I’m a member of a Facebook group for hostel receptionists. In it, people from all over the world share stories about weird guests and incindents.

Today, someone wrote about how frustrating it is when asians say ”yes, yes, yes” to everything even though they clearly don’t understand. I agree, this is frustrating, same as it’s frustrating when you’re having trouble communicating what you’re trying to say to someone who doesn’t speak English very well.

One thing though: this is your ignorance, not theirs!

As someone working in the tourism industry I find it crucial to understand that the people you meet – the guests you are hosting – come from diffent cultures. You could argue that they’re the ones visiting your culture, so they’re the ones who should adapt, but people fail to realize that by visiting your country they’re already taking a big step. It’s not as much about adapting and changing your ways as it is about having an understaning of the fact that our cultures are differernt. They’re just taking a trip and might only just be learning and realizing about the many cultures that exist outside their own. You’re working with many cultures every day, so if anyone should understand this it’s you, not them.

The example of asians saying yes has a simple explanation: in many asian cultures it’s considered very bad to ”lose your face”. You have to say yes, because showing that you don’t understand is unthinkable, a cultural no-no. Saying yes is the right thing to do. In western cultures it’s the opposite: saying yes when in fact you don’t understand is not the right thing to do at all!

Rather than sitting there at your reception desk, annoyed at the asian in front of you who says yes when you ask if they want to pay by cash or card, consider the fact that this person is in fact not understanding you so perhaps YOU are doing something wrong. Stay calm, polite, smile, and explain it nice and slow, use hand gestures if needed. They are visiting your country, so show them by example what great people you are and what good western service means.

In regards to people who don’t speak English very well, think of it this way: it’s not because they’re stupid or slow in their heads, it’s because they speak another language.

I want to end this post with some advice that sadly way too many receptionists fail to follow:

1. Always smile. Constantly. Even on the phone you can hear if a person is smiling.
2. Stay happy. It makes smiling so much easier and it prevents it from looking forced or fake. Happiness is contageous and will show in reviews about staff friendliness.
3. Be chatty. You’re in a social line of work, so stay social.
4. Read social signs. It may vary from culture to culture, but you must be able to read a person in order to understand what to tell them and how to do so.
5. Be informative. The people who step in to your work place have usually never been there before. Some might not be very used to travelling. They may have no idea what to expect. They dont know the check-in procedures, they don’t know where the rooms are located, and they don’t know when, how and where breakfast is served. Don’t expect them to, it’s your job to inform them.
6. Treat each guest as a brand new individual. Just because you’ve said it a hundred times before doesn’t mean that this particular person already knows. If this is tiresome for you and annoys you, it’s time to quit your job! You’re in the wrong business.
7. Be polite. I’ve come across way too many receptionist who appear rude, tired, annoyed at your precence. If you don’t want to be there, then why are you?

Jag har fortfarande inte bloggat om Island. Det kommer, jag lovar! Jag vill inte göra samma misstag som jag gjorde med backpackingturen i Kina förra året, där jag la ut en del i taget och sedan tröttnade och aldrig skrev de sista två delarna. Med Island tänker jag skriva klart allt och ge ut det med ett stort brak 🙂

Tills dess har jag dock flera videoklipp att dela med mig av. Två av dem har redan funnits ute ett tag och har du hängt med på Facebook har du förhoppningsvis redan sett dem. Men de två andra är helt nya. Håll tillgodo:

1. Waterfalls of Iceland

Den här filmen känns mäktig. De två vattenfallen är fantastiska i verkligheten. Det brukar ju kännas som att det inte blir lika bra på film, men i och med att det här är filmat med en quadcopter känns det som att det gör omgivningarna rättvisa. Stunden då jag stod på klippkanten och flög ut över vattenfallet var nog den häftigaste på hela semestern!

2. Ella goes seal watching

Ett av de stora målen under Islandsresan var att få se sälar. Ett tag trodde vi inte vi skulle lyckas, men vi fick till sist se en hel drös av dem! Den här videon hade jag egentligen tänkt med vanligt ljud istället för musik då Ella sa de konstigaste sakerna, men det blåste så mycket att man inte hör något. Jag lyckades dock rädda det hela genom snabb klippning och musik – Ellas ansiktsuttryck talar för sig själva! 😀

3. Thingvellir National Park

Den här nationalparken var vårt första ordentliga möte med isländsk natur. Underbart vackert! Filmat med quadcoptern.

4. Black Sand Beach & Airplane Crash Site

Den här videon är otrolig på grund av ljuset – allt ljus är helt naturligt! Inget har redigerats i efterhand. Det såg faktiskt ut såhär! Anledningen måste vara en kombination av den svarta sanden täckt av ett tunt lager snö, dimman (som man inte ser från luften, men dimmigt var det) och solnedgången. Solljuset speglades mot marken och dimman och gjorde allt helt vinrött från marken och lila från luften.

Klippet är även speciellt då anledningen till att vi befann oss på stranden var att vi letade efter ett krashat flygplan som skulle finnas där. Vi såg det aldrig från marken pga. dimman och skickade upp quadcoptern för att spana. Vi insåg först när vi såg videoklippen på stor bild att vi var SÅ nära! Planet är den vita pricken i högra hörnet i första klippet i videon.

Det är sommar! 😀 Det där med att det alltid regnar i London är en vintersak – det blev ju aldrig vinter här, det var bara grått och trist. Men att det inte blir någon sommar är en myt, för förra sommaren var underbar och den här sommaren har fått en solig och varm start den också! Det har redan blivit flera promenader i centrala London, och parkhäng lite här och där runtom i stan.

Med mitt tågkort planerar jag att resa runt i landet på mina lediga dagar och förhoppningsvis blir det fler soliga utflykter att minnas i stil med Brighton och Portsmouth förra året.

I söndags träffade jag Mikis föräldrar för första gången. De är dem jag ska bo hos en del av tiden i Australien. Ett trevligt och skämtsamt par med öppet sinne och en lekfull syn på livet. Vi klickade bra! Miki får bara bo hemma om hon skaffar sig ett jobb. Jag får bo hos dem om jag klipper gräset då och då 😉

Min klåda har inte blivit bättre. Det har nu gått drygt två månader. Jag slopade teorin om allergi efter att det inte hjälpt att byta ut samtliga produkter jag äger – tvättmedel, schampo, osv. Förvisso kan jag ju inte bli parfymfri när jag bor i delat hus, men något borde det ju hjälpa om det nu var det som var problemet. Dessutom har jag tagit ”anti-histamines” och det har inte hjälpt alls.

En annan teori som istället blev mer trolig är att det är stressrelaterat. Jag har varit hos doktorn flera gånger och läst på en hel del. Jag hade rejäl press när jag började mitt nya jobb som supervisor, och samma vecka tränades jag i gruppbokningar, invoices och annat för att täcka för en av kvinnorna på kontoret som skulle på semester. Jag startade med andra ord två jobb samtidigt, varav det ena satte stor press på mig och det andra handlade om siffor och matematik, mitt absolut sämsta ämne. Jag jobbade på tok för många timmar och har aldrig varit så stressat i hela mitt liv.

Stressen har gått över, men har man väl fått ”chronic itch” (kronisk klåda?) finns inget botemedel. Ibland går det över direkt, ibland efter många år. Det enda man kan göra är att använda ”moisturizer”, vilket i mitt fall hjälper, man att smörja in hela kroppen 3-5 gånger om dagen varje dag i flera månader – kanske flera år – är ett projekt i sig.

Eftersom jag inte vet med säkerhet att stress är orsaken har jag dock systematiskt börjat utesluta olika matprodukter. Kanske träffar jag rätt förr eller senare. Jag hoppas att de är allergi för då går det ju att göra något åt saken.

För övrigt har Miki dragit med mig på drag-shows. Jag var på min andra show i torsdags. Jag har inte alls varit intresserad men får erkänna att det är roligt. Jag var nykter båda gångerna då jag kom direkt från jobbet men hade minst lika kul på dansgolvet för det, både för och efter själva showen.