och alla husen, men behåller gräsmattorna och växterna. Så ser det ut.

Det är dock väldigt mycket hopp i luften. Både Sharon och Evie gav mig det intrycket när de pratade om jordbävningar. Mitt i stan där shoppingcentren rasat finns ett tillfällig shoppingcentrum i form av färgglatt målade containrar. Till och med en bank har sitt kontor i en av containrarna. Jag hoppas verkligen att de behåller den här idén även om nya shoppingcenter såklart kommer att dyka upp de kommande åren.

Lyttelton & Brighton

Evie tog mig till den lilla byn Lyttelton där det fanns ett Farmers Market. Solen sken, det var nästan varmt trots att det är mitt i vinter. Varmaste vintern på flera år sa de i radion. En kontrast mot Sydney där de hade kallaste dagen på 20 år för några veckor sedan.

Vi åkte sedan till Brighton, en liten kustby strax utanför Christchurch, där Evie hade yogalektioner. Jag promenerade runt längs stranden och på piren (som riktiga Brighton i England) medan Evie yogade. 

Road trip genom södra ön

Efter fyra dagar var det dags att lämna staden bakom mig. Jag hyrde en bil och hade nu en sex timmar lång resa framför mig till Queenstown uppe i bergen, på den södra av Nya Zeelands två huvudöar. Men jag hade tre dagar kvar tills Robert kom till Queenstown, så varför köra direkt utan stopp? 

Istället planerade jag streckan så den tog tre dagar att köra, med stopp och omvägar. Jag började med att besöka byn Oxford (alla dessa engelska ortsnamn!) och njöt av farmlandskapet. Spontant baserat på hur långt jag hade kommit bokade jag ett annat Airbnb för natten – en stuga på landet utanför den lilla byn Fairlie. Jag tog en dag i taget och planerade med karta på kvällarna.

Jag ankom till Fairlie strax efter mörkrets fall. Sonia, ägaren som bodde i huset intill stugan, var inte hemma men hade förberett mig om att hon kanske skulle vara borta på kvällen och därför lämnat dörren öppen. Jag möttes istället av hennes underbara hund. Jag somnade innan hon kom hem.

På morgonen, när jag väl packat och var redo att åka igen, tog jag först en promenad i farmlandskapet. Jag knackade på hos Sonia igen men ingen var hemma. Nåväl, stugan var fantastisk ändå!

Dagens tripp gick till Mount Cook, ett av landets högsta berg och ett fantastiskt naturreservat. TripAdvisor beskrev det som ett av landets bästa vandringsleder. I mån av hur välskött den var så ja, men även om naturen och bergen och sjöarna var vackra så var det inte SÅ ”breathtaking”. Det var dock tre timmar i helt tyst och oförstört landskap, vilket var värt det i sig.

På kvällen ankom jag till den lilla byn Twizel (Hahaha, säg det högt en gång!) där jag checkade in hos Linda, en äldre änka som hyrde ut ena halvan av sitt supermoderna hus till turister. Privat rum och badrum, riktigt fint.

Linda, som jobbat som engelsklärare i Kina i 15 år, och jag bondade över politik och en gemensam kärlek för Bernie Sanders. Hennes katt var också trevlig. Och på morgonen hade hon dukat upp frukost till mig! Hur ska jag någonsin kunna bo på hostel igen efter denna inte -allt-för-dyra Airbnb-resan? 

Mot Queenstown

Så idag ja. De sista timmarna i bil mot Queenstown. Robert landar klockan fyra. Jag har tagit en avstickare från Cromwell till byn Clyde, där jag nu sitter på ett kafé och skriver detta. Här finns landets största dambygge… och inte så mycket mer. Bergen som omger byn är dock fantastiska!

På flygplatsen ska jag lämna bilen och Robert har bokat in oss på något hotell. Här börjar andra akten av min NZ-resa, som inkluderar skidåkning i morgon, en flygtur till Auckland på norra ön, Roberts föräldrar samt en dagstur till Hobbiton från The Hobbit-trilogin 🙂

Bilder finns det massor av i kameran men datorn är kvar i Sydney, så de får komma i ett separat inlägg.

Jag sitter på spårvagnen, tittar ut genom fönstret, lurar i öronen. Plötsligt fnissar jag till åt en anekdot jag hör. Jag kan inte hålla mig, jag spricker upp i ett leende, det kommer ut ett kvävt ljud. Jag vänder mig bort från mina medpassagerare, döljer munnen med handen. Hade jag varit ensam hade jag brustit ut i gapskratt, men här gäller det att passa in, att inte dra till sig uppmärksamhet i vagnen som – trots att den är full såhär i morgonruset – är helt tyst.

Jag ser mig omkring för att försäkra mig om att ingen har lagt märke till mitt egendomliga beteende och får då ögonkontakt med en äldre kvinna. Attans! Hon ler, hon har sett. Anekdoten fortsätter i mina öron och jag kan inte hålla mig. Kvinnan och jag skrattar tillsammans, om än bara för en sekund innan jag igen försöker hålla mig, och trots att hon inte har en aning om vad vi fnissar åt.

Jag tittar åter ut genom fönstret och ler för mig själv. Anekdoten är över, leendet är kvar men faller sakta bort. Snart är jag försjunken i mina egna tankar igen.

Att lyssna på podcasts

Vad var det som fick mig att skratta så? Anekdoten handlade om Alex Schulman som DJ-battlade på Almedalsveckan. Det jag lyssnade på i mina hörlurar var podcasten Alex & Sigge. För flera år sedan gav jag podcasts en chans för första gången men fastnade aldrig. Till för några månader sedan, då jag gav Alex & Sigge en chans. Nu lyssnar jag på dem en gång i veckan.

Förr var det alltid musik som förgyllde mina resor till och från jobbet, eller på flygplan, eller under långa väntetider. Tröttnade jag på det läste jag en bok, men behöll ofta musiken på för att stänga ute annat ljud. Nu byter jag allt oftare ut musiken med podcasts och har hittat så många bra att jag inte kan hänga med! Det är som pratradio på beställning, och bara ämnen som intresserar mig.

En podcast är alltså ett ljudprogram som man kan ladda ner och lyssna på till exempel genom valfri podcast-app. Svenska journalisterna/skribenterna Alex och Sigge, som har podcastat i fyra år med ett nytt avsnitt varannan vecka, är ett ypperligt exempel. Men där deras program handlar om allt och ingenting finns mycket mer nischade program om allt man kan tänka sig! Mycket på engelska såklart eftersom detta är en produkt av internet snarare än lokalradio, men även ett helt hav av svenska alternativ. Ämnena är breda: business, filmer, litteratur, humor, politik, psykologi… det finns en podcast dedikerad till precis allt!

Personligen lyssnar jag till exempel på Problogger, en podcast med ett nytt avsnitt varje vecka och som handlar helt och hållet om bloggtips och att blogga. Just det ämnet kanske inte passar just dig, så här kommer istället några tips som jag tror att just du kan gilla:

1. The Guilty Feminist

Jag är inte feminist och att jag hittade denna podcast var helt och hållet en slump. Det är min favoritpodcast för att den är så himla rolig! Två kvinliga komiker – danska Sofie Hagen och australiensiska Deborah Frances-White – diskuterar feministiska teman på ett mänskligt sätt där de erkänner hur de på många sätt och vis inte lever upp till sina egna ideal. Som exempel börjar de varje avsnitt med att turas om att säga ”I am a feminist, but…” följt av en komisk situation som visar på deras egna svagheter. Det leder ofta till gapskratt!

2. My Brother, My Brother & Me

I denna engelska podcast ger tre bröder komiska råd till lyssnares frågor, kort och gott. Podcastens styrka ligger i brödernas fantastiska kemi. De triggar varandra och ett enkelt skämt kan ofta eskalera och spåra ur fullsändigt, på ett bra sätt. Lyssnarnas frågor är ofta seriösa med en humoristisk underton, som till exempel en kvinna vars lägenhetsgranne hade en hemlig hund trots husdjursförbud. Skulle hon skvallra till hyresvärden eller bli vän med grannen och hunden? Brödernas råd är skräp och skoj, men ack så roliga!

3. Tankar Med

Detta verkar ha varit en äldre podcast som har fått nytt liv för det finns gamla avsnitt från förra året, men nu i år har internet-profilen Daniel Redgert tagit över den. Han intervjuar svenska kändisar på ett väldigt personligt vis. Jag älskade exempelvis hans intervju med Oskar Zia. Här är det inte humor som är ledordet, utan ett intresse för kändisarna i fråga.

4. The Productivity Show

Jag sökte ett program som snackade om Evernote och hittade denna. Endast ett specifikt avsnitt var om just Evernote, men jag föll för deras upplägg som helhet. Det handlar mycket om produktivitet i vardagen, om psykologiska tankesätt, om GTD (Getting Things Done) som blev känt genom en bok för ett antal år sedan, osv. En del handlar naturlig om business-relaterade saker som inte passar in på mig, men mycket går ändå att applicera på vardagen generellt.

5. Alex & Sigge

Jag har sparat min absoluta favorit, förutom The Guilty Feminist, till sist. Alex & Sigge är bara bäst! Det är kemin emellan dem och hur pass lika men ändå olika de är som utgör själva grunden. Deras samtal är naturliga, som två gamla vänner som sätter sig ner och pratar i en timme. De varierar humor med långa och tankeväckande inslag om allt mellan himmel och jord. Mycket media eftersom de båda är mediamänniskor. I ett avsnitt diskuterade de hur Astrid Lindgrens filmer, som ju kan vara ganska allvarliga och ofta handlar om döden, format deras uppväxt. I ett annat pratade de humoristiskt om hur Alex hade en ”råttkung” hemma i källaren, som tydligen är många råttor vars svansar trasslat ihop sig så pass att råttorna måste leva och röra sig som en enda stor, äcklig klunga.

En anledning till att det tog mig så många år att fastna för podcasts var att det inte finns något helt naturligt sätt att lyssna på dem. Bästa sättet är att ladda ner en podcast-app – sök på ”podcast” i appbutiken, det finns många alternativ – och där prenumerera på och ladda ner de program man gillar. Fördelen med podcasts är att man kan ladda ner gamla avsnitt ett i taget, man behöver inte vänta på att nästa ska komma ut. Hojta till om du har några tips till mig! 🙂

OK, så i mitten av augusti flyttar jag tillbaka till London. Den största anledningen till att jag länge tvekade på att återvända: staden föll mig aldrig i smaken. Jag har många vänner där, ett bra jobb som väntar, men staden i sig känner jag bara ”blä” för. Den är helt motsatsen till vad jag söker i en storstad (smutsig, lågbyggd, trång och omodern snarare än ren, högbyggd, luftig och modern).

Jag ställde ett krav på mig själv om jag ska kunna njuta av att återvända: eftersom jag kommer att ha samma vänner och samma arbetsplats måste jag vända upp och ner på allt annat! Hur ska jag göra det? Här kommer en lista:

Bo norr om floden

Eller åtminstone nära den på östra eller västra sidan av centrala London. Jag har inget emot upp till en timmes pendel till Elephant & Castle men vill ha: eget rum (helst egen lägenhet men det är närmast omöjligt med Londons f*cked-up bostadsmarknad), så få housemates som möjligt, samt nära till buss eller tunnelbanestation. Det gör inget om det kostar lite mer än mitt tidigare ställe, det räknar jag med.

Skaffa en helt ny hobby

Tiden i Laings Land, det kollektiv jag bodde i, var helt fantastisk! Men med så många människor bestod min tid i att jobba och hänga med folk. Det var socialt 24/7. Ville jag vara ensam tog jag en cykeltur eller stängde skynket kring min säng (och även då kunde man räkna med att någon tittade in och sa hej då och då). Det fanns helt enkelt ingen tid över för att göra annat än att vara tillsammans med kollegor eller huskamrater.

Jabbey, killen jag hängde mycket med utanför jobbet och boendet, tog mig bort från allt det där och till andra delar av stan, men det räcker inte. Jag kommer behöva ha en hobby, något som tar mig ut ur huset och får mig att träffa andra människor. Jag kanske ska börja delta mer i de svenska aktiviteterna som äger rum i stan och träffa andra London-svenskar.

Byta bank

#&!/%!” Lloyds bank! Få företag har gett mig så mycket huvudvärk som de har. I Sverige och Australien är bankerna jag haft öppna, online, och snabba och enkla att ha att göra med. Hos Lloyds är säkerhet ett nyckelord men de tar det så långt att allt man vill göra är en frustrerande process. Dessutom har de endast kontakt via telefon eller på kontor, de har ingen mejlfunktion alls! Tacka vet jag Danskebank!

Släppa taget

Det finns för mycket (för många) som håller mig fast. Jag måste helt ställa om och söka nytt om jag ska ge London en andra chans. Inget illa mot de personerna, men om jag ska bibehålla en bra relation med alla jag lärde känna i London kommer jag att fastna i samma banor som tidigare. Inget fel i det i sig eftersom jag hade jättekul, men det kommer att göra att jag inte får en ny, fräsch bild av staden vilket jag behöver om jag ska trivas på längre sikt.

Adoption eller hund

Det här är inget jag behöver göra för att trivas och det ligger flera år i framtiden, men jag erkänner att jag läst på om adoption i Sverige vs. England. Det verkar vara lättare i England (även som svensk), och att ens leka med den här tanken är precis den sortens nytänk jag behöver — och ett bra sätt att förbereda mig på vad som ligger 3, 5, 10 år framåt! Nu får vi såklart se vad Brexit betyder för utländska ensamstående adoptivföräldrar men just nu behöver man bara ha bott i landet i en relativt kort period, inte ha något medborgarskap, innan man kan börja söka.

Att skaffa hund har också länge varit en dröm, men såklart omöjligt när man flyttar runt så mycket. Det finns dock alternativ. I USA kan man i storstäder ”hyra” en övergiven hund och på så vis hjälpa den utan att behöva stå för allt det praktiska. Den företagsidén har nyligen kommit till London och är aningen för dyr för mig, men blir den billigare vore det absolut kul!

Så där har ni några av de tankar jag går med just nu 🙂