En ”bucket list” är en lista över saker man vill göra innan man dör. Jag har aldrig varit intresserad av någon sådan lista då prioriteringar i livet ändras och då jag aldrig haft något som jag verkligen känt att ”det där bara måste jag uppleva”. Tills nu.

Vår destinationschef pratade om sin bucket list, och när jag började fundera kom jag på en hel del. Så jag började göra en lista. Jag googlade runt och lärde mig saker som att inte inkludera saker som inte betyder något för mig personligen (man måste vilja det tillräckligt mycket för att lägga ner tid och pengar på att förverkliga det) och att det faktiskt är helt okej att livet har sin gång. Om något inte längre känns relevant, ta bort det från listan. Det ska inte vara tvång, utan snarare inspiration.

Jag gjorde snabbt en lista i Evernote, men insåg att för att det inte bara skulle bli en engångslista som snabbt blir bortglömd så var jag tvungen att göra något större. Så jag startade en ny hemsida: http://jdahlbergbucketlist.wordpress.com.

Där lägger jag upp varje grej på listan som ett nytt blogginlägg och uppdaterar allteftersom saker klaras av. Jag har även insett att jag nog alltid har haft en bucket list – jag har bara aldrig skrivit ner den. Saker som jag läge velat göra och som jag redan har gjort verklighet av, kanske till och med för flera år sedan. Även dem inkluderar jag på listan.

Till sist har jag också upptäckt att väldigt många intresserar sig för bucket lists och framför allt för att resa. Hemsidan är bara en dag gammal och det haglar in ”likes” i inboxen – folk som klickar ”gilla”. Kul 😀

Jag sitter i en park och skriver detta. En grupp skolbarn i vit och blå uniform, kanske 13-14 år, håller till i närheten och filmar. Kanske ett skolprojekt? två av dem spelar förälskade och de andra skrattar och fnissar när de ska skådespela framför kompisens kamera. De planerar, pekar åt olika håll, kommer med idéer. Snart har de hittat en ny spännande inspelningsplats i en annan del av parken.

Chao Phra Ya-floden som slingrar sig genom stan ligger bara några kvarter bort och det är dit jag är på väg. Däremellan ligger The Grand Palace och Wat Phra Kaeo-templet. De är mina nästa mål.

Jag vaknade upp i morse och tog hissen upp till frukostbuffén vid nio-tiden. Utsikt hela vägen runt och stan såg helt annorlunda ut nu när det var ljust. Massor av höghus men inget i närheten av lika högt som Bayoke. Jag satt mer och tittade ut än vad jag tittade på maten.

Sedan gick jag ner och gjorde mig i ordning, studerade kartan lite och begav mig av. Hade lite idéer om vad jag skulle hinna se men inte i vilken ordning, så min utgångspunkt var att bara gå. Skita i kartan, bara knalla på. Det dröjde dock inte länge innan jag befann mig vid shoppingcentret Central World nära Siam Square, en plats jag mindes från kartan. Jag gick aldrig in utan satte mig på en bänk utanför. En civilklädd man som påstod sig vara säkerhetsansvarig kom fram och var riktigt pratglad, berättade om Moskva och frågade om Sverige. Jag pratade på men drog väskan närmare till mig.

Han gav dock ett par riktigt bra tips och pekade ut saker på kartan. Hans bästa idé var att ta en taxibåt längs en småflod som låg en gata bort snarare än att gå hela vägen till tempelområdet vid den stora floden. Det blev därför mitt nästa drag och efter en kort båtresa (för 12 bath) genom centrum – hej Venedig – befann jag mig i utkanten av vad som på min karta var utpekat som området där de flesta sevärdheter finns. Det var bara att börja bocka av dem.

Golden Mountain, Wat Ratchanatdaram Worawihan, Democracy Monument, The Giant Swing, Wat Suthat Thepwararam. Och kanske sisådär tusen olika guldbesmyckade bilder av kungen. Och till sist Saranrom Park som jag alltså sitter i nu. Här har jag suttit den senaste timmen och bara njutit.

”Wat” betyder för övrigt ”tempel” och det tycks finnas nästan lika många av dem i den här stan som avbildningar av kungen.

Senare på kvällen:

Jag sitter nu på hotellrestaurangen på 18:e våningen och äter. Och bloggar. Samtidigt. Bara för att jag kan. Efter parken blev det en promenad till floden, med tempel och The Grand Palace på vägen. Jag gick dock inte in till någon av dem utan nöjde mig med att spana in dem från utsidan.

Stannade till på en extra aktiv gata och köpte mat från en vagn (30 bath). Kryddig thaikorv på spett. Satt och åt den på en gräsmatta lutad mot palatsets kritvita mur. Kanske satt kungen där inne och åt han också? Fast jag vet faktiskt inte ens om det är där han bor…

Vid floden satt jag och iakttog båtarna som for fram och tillbaka. Som Paddan i Göteborg, fast de var longtailbåtar. Pappa ringde så jag fick en liten pratstund med honom. Han har sålt all sin kamerautrustning för att istället köpa en enda superdyr kamera som bara har ett objektiv och ingen autofokus. Kanske blir det bättre bilder då om han väl lägger ner tiden på att ta dem, men det lär inte blir fler så jag vet redan vem som blir årets fotograf nästa år. Årets bild kanske han dock kniper ändå…

Fortsatte mot ytterligare en park och blev på vägen stoppad av ett gäng elever. De ställde frågor till utlänningar. Var kom de ifrån, vad gör de i Bangkok och vad tycker de om thailändare? En trevlig pratstund.

Parken bestod av en gigantisk gräsmatta. Här flög folk drakar och låg utspridda på filtar. Jag gick till mitten och satte mig där. Slumrade till i solen. Sååå skönt!

När solen började gå ner en halvtimme senare vaknade jag till och började promenera tillbaka. Hade tänkt ta en taxibåt igen men kom på att jag kanske skulle skynda mig hem för att hinna fotografera solnedgången från hotellets ”observation deck”. Tog därför en tuk tuk (200 bath, bara för att jag är en dum turist som inte kräver rätt pris) och lovade 50 bath extra om han hann köra hem mig innan solen gick ned. Han kände till alla smågator och utnyttjade tuk tukens storlek, men mörkret föll när vi satt fast i trafiken bara några kvarter från hotellet. Han fick 50 bath extra ändå för ett bra försök.

På hotellet blev det ett rejält fotoprojekt ändå. Konsten att fotografera en stad ovanifrån i mörker utan att ha ett stativ. Det finns massor av kreativa sätt att vinkla en kamera på och hålla den stadigt med lång slutartid. Flera involverar att sitta på golvet vilket generade en del blickar. 100 procent skarpt blev inte resultatet, men en del helt okej bilder blev det ändå.

Satt en stund på rummet och redigerade och lekte med både Photoshop och Indesign. Nu efter maten ska jag fortsätta. I morgon blir det hemresa.

• Läs Two Nights In Bangkok, Del 1
• Läs Two Nights In Bangkok, Del 3

Jag råkade för ovanlighetens skull ha två lediga dagar i rad. Istället för att det skulle bli en vanlig hemmahelg tänkte jag att jag skulle hitta på något. Kvällen innan flög jag därför till Bangkok för att spendera två nätter där.

Jag flög från Phuket klockan 18:40 och Air Asia lyckades med trevlig personal stryka över lite av det hat jag byggt upp i och med deras bokningssystem. Frågan är om jag någonsin kommer att använda ett lågprisbolag igen. Jaha, måste jag betala flygplatsskatt också, och 300 bath om jag vill ha med bagage? Försäkringen lyckades jag hoppa över, och likaså den ”vänliga påminnelsen” om hur bra det är att specificera vilket säte man vill ha, men det tog ett bra tag och väldigt många klick. Sedan kostar det tydligen extra om man betalar med kort online – hur tusan ska man annars betala? Jag fick åtminstone använda trappan och slapp hoppa ut från planet, trots att jag inte betalat extra för det. Slutkostnad: drygt 6000 bath tur-retur, som trots allt är helt OK.

Jag anlände till Don Mueang flygplats och tog en billig taxi till Bangkok centrum (163 bath med taxameter, för en resa som tog uppemot en halvtimme). Jag såg hotellet jag bokat från långt håll: Bayoke Sky Hotel, Thailands högsta byggnad. Gothia Towers, släng er i väggen! Precis som flyget kostade hotellet lite drygt 6000 bath för två nätter, vilket jag tycker är ett riktigt bra pris för ett stort rum på 67:e våningen. Sovrum, vardagsrum, panoramafönster, badrum med fint badkar.

Incheckningen gick dock inte som planerat. Två dagar tidigare spärrade min bank mitt kort då de upptäckt misstänkta utdrag från Thailand. No shit, jag bor ju här! Det var såklart mina egna uttag och historiken stämde med de summor jag använt. Ett samtal senare var allt löst. Men nu när jag skulle checka in, sent på kvällen och supertrött, gick inte betalningen igenom. Det gick inte heller att ta ut ens småsummor. Jag fick stå och skämmas och jaga wifi, och tack och lov för tidsskillnad för banken hade fortfarande sin kundservice öppen. Beskedet jag fick när jag ringde igen: ”Ditt kort har faktiskt blivit skimmat trots allt och vi har blockerat det för gott. Ända lösningen är att vi skickar ett nytt kort till den adress du har registrerad hos oss. Var befinner du dig?”

Ja, i Bankok. På andra sidan jorden. Med ett kort som inte fungerar på ett hotell som jag inte har kontanter nog att checka in på.

”Vänta, jag ringer upp dig igen om en stund.”

Stort tack till Helen Bergström på Danskebank som fixade så att hon kunde ta bort spärren, om än bara för en stund. Tillräckligt länge för att jag skulle hinna ta ut allt jag hade. Kortet är dock fortfarande kört för gott och de skickar ett nytt. Även stort tack till hotellpersonalen som lät mig ringa utlandssamtal gratis. Under hela processen när jag försökte lösa allt stod vi och skrattade och hade jättekul, trots att jag var trött och irriterad.

Hotellet betalt och jag stod en stund och hängde i mitt panoramafönster och häpnades över Bangkoks gigantiska fält av lampor som bredde ut sig så långt ögat kunde nå, innan jag däckade på sängen.

• Läs Two Nights In Bangkok, Del 2
• Läs Two Nights In Bangkok, Del 3