Ny mobil, vardag och semesterplaner

Jag älskar ny teknik och olika prylar, men det är först på senare år som det blivit så. Jag minns när pappa gav mig en mp3-spelare i konfirmationspresent, då sådana var något nytt. Jag var måttligt intresserad och föredrog CD-skivor. Eller när Anders pratade om olika Android-telefoner och jag inte brydde mig ett dugg.

Nu har jag precis beställt en ny mobil utan att jag egentligen behöver en. Nya Nokia 930, av den enkla anledningen att jag vill testa operativsystemet Windows Phone och 930 är den första WP-telefonen som kan konkurrera med Samsung Galaxy och Iphone. Min Samsung Galaxy S4 ska jag sälja för 200 pund.

För ett par år sedan brydde jag mig inte alls om mobiler.

Jag har dessutom börjat prenumerera på tekniktidningen Stuff och skaffat Chromecast, Googles mojäng som gör det möjligt att streama från mobilen till TV:n. Även det en funktion jag i flera år fnyst åt och undrat varför man skulle vilja göra det. Och sen har jag köpt en ny trådlös högtalare, en uppgradering från min gamla Jambox Mini som jag lämnade kvar i Sverige.

Livet i London har börjat bli rutin, på ett bra sätt. Jobba, sova, äta, socialisera. Det blir mycket tid i sofforna ute i bakgården och framför TV:n i vardagsrummet där vi tittar på filmer och serier tillsammans. Vi har gjort utflykter till Brighton opch centrala London på lediga dagar, och för ett tag sedan var vi på inspelningsplasten av serien Misfits strax utanför stan.

På jobbet har jag blivit utsedd till ansvarig för sociala medier och fått löneförhöjning tack vare det. Du kan nu följa Rest Up hostel på Facebook och på Instagram.

Härom dagen satt vi i parken utanför hemmet och drack cider. Polisen kom. I London är det lagligt att dricka på offentliga platser, men det finns undantagsområden. Den del som inkluderar bland annat Wimbledon och Mitcham som jag bor i är ett sådant område, något vi inte kände till.

Tack vare gott uppförande och att de såg att vi inte var några bråkstakar slapp vi böter och det blev till och med en liten pratstund och några skämt med de båda konstaplarna. Trevligt värre!

Mamma, pappa och Caroline är samlade i Sverige och jag ser på deras bilder på Facebook med avundsjuka. Svensk sommar! Jag vill också vara med! Jag får trösta mig med att det har varit otroligt varmt de senaste dagarna och att jag är i gott sällskap även här.

Jag håller för fullt på att planera min semester, som jag har sista veckan i augusti. Först var vi inne på att åka till Sverige ett gäng och låna huset, men vi fick inte ihop det med allas semesterdagar. Istället är vi två personer som funderar på en tur till Rhodos. Jag vill besöka några gamla kollegor och nu när jag fått avstånd till chartern känns en strandsemester plötsligt inte så dum. Tänk att få hyra bil igen och åka runt Rhodos och ligga på Tsambika-stranden och få visa upp gamla stan. Jag säger ju alltid att Lanzarote var min favoritö, men nu i efterhand känns Rhodos mer lockande.

Vi får se vad det blir, men något ska jag hitta på i alla fall.

Megabildspel från Brighton

Jag kan säga att sommaren har kommit till London på allvar och alla fördomar om regn har torkat ut. Det. Är. För. Varmt.

Men värmen har sina fördelar. Härom dagen var mina huskamrater Miki, Evie, Erin och jag lediga samtidigt. Vi hoppade på tåget till sydkuststaden Brighton för en dagsutflykt! En dryg timme med tåg från centrala London.

Jag förväntade mig en typisk gråtrist brittisk stad som trots att den ligger vid havet inte har någon strand. FEL! Jag har hittat mitt nya sommarparadis som kan konkurrera med de flesta chartermål. Visst, det är inte *lika* varmt, men staden har massor att erbjuda en solig brittisk sommardag! Tänk en större och bättre version av Varberg under högsäsong.

Vi promenerade längs de små gatorna och upptäckte butik efter butik med krimskrams. Inte typiska souvenirbutiker, utan det var mer secondhand- och konststuk över det. Som en mysig marknad fast i större format.

Vi fortsatte till The Royal Pavillion, som liknar en kombination av ett Indiskt palats och en kunglig trädgård. Så vackert! Vi fotograferade blommor och flamsade runt.

Vi hade planerat att spendera en del tid på stranden, även om vi var inställda att den inte skulle vara så mycket att hurra för. Någon sand fanns visserligen inte, bara sten, men vi var positivt överraskade. Tjockt med folk trots att det var en onsdagseftermiddag. Soligt och varmt. Och dagens höjdpunkt: piren!

Jag hade ärligt talat ingen aning om att Brighton har vad som tydligen är en av Englands topp tio attraktioner. Tänkt dig Santa Monica i USA. Ett nöjesfält på en pir helt enkelt.

Nöjesfältet var såklart inte superstort, men det fanns gott om klart godkända attraktioner. Berg-och-dalbanor, flumride och karuseller. Att det var mitt i veckan gjorde att det inte fanns några köer. Vi åkte flumriden tre gånger i rad utan att behöva kliva ur. Det var länge sedan jag skrattade så mycket!

På kvällen köpte vi en flaska vin och satte oss på stranden. Vi hade passerat en gayklubb som hade gratis dragshow varje onsdagskväll, något som tjejerna absolut ville på. Men att sista tåget snart skulle gå gjorde att stranden fick bli dagens avslut. Ett perfekt sådant om du frågar mig. Piren var vackert upplyst, folk doppade fötterna i vattnet som nu dragit sig undan och vi var alla ganska trötta efter allt skrikande.

Som vanligt hade jag kameran med mig, och här kommer bildskörden:

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tour de France

Jag tror inte att jag insåg storheten i det förrän Kajsa och Margareta kommenterade det på Facebook och Instagram. Men härom veckan såg jag Tour de France. Alltså i verkligheten, inte på TV. Inte visste jag att Tour de FRANCE har en Londonsträcka.

Vi stod vid foten av en bro i centrala London. I fyrtio minuter. Bil efter bil passerade. Servicebilar, polisbilar, reklambilar… Alla tutade och fick publiken upp i varv. Högst tjut blev det dock när den gula ledartröjan ÄNTLIGEN passerade, följt av den stora klungan en kvart senare. Klungan varade i fem sekunder, sen var det över.

Publiksport? Njaaa…

Vi fortsatte med en promenad förbi London Eye och Big Ben — Miki, min nya kompis från Australien — var ny i landet då och hade inte hunnit se London än. Vi knallade förbi Westminster och Buckingham Palace, där mållinjen var, och avslutade i en så kallad Tour de France Fan Park. Här fanns det massor med matstånd — vi åt grodlår!

Det skrivs mycket i tidningarna om att Londons borgmästare vill att Formel 1 ska ha en Londondel igen i framtiden. Det får bli min nästa sport. Tills dess, här kommer lite touren-bilder, inklusive suddiga cyklister 🙂

London Pride

DSC_7725I helgen var jag och flera av mina huskamrater inne i London för Prideparaden och konserten på Trafalgar Square. En underbar upplevelse! Evie, en tjej från Nya Zeeland, grät vid flera tillfällen under paraden för att hon var så rörd, särskilt när ett gäng föräldrar gick i paraden för att stötta sina homosexuella barn.

När vi var i New York 2006 stötte vi på paraden där av en slump eftersom flera gator var spärrade. Det var något annat att uppleva det nu när jag är äldre och när paraden var huvudmålet. De stora shoppinggatorna Oxford Street och Regent Street var helt avspärrade, och på Trafalgar Square var det tjockt med folk.

Paraden bestod av en lång rad organisationer och företag, inklusive Londons transportsystem (såklart med en dubbeldäckad buss), religiösa organisationer, en gigantisk Jesusdocka, orkestrar, Ian McKellen, Google, poliskåren, hundar, stans äldsta homosexuella man (91 år) och transvestiter i färgglada kläder. Jag har ofta tänkt att Pride ger helt fel bild av vad det är att vara gay – och det tycker jag fortfarande – men det övervägs helt klart av budskapet: kärlek och rätten att vara som man är.

Själva konserten bestod av flera akter under hela eftermiddagen och kvällen, men vi kom dit lagom i tid för huvudnumret: Ian McKellen (som spelar Gandalf i Sagan om Ringen) och Conchita Wurst (den skäggiga damen som vann Eurovision i år). Ian höll ett underbart tal. Conchita framförde hennes två enda låtar, inklusive såklart Rise Like A Phoenix.

Här kommer ett färgglatt bildgalleri från dagen:

Short Stories in English

I write most of my short stories in Swedish, but this post is a summary of the few I’ve written in English in the past.

Short Stories
55 Word Stories

Stories in English that are exactly 55 words long – no more, no less.

  • Communication, 2007 – A horse attempts to communicate with a pack of sheep.
  • Distinguished, 2007 – A married couple with very different jobs share their success at work with each other over the dinner table.
  • The Natural Way, 2007 – Death tries to take a woman but she refuses to come with him.