För ett antal månader sedan hade jag ”psoriasis” (heter evt något annat på svenska, men det var väldigt tydliga utslag på armbågarna) och exem över armar och bröst. Det började strax efter min semester i Danmark och blev riktigt illa i Island.

Jag fick krämer på apotek och de hjälpte om jag använde dem flera gånger dagligen, på precis hela kroppen. Det tar tid och är jobbigt att smörja in sig så ofta. Jag testade även allergipiller men de gjorde ingen skillnad.

Jag gick till läkaren flera gånger. Den första var den som konstaterade att det var psoriasis och exem, en allergisk reaktion, och hon föreslog en receptfri kräm. Symptomen var synliga och tydliga. Krämen fungerade, men inte bättre än någon annan kräm. Jag besökte flera apotek och testade fler krämer. De hade alla samma effekt, men den läkaren föreslagit hade större flaska så jag fortsatte med den av ekonomiska skäl.

Psoriasisen försvann och exemen blev osynliga, men den ihärdiga klådan fortsatte. Tack vare krämen kunde jag åtminstone sova ordentligt, men dagarna var outhärdliga.

Den andra läkaren gjorde inte mycket nytta. Han föreslog att jag skulle fortsätta använda krämen och om det inte hjälpte kunde vi behandla mot skabb. Det var ju uppenbarligen inte skabb eftersom problemen tidigare varit så synliga, men då de försvunnit och klådan kvarstod föreslog han det ändå.

Jag fortsatte med krämen i två veckor, klådan var lika ihärdig.

Tredje gången sökte jag upp en hudspecialist. Några dagar innan mitt besök dit fick jag utslag i form av små röda prickar. Hon var snabb att säga skabb, och i och med utslagen hade hon kanske rätt. Vi behandlade ordentligt inklusive en speciell kräm och tvätt av precis allt jag äger. Prickarna försvann. Klådan kvarstod.

Sedan träffade jag Mikis mamma. Hon tar antihistminer, 180 mg, mot psoriasis på fötterna och har tydligen gjort det i många år. Hon gav mig ett paket. De hjälpte, så länge jag tog ett piller om dagen.

Jag var vid det här laget trött på att träffa olika läkare som aldrig visade förståelse för problemet. De två personer som hjälpt mig mest var Mikis mamma och en ovanligt insatt apotekare.

Pillren tog slut och utan recept kan man bara få 5 eller 10 mg, inte 180. Antihistaminer finns i vanliga allergitabletter och de hade jag ju testat förr utan resultat. Jag beslutade att testa ett annat märke, 10 mg, och med råd från apotekaren kunde jag ta dem två gånger om dagen.

Det hjälpte! Jag förbrukade snart den lilla förpackningen men de kommer även i tvåmånaderspaket och dem har jag nu köpt flera av.

Jag har gjort min research. Man kan inte vänja kroppen vid antihistaminer. Man kan ta dem i åratal utan att man måste ta fler piller för att uppnå samma effekt som tidigare, och om man väl slutar ta dem kommer kroppen fungera precis som den gjorde innan man började. Det känns skönt att veta.

Vad som oraskar den här klådan – för antihistaminerna lindrar ju bara symptomen, de är inte lösningen på själva problemet – är okänt. Ingen vet vilka nervsystem som är inblandade eller hur det fungerar i kroppen och orsakerna kan vara många. Det finns lite forskning i ämnet men inga svar.

Det kan vara en allergi som uppstått på grund av stress, och vilken allergi det är kan ju vara svårt att veta. Jag har testat att utesluta parfym eftersom det ligger i familjen, samt citrus och jordgubbar och sånt jag haft mindre reaktioner mot förr. Inget har hjälpt. Laktos har slagit mig, men jag har inte testat den teorin. Läkarna vägrade göra blodtest eftersom det kunde vara ”vad som helst”.

Så länge jag har mina piller klarar jag mig, men det är ju ändå irriterande de dagar som pillren tar lite längre tid på sig att ha effekt. Jag har inga synliga symptom alls längre trotts att jag slutat använda krämen helt. Vi får se om detta kommar att förfölja mig resten av mitt liv eller om det går över förr eller senare.