Kära Robert Dahlberg,
Jag vill med detta brev tacka dig för den mountainbike jag fick köpa av dig tidigare i år. Jag kan meddela att den har använts flitigt i motions- och underhållningssammanhang.
Jag kan även med glädje meddela att jag anser mig själv ha bemästrat konsten att använda cykeln på ett förtjäntfullt sätt. Jag har lärt mig att sätta mig på och kliva av cykeln utan oönskade kroppsskador, att växla effektivt utan att det blir ryckigt och – framför allt – att aldrig bromsa med framhjulet (med undantag av höga farter i brantare nedförsbackar då jag i sådana fall finner enbart bakhjulsbromsen vara otillfredsställande och otillräcklig). Det sistnämnda har dock under inlärningsfasen resulterat i en och annan plötslig kontakt med körunderlaget.
Jag har vunnit kampen mot allt från stubbar och stenar på små och slingrande skogsstigar till branta backar – både hisnande snabba sådana med nedförslut och jobbiga med uppförslut. Jag har till och med lärt mig effekten av att med en enkel handknyckning låsa stötdämparna inför det sistnämnda.
Jag har dessutom på senare tid inhandlat olika kroppsbeklädnadsföremål i form av bland annat cykelhandskar (som även fungerar utmärkt i paddlingssammanhang), luftiga skor och nu senast ett par cykelshorts. Likaså cykelns styre har fått sig en ansiktslyftning i form av en GPS av typen Oregon 300, som även hedrar mig med förmåner som hastighets- och distansmätare, maxfart, medelfart, klockslag, m.m.
Så tack ännu en gång, och kanske ses vi ute i skogen – när jag susar förbi dig!
Den nyblivne cyklisten,
Johan
PS. Pappa är avundsjuk, men har man valt en landsvägscykel istället för mountainbike får man skylla sig själv.
