Att komma från ett av Sveriges mest serviceinriktade företag till London är… ja, lite av en chock faktiskt. Jag vet inte om det beror mest på att vi svenskar över lag är mer serviceinriktade eller om jag bara har blivit skolad så. Även inom Tui-koncernen var ju TUI Nordic (Fritidsresor) kända för att vara bäst på service medan TUI UK var kända för att vara bättre på sälj.

Vid ett flertal tillfällen har jag stött på så otroligt kass service i den här staden att jag blivit förvånad. Oftast har jag bara struntat i att handla där, men en gång sa jag faktiskt till. Att bli så oförskämt behandlad och ignorerad som kund. Det skulle aldrig ske i Sverige där man får ett leende så fort man kliver in i butiken.

För att inte tala om hur jag har sett andra kunder bli behandlade som har ifrågasatt något/klagat. I Sverige hade man mötts av förståelse även om kunden har fel. Inte här, där jag har sett kunder bli nästan utskällda av personalen framför ögonen på oss andra som handlar i samma butik.

Det här är även kul att jämföra med Kina, där Service i en klädbutik innebär att man blir förföljd av personalen. De måste vara tillgängliga och kunden plockar inte själv bland kläderna som vi är vana vid.

Allt detta innebär dock en stor fördel för mig: jag har plötsligt en styrka i mitt jobb som mina kollegor saknar (hur underbara de än är). Att diskutera med någon som är förbannad för att kontakten på rummet inte fungerar är hur lätt som helst att göra med en vänlig röst och ett leende på läpparna när man är van vid 300 gäster som är förbannade över en 56 timmar lång flygförsening. Även små problem är tydligen svåra att hantera på ett vänligt sätt för många i London, åtminstone att döma utifrån de saker jag bevittnad de senaste veckorna.

Var glad, annars blir jag arg!

Charlie Chaplin står och larvar sig med sin käpp. London Eye snurrar sitt långsamma varv. En liten flicka jagar duvor med sin kamera. Det är soligt och bara en liten gnutta för varmt och jag sitter i en park och väntar.

Joselo från Mexiko och hans kompisar har varit här i några dagar. Det är honom jag väntar på. För tredje dagen i rad har vi hjulet som mötespunkt, mitt emot Big Ben.

Vi har cyklat i Hyde Park, shoppat i Covent Garden och längs Oxford Street, varit på Ripley’s Believe It Or Not museum, vandrat kring Soho och Picadilly Circus, besökt marknader och riktiga brittiska pubar, promenerat på broar över floden Thames och såklart åkt hjulet. I dag åker han vidare till Amsterdam och Paris.

Hemma är det alltid liv. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet, det är alltid någon där. De flesta jobbar såklart men har olika tider och olika lediga dagar. Sätter man sig i vardagsrummet är det alltid någon som slår sig ner och pratar och är man ledig är det alltid någon där som man kan hitta på något med. Det är både för- och nackdelen. Det är svårt att bara sitta ensam med datorn eller få vara ensam lite. Men jag kan inte föreställa mig något annat. Jag skulle bli tokig om jag hade en egen lägenhet och var ensam i den.

I dag har ett gäng dragit till Leicester Square för att vara med i festligheterna kring VM. Någon som tror jag bryr mig? Jag köpte dock två flaggor: en brittisk och en svensk. Först efteråt insåg jag att det ju är Englands flagga och inte Storbritanniens jag borde ha köpt, och att Sverige inte ens är med. Oops.

Min resrutt till jobbet består av en tio minuters bussresa i dubbeldäckare följt av trettio minuter i ”tuben”, den norrgående svarta linjen från Tooting Broadway till Elephant & Castle. Jag älskar båda de namnen! ”Tooting” och ”Elephant & Castle”. Det sistnämnda är ett område nära centrala London.

Hostellet jag jobbar på är ett stort, fräscht och modernt ställe för att vara ett hostel. Trevliga arbetskamrater, mycket skratt bakom receptionsdisken. So far so good.

Med tanke på hur snabbt allt har gått känns det som att jag varit här jättelänge. 16 dagar har gått nu. Att nu bli påmind om Mexiko kändes konstigt – det var en helt annan värld i en helt annan tid, men samtidigt känns det som om det var i går. Veckan i Sverige med återseende av gamla kompisar, besök på gamla skolan, osv. känns avlägsen den också. En underlig känsla.

Att jag fått så billigt men bra boende och ett bra jobb så snabbt har även gett en annan fördel: pengar! Jag hade ju sparat upp i ett år med tanke på att jag kanske skulle gå en månad eller två arbetslös och att hyran generellt är så hög i den här staden. Härom dagen kom dessutom skatteåterbäringen: drygt 15 000 eftersom jag kunde göra avdrag för arbete utomlands. Nu är jag med andra ord rik! 😀

De sista delarna om Kinaresan kommer snart, jag lovar. Likaså bilder från London.