Jag upplevde just det äckligaste! Jag drömde att jag stod framåtböjd och förtöjde en liten båt till en brygga, när jag plötsligt kände något tungt på mitt huvud. Jag stelnade till av rädsla och vågade först inte känna efter vad det var. När jag tog mod till mig visade det sig vara en stor jävla ödla! Och då pratar vi inte den vanliga lilla sorten som bara förvuxit sig lite, utan en större sak som bara fick plats med frambenen på mitt huvud och hade bakbenen någonstans på min rygg. Jag hann röra vid den och stelnade ännu mer av skräck.

Det var då jag vaknade, och naturligtvis kände jag mig lättad. Men något var fel. Det tunga var kvar. Jag låg på sidan och där, på mitt bakhuvud, satt… EN STOR JÄVLA ÖDLA!

Jag frös till av skräck ännu en gång men sträckte mig till sist för att lyfta bort den. Den där hårda, sträva huden som ändå är ganska mjuk när man väl får ett fast grepp om kroppsmassan. Jag tror aldrig att jag varit så rädd!

Och då vaknade jag… igen! Och på mitt huvud fanns ingenting. En dröm i en dröm! Det trodde jag bara hände i skräckfilmer…

Nu ska jag sova.

Det har snart gått sex månader sedan jag kom ut som bisexuell. Och det jag minns bäst är allas reaktioner: pappa, som sa i telefonen att han var stolt över att jag aldrig varit rädd för hur han och mamma skulle reagera. Lisa, när hon i bilen på väg från Rimforsa till Södertälje berättade om hur stolt hon var över mig. Och ett förvånansvärt stort antal vänner som sagt hur modig jag är. Skönt!

Under de här månaderna har jag googlat en del, och mycket av det som går att läsa på nätet handlar om stödgrupper, vikten av att ha någon att prata med, att våga vara sig själv… allt det där har aldrig varit något problem! Jag insåg, jag berättade, livet går vidare. Det ser jag som något otroligt positivt och jag är glad över att jag kan ta det så. Om allt verkligen är så illa som det beskrivs på nätet så tycker jag synd om alla dem som känner så. Men jag kan inte sätta mig in i hur de som ”hållit det inom sig” eller har ”gått igenom processen i ensamhet” har haft det, för jag har aldrig själv upplevt de där sakerna.

En sak är dock väldigt sann: i varje ny social krets måste du börja om från början. Alla skapar sig såklart en identitet i sina nya kretsar, en bild som andra har av vem du är som person baserat på vad du säger och gör. Som gay eller bisexuell är det en för många en ganska stor sak, och de stora frågorna är om, hur och när du berättar om det. Inte heller det här har varit ett stort problem för mig då jag inte har något att dölja – det kommer upp naturligt i diverse samtal och sammanhang. Men å andra sidan kan det ju istället gå för långt och man blir ”the gay guy”. Det känns som man måste försvara sig ibland för att inte direkt hamna i ett fack.

I mitt nya team är vem jag är inget problem. Dels för att den typ av människor som finns inom det här yrket generellt är väldigt öppna och frisynta, och till skillnad från turkarna har thailändarna själva en väldigt öppen syn på saken. Dels för att just det här teamet har ett ovanligt högt antal gay- och bisexuella. Eller känns det bara så för att jag aldrig noterat dem tidigare? Hur som helst är jag inte ensam, och även om nästan alla är väldigt nyfikna kring vem som är vad och det är en ”stor grej” så er det egentligen inte något som folk tycker spelar någon roll i grund och botten. Det kan däremot kännas som att det är svårare att vara bi än helt gay: du måste liksom förklara att du är intresserad av bägge parter för att inte enbart få gaystämpeln. Den stämpeln fungerar utmärkt – om du är gay. Men inte för mig.

Jag är fortfarande väldigt intresserad av ”gay rights” och homosexualitet ur ett politiskt perspektiv, men inte mer än vad jag var tidigare. Det är ett ämne som jag har bloggat om i många år och skrivit om i andra sammanhang. Även om jag inte hade ”kommit ut” hade jag antagligen fortfarande läst artiklar om var Obama och Romney står i diverse homosexuella frågor. Inget har ändrats på den punkten.

Visste ni förresten att världens första homosexuella partnerskap registrerades i Danmark år 1989? Att Holland var först ut med homosexuella äktenskap i 2002? Att Johanna-vad-hon-nu-heter från Island blev världens första homosexuellt gifta statsöverhuvud år 2010? Det känns som att jag har haft turen att födas in i helt rätt tid i historien. Och framför allt helt rätt världsdel. Ett tiotal år tidigare och kanske även jag hade känt att jag måste dölja vem jag är. Eller så hade jag varit en av dem som dog i Jonas Gardells kompisgäng i serien från SVT. Jag är dessutom säker på att om ett tiotal år till kommer det att se ännu bättre ut än i dag. Tänk att den här förändringen inte har skett tidigare.

Jag vill avsluta med ett klipp som jag kan ha publicerat tidigare, men som i så fall tål att visas igen. Det är otroligt roligt – jag skrattade högt genom samtliga 10 minuter, plus klickade vidare för att se fortsättningen i del två – men framför allt en milstolpe i världens TV-historia och hela världens syn på homosexualitet. Det avsnitt i sin populära TV-serie från 1997 där Ellen Degeneres (både karaktären i showen och hon själv i verkligheten) kommer ut:

Kajsa önskade en spellista. Det visade sig vara otroligt svårt att fixa, då hennes musiksmak – som hon beskrev som pop och house, om jag minns rätt – verkar vara i stort sett identisk med mammas. Hon kan lika gärna lyssna på mammas senaste lista rakt av! 😛

Men jag gjorde ett försök, och 10 handplockade låtar blev det. Under jakten stötte jag även på en del som jag fick för mig passar pappa riktigt bra, så det blev 10 låtar till honom också 😀

Läs mer →