När jag bestämt mig för att göra något brukar jag bara göra det. Allt löser sig alltid. Sådant som är nytt är inte läskigt, för jag kör på utan att tänka för mycket. Jag är säker på min sak.
Om jag inte är helt säker börjar jag överanalysera, och då blir det ofta fel. Australien ligger på gränsen mellan de två. Jag brukar ju vara ärlig här i bloggen och jag tror att jag behöver skriva av mig lite, så det är precis vad jag tänker göra nu 😀
I torsdags landade jag alltså i Brisbane. Min kompis Miki som jag bodde med i London mötte mig på flygplatsen. Sedan träffade jag hennes föräldrar, som hade förberett ett rum till mig – de är supertrevliga och inställda på en långtidsgäst! 😀
Jag har varit här i fem dagar nu och jag måste erkänna att det känns som det mest bisarra någonsin. Hela situationen. Dagarna flyter redan ihop. Det är som en annan värld och jag tror det är många faktorer om spelar in: att jag är i ett nytt land, att jag var sjuk när jag kom och på ett lite konstigt humör, att alla människor är nya, att det har varit mycket resande de senaste månaderna och Australien hela tiden har varit ”målet”, att det är första gången i mitt liv som jag inte har någon som helst aning om vad som ska hända den kommande tiden eller var jag fysiskt vill befinna mig ett år från nu.
Det skrämmer mig. Jag har alltid haft ett till två års framförhållning och en bild av var jag vill vara i framtiden. Även när jag flyttade till London visste jag att jag antingen kunde stanna där eller flytta till Sverige, det kändes liksom säkert även om jag inte visste exakt hur det skulle gå. Och även om beslutet att flytta därifrån var mer spontant så hade jag en plan: Australien.
Och nu har jag alltså nått målet och där tog planen slut. Jag har inte tillräckligt med pengar för att klara mig mer än 1-2 månader. I London visste jag att jag ville bo kvar där och skaffa jobb. Här är jag inte lika säker, och är jag inte säker kanske det inte är det jag vill. Kommer jag vilja stanna i landet när resandet är slut? Vart ska jag när jag beslutar mig för att lämna landet? Ingen aning. Och det är läskigt.
Att det är jul gör inte saken lättare. Jag har firat jul i Mexiko och på Lanzarote men då var man liksom i en bubbla tillsammans med andra skandinaver. Australiensisk jul är som svensk midsommar och jag börjar så smått vänja mig vid att det är just sommar jag har framför mig de kommande månaderna. Istället för att tänka ”jag ska fira jul i Australien” måste jag tänka ”jag ska spendera sommaren i Australien”. Det faktumet hade jag inte ens tänkt på innan jag kom hit, så det blev en plötsligt omställning. En detalj kan tyckas, men det påverkar ändå min attityd och jag måste ställa om. Trots att det är kallt hemma i Europa och jag kopplar jul till snö och mörker måste jag inse att det är ett sommarlov jag har framför mig, inte vinter.
Det är första gången jag är söder om ekvatorn och jag vill göra det till den bästa sommaren någonsin!
Vi har många planer för julen och januari. Jul blir ”här hemma” med Mikis släkt. Vi ska till hennes systers sommarstuga någon dag, och i mellandagarna flyger vi till Melbourne där vi ska fira nyår med släkten på Mikis pappas sida. Strax efter nyår ska vi besöka Jonas med familj i Torquay strax söder om Melbourne, där de tydligen har en sommarstuga.
Efter Melbourne flyger vi tillbaka till Brisbane den 9:e och vad som händer då har vi inte bestämt oss för än. Troligtvis flyger vi till Sydney en förlängd helg, och antingen bil eller flyg norrut längs kusten, till stora barriärrevet.
Jag vill till Alice Springs någon gång – ett av mina stora mål – men det blir dyrt och Miki envisas med att det är på tok för varmt nu på sommaren. Eventuellt i höst, det vill säga kring påsk någon gång, eller i vinter, det vill säga vår sommar. Det hänger ju i så fall på att jag beslutar mig för att stanna och skaffa jobb. Vi får se vad som händer.
De senaste dagarna har vi varit på en hel drös shoppingcenter och sett en hel drös filmer, och det är egentligen allt vi gjort. Vi har fortfarande inte varit inne i centrala Brisbane och det beror dels på att jag varit så borta och behövt falla på plats, dels att Miki har samma slöa inställning som jag just nu 😛 Vi har pratat om att ta bilen upp i bergen eller till kusten eller tåget in till stan eller en hel drös andra saker. Jag är lite nervös att hennes föräldrar ska tycka att vi är lata som stannar inne så mycket. Jag kompenserar med att diska mycket och hjälpa till i trädgården.
Det blir nog mer fart så snart vi åker till Melbourne och jag räknar med en aktiv månad i januari där vi ska vara lite överallt 😀 Jag måste bara skärpa till mig och ha en mer aktiv och glad attityd. Det kommer att bli en bra sommar!
