Jag vet inte hur man som patient ska reagera när läkaren – i detta fall samma som undersökte mig i går – säger att hon fascineras av fallet och att det är intressant för henne som läkare för att det är unikt och inget hon tidigare sett.
Falck hade inte lyckats få något svar i tid från sina egna läkare så det var fortfarande oklart om försäkringen skulle täcka en MRI-scan eller inte. Jag frågade läkaren, och hon rekommenderade att jag gjorde undersökningen som planerat och inte sköt upp den eftersom hon inte hade någon aning om vad anledningen till problemet med ögat var, och eftersom flera av hennes teorier innebar att det kunde vara allvarligt.
Jag sov halva dagen på sjukhuset. Ensam den här gången, då alla jobbade, även om Johanna var snäll och skjutsade dit mig. Först sov jag i väntan på blodprovresultat för att kolla njuren och om jag hade några andra infektioner i kroppen. Sedan i vänta på MRI-scanningen, som blev försenad, och till sist under själva scanningen (som bestod av en timme i en liten tub, med en panikknapp i ena handen, en pulsmätare i andra och musik i öronen). Att ligga stilla var en utmaning, men jag ansträngde mig lite extra då sköterskan suckat över de tidigare patienternas oförmåga att göra just det. Det var tydligen anledningen till förseningen, att de hela tiden fått starta om från början.
Efter scanningen kom Malin och höll mig sällskap. Vi åt ankfötter till lunch för att fira att jag äntligen kunde äta och dricka efter både mat- och vattenförbud hela morgonen och förmiddagen. Det var ingen höjdare, men nu har jag testat det också. Ankfötter alltså.
Resultaten kom någon timme senare. Inga nervskador eller andra problem i hjärnan. De letade efter något cellnätverk (eller vad det nu var) som ibland kunde bli stort och till sist spricka, vilket skulle kunna vara en anledning till pupillförstorningen och tydligen är farligt.
Med alla allvarliga teorier nerskjutna fanns inte mycket kvar att göra. Läkaren kom med en sista teori, och det är något av det mest långsökta jag någonsin hört: problemen började när jag var på en lunchbuffé, och någon skulle kunna ha haft rester av kokain på sina händer och rört vid en av slevarna i buffén. Sedan har jag kommit och använt samma slev, och därefter kliat mig i ögat.
Kokain i ögat alltså. Ehm, okej?
En annan teori är att jag helt enkelt reagerat på maten. Men kortfattat är det ingen som vet, och fascinerande eller ej, här får undersökningen läggas ner. Tack och lov!
För övrigt har dagen avslutats med Melodifestivalen och takeaway. Som vanligt ett mysigt gäng hemma hos mig. Och jag kan redan nu berätta att Ulrik Munther tar hem finalen och får en topplacering i Eurovision. Så då var det ur världen 😉
