Varje internat (det finns flera byggnader, jag bor i ”Västan”) har en eller flera ”stödlärare” vars uppgift är att en gång i vecken ha ett möte med oss på internatet. Inte för att fixa trasiga lampor eller så, utan för att agera förmedlare i tillfälle av konflikter (inte för att det uppstått några sådana ännu). Vi har en äldre manlig lärare och en kvinna som vanligtvis sitter i expeditionen – ett härligt par som alltid bråkar med varandra på skoj, kivas om vem som ska hålla papprena, retas, osv.

”Hej Inger,” sa Bosse, den manlige läraren, härom dagen när kvinnan kom in inför ett möte om alkohol, fester och skolans drogpolicy. ”Vi skulle precis ta oss en grogg.”

Men det var inte det jag ville skriva om egentligen. Nej, i samband med samma möte var det någon som påpekade att det luktade förfärligt i byggnadens gemensamma kök. Bosse fick direkt för sig att det skulle kollas upp, så han öppnade skåpsluckan under slasken och kröp in.

”En kanin!” utbrister han plötsligt och krälar ut. Alla samlas och han förklarar att det sitter en kanin därinne i mörkret. Flera av oss kryper in för att se efter, och mycket riktigt, där sitter en liten kanin som ser ganska tilltuffsad ut.

Men ingen, inte ens Bosse själv, vill röra vid den för att se efter om den är död, levande, fastklämd, skräckslagen eller något annat.

”Vi har ju inga handskar,” försvarar han sig när Inger tjatar på att just han ska plocka ut den.

”Jodå,” svarar Inger och springer efter några i tvättstugan. Men det är fortfarande ingen som vill eller vågar.

Till sist kom vi på att vi kunde fota med blixt för att kunna se bättre (det var ju mörkt). Någon hemtade en kamera, fotade in i det skrymsle som fanns bakom skåpet, och vad ser vi på displayen?

Jo, en plastpåse ihopknöglad på ett sådant vis att det såg precis ut som kaninöron! Bosse kröp in och plockade ut den, vi andra låg dubbla av skratt.

Oj! Vad otroligt mycket det händer! Pappa, förlåt att jag missat dina samtal, men jag får väl ringa i helgen…

Jag vet knappt var jag ska börja. Vi har redan utfört vårt första journalistjobb, påbörjat en större uppgift, varit på friluftsutflykt, haft temadag om demokrati, fotat och blivit fotade, skrivit, läst, lyssnat och haft kul.

Människorna här är fantastiska och gruppen är redan sammansvetsad. Redan under dag två pratade vi om den första dagen som om den skett för jättelänge sedan, och de flesta har man lärt känna riktigt bra. Men samtidigt glömmer man namn, blandar ihop folk, har svårt att hitta, osv. Ny, men ändå inte.

Den första uppgiften vi utförde bestod av att skriva ett referat av temadagen om demokrati. En nyhetsartikel helt enkelt, riktad till Molkomtidningens läsare (även om inget publicerats, det var enbart en övningsuppgift). Komplett med intervjuer och allt (vi fick stoppa och prata med andra av skolans elever, från andra kurser, under dagen för kommentarer).

Under de två senaste dagarna har vi bott på vandrarhem ute i skogen, under en utflykt. Här spelade vi spel, paddlade kanadensare, umgicks med varandra och ett antal elever från andra kurser och linjer. Dessutom fick vi vår andra uppgift: att skriva ett porträtt om en klasskamrat. Därför har vi intervjuat varandra för fullt, och fotat som galningar – uppgiften innebar nämligen också att kombinera text med bilder, att ta bra porträttbilder, och att lära sig hantera kameran.

Skrivandet börjar dock först nästa vecka (jag ska tjuvstarta i helgen), så tills vidare gäller det att ha koll på sina anteckningar. Men jag har en misstanke om vad porträttet av mig kommer att handla om. Kvinnan som intervjuade mig har nämligen fått prova på lite geocaching 😉

På internatet funkar allt också bra. Det har varit lite problem med värmen, men vad gör väl det? Vi som bor här (enbart fem av sexton från journlistlinjen) har fått det mesta på plats, på vardagarna bjuds det på mat, och det är nära till klassrummen.

Nu i helgen är det bara tre av oss kvar, så vi får väl se om vi hinner tröttna på varandra direkt 😛 Men det ska bli kul att se hur vi klarar oss.

På måndag kör den första riktiga undevisningsveckan igång (för trots den hektiska men bra starten har det till stor del handlat om information, inte enbart arbete). Då börjar allvaret.

Imorgon bär det av till Molkom! Ska bli spännande 😀 Håller just nu på att packa för fullt.

Ah, och Britt-Marie: Caroline har fått en blogg för din skull!

Haha, här är ett jätteroligt klipp! Skådespelaren Kevin Spacey har börjat Twittra, och nu ska han försöka förklara vad Twitter egentligen är och hur det fungerar för David Letterman (som ju som bekant tillhör den lite äldre generationen).

Och David är helt borta! ”Does that cost you money, to be on Twitter?”

Sedan skämtar de fram och tillbaka med varandra. Kevin kör över Dave totalt och skämtar om hur lite han vet, Dave slår tillbaka genom att påpeka hur fånig  hela grejen är.

Ta en titt, jätteroligt!

Den här bilden togs i maj i år, under en båtutflykt. Jag gillar hur det blickas ut över vad man som iakttagare av bilden kan anta vara havet, och det grodperspektiv det hela ses från. Att man inte kan se någon mark utan enbart himmel i bakgrunden gör att det känns spännande på något sätt…

Jag har just varit i Oslo. Bara sådär 😀

Jag har sett och upplevt:

• Nationalteatern.
• Rådhuset.
• Oslos universitet (och alla nya studerande som tydligen fick sin introduktionsrunda just idag).
• En studentkör och -talare mitt i turiststråket.
• Japaner i massor!
• Kyrkor och parker av alla olika storlekar och slag.
• NRKs huvudbyggnad.
• Akershus fästning.
• Hamnen.
• Aker Brygge – Om bara all shopping vore så stilfull. Byggnaderna i sig var värt en tur där, butikerna struntade jag i.
• Fina utsikter.
• En filminspelning (avspärrad gata, men har ingen aning om vad det var för film).
• Ett fotbollslag som tränade, troligen Norges eller Skottlands. Stadion var avspärrad, men folk tittade in utifrån och det var ett kamerateam med därinne.
• Massor av män i kilt. Troligen pga. ovan nämnda fotboll.

Och självklart har jag geocachat en massa (det var just därför jag hann se så mycket olika saker, annars hade jag nog varit fast med japanerna och de traditionella turistsakerna).

Lite bilder? Okej då.

Nu i helgen var vi, tillsammans med gamla grannen Ingrid och hennes man, på en liten båtutflykt i Göteborgs skärgård. Anledningen var att båtarnas motsvarighet till Formel 1 hölls i stan!

Det blev lunch ute på havet, och att titta på tävlingarna ute från en båt snarare än på land var en upplevelse. Lite bilder från dagen finns här.

(Britt-Marie, går det att se dem?)

Jag tröttnar aldrig på det här klippet! Jag tror till och med att jag postat det på bloggen förr, men det kan vara något år eller så sedan. Ellen Degeneres är ju ett geni! ”Should I talk about it, should I not talk about it, and ultimately I decided ‘no, I don’t want to talk about it’ [. . .] I feel it would be best expressed… through interpretive dance.”

Det här är genialiskt på många olika sätt. Vem börjar en stand-up show med att låta plågad och ledsen så till och med rösten bryts, för att sedan brista ut i dans? Och sättet hon sedan tar det från det allvarliga ämnet (hennes sexuella läggning och hela debatten om homosexualitet – som hon ju faktiskt aldrig säger högt utan bara hintar om) och leder det in till det komiska (för det är ju som sagt en stand-up show) – perfekt!

För att inte tala om dansen i sig! Roligt, seriöst och bra spelat. Den säger mer än vad hon någonsin skulle ha kunnat säga med ord.

Och publikens reaktion. Rätt beslut att komma ut? Absolut!

Men nu ska jag vara tyst. Se och njut, se och lär:

Jag har en hemlighet att berätta. Så håll i er nu 😛 ”Hemligheten” har också avslöjats här, på min geocachingblogg, men  jag tyckte det var ett ämne relaterat till båda bloggarna, så nu blir det två nästan identiska inlägg…

Idag besökte jag en liten kulle här i närheten med kameran i högsta hugg. Anledningen? Jag skulle, såhär efter semestern när man varit borta i flera veckor, fota min – hör och häpna – blomsterplantering som jag har där.

”En blomsterplantering?” utbrister ni. Ja, en blomsterplantering.

Det hela har sitt ursprung i att jag i våras läste en artikel om japaner som, i brist på egen tomtmark, i storstäder har sina egna små ”trädgårdar” på gatuhörn och trottoarer. Det här blev jag inspirerad av och snickrade själv ihop en låda. Men här är det ju ingen brist på egen tomt att plantera i, och skulle jag sätta upp något som det här på gatan skulle folk nog inte bli så glada. Så jag knallade upp på den lilla avsides kullen, placerade ut min låda på en kal fläck, åkte och köpte jord, en vattenkanna, frön och växter, och anlade min egen lilla hemliga trädgård.

Men när jag idag kom gående med kameran fick jag syn på något. Fyra människor som stod och pekade och pratar runt min rabatt! Vad gör jag nu då? Ska jag vända om eller fortsätta och avslöja min hemlighet? Jag valde det sistnämnda, av ren nyfikenhet över om de sett mig på platsen tidigare eller om de inte hade någon aning om vems trädgården var. Det visade sig att det var just det de stod och funderade över – vems det var. Så nu vet de.

Och i och med att ”hemligheten” nu blivit upptäckt, och att jag snart flyttar långt här ifrån och antingen kommer få överge trädgården eller be någon annan sköta den, tänkte jag att det var hög tid att berätta om vad jag sysslat med.

Läs mer →