Efter några dagar i Molkom tillsammans med både gamla journalistklassen och de nya journalisteleverna (vår återträff, deras avslutning) kan jag konstatera att jag förstår att vi var en speciell klass. Den nya hade inga särskilda aktiviteter, ingen specialgjord tårta som såg ut som en tidning, inga genomtänkta presenter till lärarna och inga direkta tårar. På Löftadalen hade vi tårarna, men inte heller där hade vi så mycket av det andra. Det var bara på Molkom som allt var… speciellt. Det här är dock det utlovade ”hej då”-inlägget om året på Löftadalens folkhögskola, som jag egentligen skrev några veckor före avslutningen.
Under psykologilektionerna har vi fått försöka hitta våra varumärken. Vilka vi är, vad vi står för och hur vi ”marknadsför” oss på bästa sätt gentemot arbetsgivare, kollegor, osv. Jag har snarare tappat mitt varumärke det här året.
När jag kom till Löftadalens hade jag ett mål: att bli reseledare och få jobba utomlands på en charterdestination. Det målet har jag uppnått. Men allt där omkring – livet på en folkhögskola, relationen till kompisarna, mitt ”jag” i den sociala sfären – är inte som vanligt.
Under året har jag växt på så vis att jag blivit modigare. För modig kanske. Jag vågar vara saker som förr var en del av mitt varumärke att inte vara. En del av det som gjorde mig charmig. Samtidigt har jag inte blivit modigare vad gäller att prata inför folkgrupper. Istället har jag blivit rädd att jag nått min topp och att den inte räcker till i rollen som reseledare. Jag har börjat överanalysera mig själv och därmed tappat min spontanitet och förmåga att naturligt komma in i en roll utan att tänka ”jag ska vara såhär och såhär”. Utbildningen har lärt oss att tänka så och jag har kommit i konflikt med en av lärarna till följd av det. Tanken är i sig bra, men det är inte vad jag har haft behov av. Snarare tvärt om.
Samtidigt är jag övertygad om att så fort jag lämnat skolan bakom mig mentalt och släppt taget om den biten som lärarna försökt banka in i mitt huvud som egentligen varit skadligt för mitt varumärke så kommer allt att bli bra igen och mina tillfälligt förlorade förmågor återkomma.
I år var även skolåret då jag frilansade. Utanför skolan har jag skapat en broschyr, hållit två föreläsningar och skapat en naturupplevelse kring ett slott. Allt på temat geocaching och med några extra tusenlappar i fickan som resultat. Där har jag stärkt mitt varumärke och skapat kontakter. Har till och med fått förfrågningar om fler jobb som jag har fått tacka nej till eftersom jag reser i väg. Betyder det att jag tappar en annan bit av mitt varumärke i och med att jag flyttar, eller är kontakter och sociala nätverk något annat än ett personligt varumärke?
Finns det mer som gjort att jag anser att jag har förlorat mitt varumärke? Ja, det viktigaste har inte alls med utbildning eller kontakter att göra, utan med det sociala. Ända sedan högstadiet har jag varit den oskuldsfulle killen som ändå står i centrum. Kombinationen av att på ena sidan inte dricka, ha ett vårdat språk, vara pryd och ordentlig och bli sådär gulligt generad över saker, med att på andra sidan slänga ur mig chockerande uttalanden som är ”olikt mig”, stå socialt i centrum och vara allmänt utåtriktad och ”min egen”. Jag har lärt mig vad folk gillar och spelat därefter, samtidigt som jag bara varit mig själv.
I år föll jag aldrig i den oskuldsfulla kategorin utan blev en i mängden. Jag har börjat svära och dricker alltid på fester – jag uppför mig som alla andra. När då de ”chockerande” uttalandena kommer uppfattad de mer som elaka och sårande än just gulligt olikt mig. Det där som gjort mig charmig har försvunnit.
För att kompensera för det har min klädsel ändrats drastiskt. I högstadiet och gymnasiet klarade jag mig på enbart personlighet. Förra året växte jag enormt och även om kläderna inte behövdes ville jag ha dem, varav min stil blev mer färgglad och unik. I år har stilen blivit än mer extrem och anledningen är en kombination av att jag hittat mig själv och att jag tappat något i mitt varumärke som jag vill kompensera för. Plötsligt bär jag slips två dagar i veckan, färgar håret och letar efter extrema mönster och färger.
Min klädstil kommer inte att ändras. Kanske lite åt det mer stilrena hållet, men inte mycket. För även om det är en kompensation är det jag. Det är det jag trivs med och jag har nog alltid haft det i mig men inte vågat.
Kanske är skolåret 2010/11 inte så misslyckat trots allt. Jag har en ny chans i sommar att återställa mitt varumärke, jag har lärt mig en hel del under året, jag har fått jobbet jag ville ha och jag har fått ett hav av nya vänner. I vissa fall riktigt bra vänner som jag kommer ha kontakt med länge, i andra ”enbart” goda sådana som man kanske inte pratar med särskilt ofta men som ändå var bra vänner under året vi hade tillsammans.
Nu återstår bara att se om den livsstil som yrket reseledare innebär – att leva utomlands, byta plats efter säsong och inte ha några fasta relationer – passar mig. Det både tror och hoppas jag. Och nu när det bara är en enstaka dag kvar innan jag reser börjar nervositeten sätta sig. Tanken på att det är Tina som väntar när jag anländer hjälper dock. Skönt att vi ska vara två om äventyret i Sunny Beach, även om hon redan fått ett par veckors försprång.
