Är halvledig i dag. Gick till marknaden och gjorde lite andra ärenden. Här är prislistan:
Det är billigt att handla i Thailand.
Jag missar årets bokmässa, jag var inte på den årliga gatufesten förra veckan, jag kommer inte att vara hemma den tredje november när det är dags för underbara Fumble After Dark, och nu har jag även missat årets Zombie Walk i Stockholm!
Det jag inte missade var dock ett bröllop på Palm Beach, där jag var fotograf. Två bröllop på en sommar är två mer än vad jag brukar få ihop. Det första var ju turkiskt-finskt. Det här var svensk-danskt, och de som gifte sig var guider här i Alanya för sju år sedan. Det var då de träffades.
Här kommer några bilder från själva bröllopet, samt några bilder som andra har tagit under zombiewalken eftersom jag själv inte kunde vara där – två helt olika evenemang med stora kontraster!
Den gångna tiden har jag jobbat en hel del på mitt senaste projekt, som jag redan skrivit om här förut. Hemsidor, bloggar, podcasts och till och med en trykt tidning har nämnt min hemsida eller återpublicerat några av mina artiklar – kul 😀
Sedan har jag precis öppnar ett sparkonto (var väl på tiden!), börjat planera min semester och fått funderingar om att skaffa Ipad. Ipaden lär bära eller brista på om vi kommer att ha wifi eller inte i Phuket. Jag ska ta reda på det och antagligen köpa Ipaden under semestern.
Och det som är mest intressant just nu är kanske just semestern. Det är fortfarande en bit kvar, men jag har redan börjat planera. Här är mitt preliminära schema:
Dessutom vill jag under Sverigebesöket:
Var befinner du dig när jag är på besök? Ses vi någonstans? 😀
Varje månad – om vi når våra mål för månaden innan – är alla vi som jobbar på destinationen inbjudna till en liten fest. Huvudpunkten består i att vi får rösta på varandra i en rad kategorier innan eventet och vinnarna offentliggörs under den här träffen.
I år hade vi finbesök från en kvinnan från Stockholm vid namn Sara, som är chefen till vår högsta chef på plats. Anledningen var såklart att vi är den största sommardestinationen och att vi har gjort så otroligt bra ifrån oss: vi mötte alla mål under juli månad med råge! Hon fungerade lite som intervjuare och varje gång en ny vinnare fick komma upp på scenen ställde hon några frågor.
Jag vann i en kategori som bäst summeras som passionerad, värdedriven och en allmänt bra kollega – samma som jag vann förra månaden – och kom på andra- och tredjeplats i en rad olika andra kategorier, bland annat Best Colleague. Och när det var min tur att stå på scenen började Sara berätta en historia.
Hon hade någon månad tidigare råkat få nys om ett mejl gällande en av guiderna. En gäst hade skrivit ner till oss att de brukar ha en guide som heter Johan, och att de har bra erfarenheter av guider med det namnet. Fanns det någon Johan även här i Turkiet? Sara älskade mejlet, skrev ut det och satte upp det på huvudkontoret i Stockholm. Hon brukade visa det för sina kollegor, i god tro om att det var ett seriöst och sant mejl, om än väldigt udda och roligt. Tills dagen innan vi stod där på scenen. Då hade hon fått höra sanningen: den som skrivit mejlet var min pappa!
Det var länge sedan jag skrattade så mycket som när vi stod där och hon berättade det. Och jag är säker på att de kommer att skratta lika mycket när hon flyger hem igen och berättar det för alla sina kollegor i Stockholm. Pappa, nu har du blivit en lokal kändis 😀
Jag går en kvällspromenad med tröjan tätt sluten omkring mig. Jag vandrar mellan de låga, vita husen med platta tak. En gatulykta lyser upp en palm som står i någons lilla trädgård, och trots att solen precis har gått ner skymtar tre vulkaner fortfarande i det svaga skymningsljus som finns kvar. Låten Colours av gruppen Grouplove spelar i mina lurar.
Jag hör hur vågorna slår mot vulkanklipporna när jag går längs huvudgatan nere vid stranden. Det har blivit så mörkt att jag inte ens kan se havet bredvid mig, men jag föreställer mig hur vågorna bryter upp och skummar. Långt borta skymtar öns enda höghus i Arrecife, på andra sidan flygplatsen. Det är en lång väg till tornet i horisonten, men jag har gjort resan många gånger på cykel eller inlines. Fast inte ikväll. Det är dags att vända om. Ett plan flyger lågt över mig och landar.
Jag går igenom stadsdelen Matagorda och den sushirestaurang vi spenderat så många timmar på. Där vi skrattat och pratat med främlingar och personalen. På vägen tillbaka passerar jag även La Óla, där vi suttit länge, utan att behöva säga något, lite småberusade efter en drink eller två och med en vattenpipa mellan oss. Vi småpratar men njuter mest av att bara vara, sent inpå natten.
Jag fortsätter min promenad hemåt, upp för backen, och låser upp den gröna dörren i den vita muren. Sätter mig en stund med fötterna i poolen, lutar mig bakåt och ligger och tittar på stjärnorna. Sedan går jag in i lägenheten, sätter på musik i högtalarna och steker en fisk. Sätter på datorn men känner varken för att svara på mejl eller kolla Facebook. Stänger istället av, äter min mat och borstar tänderna. Somnar på bäddsoffan – jag använder sällan sovrummet eftersom soffan är mjukare.
Jag vaknar tidigt och gör mig i ordning. Går ut, förbi den lilla poolen och ut genom den gröna porten. Rättar till namnskylten och drar tjocktröjan tätare omkring mig i morgonkylan. Det är ljust, men solen har ännu inte hunnit sprida någon värme.
Framför mig tornar en gråbrun vulkan upp och till vänster har jag en underbar utsikt över havet. Jag går den korta biten till kontoret. Stannar en stund utanför för att supa in den härliga luften och atmosfären. Nästan ingen är uppe ännu, men en hundägare går förbi och hälsar artigt på spanska.
Jag tar fram nyckeln och låser upp dörrarna – alla fyra, en efter en – sätter på datorerna så att allt ska vara redo när de andra börjar dyka upp, och sätter mig slutligen i mitt hörn. Kopplar om telefonen en minut i åtta, tar ett djupt andetag, småler för mig själv och är sedan redo för arbetsdagen.
***
Jag saknar min underbara ö ute i Atlanten. Om någon har missat det på Facebook så kan jag meddela att jag denna vinter ska till en annan ö: Phuket. En stor destination som kommer att bli tuff, inte minst på grund av den höga gästvolymen och språket. Men också otroligt kul. Jag sökte Mexiko och Thailand, och fick alltså det sistnämnda. Men kan det slå lilla underbara Lanzarote? Det kommer att bli svårt, och det är först nu, när framtiden åter gör sig påmind, som jag inser hur mycket ön faktiskt betydde för mig. Vintern 2011/12 var extraordinär, mycket tack vare alla underbara människor som jag träffade på den.
I kväll ska vi på aukustik konsert på Palm Beach med den här killen:
Och i morgon kommer danska standup-komikern och skådespelaren Frank Hvam, som mamma och pappa känner igen från TV-serien Klovn som gick på TV4 Komedi.
Sedan 2008 har jag blivit helsvensk. Tråkigt tycker jag. I och med guidejobbet har jag däremot fått bli dansk igen, om än bara på deltid.
Jag sökte igenom de äldre inläggen i bloggen för att hitta gamla bilder på Tjolöholms slott. Jag gick lite för långt bakåt i arkivet och snubblade över ett exempel på hur en dialog kunde låta på den tiden, precis efter att vi hade flyttat från Finland men när Christa och jag fortfarande var tillsammans. Jag var då på Danmarksbesök:
“So, I hear you’re from Finland?”
“No, actually I’m from Sweden, but I’ve lived in Finland.”
“Oh. So what are you doing here in Denmark?”
“I’ve lived in Denmark too once.”
“But where do you live now?”
“In Sweden.”
“…”
“So, do you have a girlfriend?”
“Yes, I do.”
“Is she Swedish?”
“No, she’s American.”
“But she lives in Sweden?”
“No, she lives in Finland, and later this year she’s moving to Denmark.”
“…”
“So you speak English to each other?”
“No, we speak Swedish.”
At this point, most people give up and change the subject.
Det var tider det!
