Nu har jag lyssnat igenom alla årets Eurovision-låtar 😀 Topplistan brukar ändra sig något inför finalen, när man  har hört låtarna fler gånger och vissa åkt ut i semifinalerna, men efter ”första intrycket” är detta min topp 10.

Orkar du inte lyssna igenom alla? Ta åtminstone en titt på de tre första: riktigt udda låtar för att vara Eurovision, men också riktigt bra! Singersongwritern på plats tre känns helt felplacerad – och jag älskar det! Från och med plats fyra är det klassisk ESC-musik som gäller.

1. Tyskland: Lena – Satellite – Heja Lena, heja!
2. Lettland: Aisha – What for? – Kraftig beat (i refrängen) utan särskilt många instrument. Gillar!
3. Belgien: Tom Dice – Me And My Guitar – Namnet säger allt om den här vackra låten. Lite udda med en singersongwriter i ESC.
4. Danmark: Chanée & n’evergreen – In a Moment Like This – Fin duett som i refrängen påminner lite om Aquas mindre kända låtar.
5. Albanien: Juliana Pasha – It’s All About You – Första riktigt poppiga låten på den här listan.
6. Rumänien: Paula Seling & Ovi – Playing With Fire – Låter lite som om Alcazar kom till Eurovision trots allt. Attityd! Synd att killen ser så konstig ut i ansiktet…
7. Ukraina: Alyosha – Sweet people – ”Christina Aguilera and Pink takes a rest
   – great voice,” skrev någon. Ja, nästan i alla fall. Filmen har dock inget med låten att göra, även om den passar in riktigt bra.
8. Irland: Niamh Kavanagh – It’s For You – En av årets absolut starkaste ballader.
9. Frankrike: Jessy Matador – Allez Olla Olé – Fransk rap som det svänger om.
10. Schweiz: Michael von der Heide – Il pleut de l’or – Mysig låt!

För en gång skull kommer Sverige inte ens att ta sig till Finalen. Sorry Anna Bergendahl, men vi blir utröstade i semifinalen. Och Anders Bagges Drip Drop (Azerbajdzjans bidrag) är en helt okej och ganska kraftig ballad, men tyvärr inte heller den tillhör mina favoriter.

Årets skämtlåtar

Varje år kommer några underliga, roliga och ganska kassa bidrag. Jag hittade två som stod ut:

• Slovenien: Ansambel Zlindra & Kalamari – Narodnozabavni Rock – Ja, vad ska man säga? Rockig folkmusik dyker alltid upp i någon form…
• Finland: Kuunkuiskaajat – Työlki Ellää – Haha, sori Suomi 😛 Fast det värsta är att jag ändå gillar den 😛

En avslutande film: Slovenien hamnade i år på skämtlistan, men förra året var det RIKTIGT bra. Lyssnar fortfarande på ”Love Symphony”:

Recensioner och avancerade skor i all ära. Hur bra är trailrunning-skor egentligen för nybörjare?

Nu har jag äntligen, efter flera dagars regn, fått chansen att testa mina egna. De största skillnaderna mot vanliga löparskor ska, så vitt jag förstått det, vara stabilitet, stötdämpning (mindre sådan), vattentålighet, grepp och starkare sula.

Nu kan jag ju inte jämföra trailrunningskor emellan eller ens med andra skor än mina egna, vanliga vandrings- och gympaskor, som är vad jag sprang i tidigare. Men jag kan ändå säga att det är ett lyft.

På asfalt kändes det direkt att skorna kanske inte var jättebra på sådant underlag (det är ju inte vad de är tänkta för, men det är ju ändå en bit till skogen), och jag antar att vanliga löparskor känns skönare där. Dessutom klonkade det högljutt när de hårda dubbarna slog i marken. Men ute i skogen var de underbara!

Den största fördelen som jag upplevde var de hårda sulorna. Att trampa på en rot eller kantig sten brukade förr vika hela skon och kännas i foten. Aldrig mer! Hela skon känns som om någon lagt ut en välplacerad bräda att trampa på, även om man egentligen bara har en liten del av foten i marken.

Den näst största fördelen var vattentåligheten. Även om jag låtit solen ligga på lite innan jag gav mig ut var det på sina ställen riktigt lerigt och vattenpölar fanns här och där. När jag till exempel var ute på samma runda med min mountainbike fick jag stundom trampa på ordentligt för att inte köra fast och behöva sätta ner foten – då var vattnet inne direkt. Men nu var det inga som helst problem om man råkade blöta ner sig lite, fukten hölls borta.

Gällande stabiliteten sitter skorna riktigt bra – jag har aldrig upplevt skor som passar kring foten så bra förr. Men samtidigt har jag inte mycket att jämföra med, och ärligt talat satt mina gamla, vanliga skor lika bra ute på terränglöparrundor.

Det samma gäller greppet. Upplevde ingen större skillnad, trots större dubbar. Måste nog springa mer med dem för att inse skillnaderna där.

Stötdämpningen gick det som sagt att känna av att den inte var lika stark som på andra skor – vilket är meningen. Stigar dämpar ganska bra ändå. Ännu viktigare blir det om man avviker från stigen och springer mitt ute i skogen, men då ska man ha ännu mera värstingskor än vad de jag har är.

Kort sagt: en skillnad är det, även om andra skor också fungerar utmärkt, och särskilt de starka sulorna gör att det blir mycket skönare att springa på det ojämna underlaget.

Lars Hedelin var här i dag. Han var krigsfotograf i Bosnien precis när kriget slutade. Han visade oss bilder – främst tråkiga sådana från krigsarkivet, men också några riktigt häftiga och en del äckliga – och berättade historier.

Han beskrev till exempel olika typer av minor (sådana som hoppar upp i luften för att spränga magen bara för att jävlas, sådana som är dubbelt minerade för att minröjarna ska ryka med, och sådana som bara spränger av benen för att kamraterna ska bli tvungna att bära den skadade), hundar som får medaljer, fulla människor som skjuter på måfå, helförstörda hus med folk som bor i källare, massaker, familjer som gömmer vapen i barnkammaren, terrorskjutningar, FN och Nato (och hur FN inte fick göra något medan det blev andra bullar när Nato tog över), stora granater, turister som än i dag sprängs av bortglömda minor, minerade gungställningar, tunnlar under Sarajevo, osv.

Han berättade också om Elvis, en sexåring som VF gjorde en rad reportage om, och som gjorde att 170 000 kronor samlades in i Värmland för att hjälpa Elvis och folket i hans by. De fick tillgång till vatten, skor och nya hus till två av familjerna. Och Mina, byns ljushuvud, fick ett stipendium för att kunna plugga vidare på universitet.

Jag, Dana, Alexandra och ”tant Malin” ska åka dit och se hur det ser ut där i dag. Har de fortfarande nytta av de saker de fick på 90-talet? Fungerar fortfarande vattnet? Lever Elvis? Var finns Mina? Är det lika fattigt som då, eller har det hänt något?

Jag tror vi alla börjar bli ganska taggade på den här resan nu. Bara askmolnen håller sig borta. Nu återstår några dagar för de sista förberedelserna, och på lördag bär det av 😀

”This post is super-awesome” står det bredvid publicera-knappen. Vad händer om man klickar för det alternativet, som är något nytt och låter ganska mysko? Jag testar 😀

Maja och jag var ute och gick. Det var strax efter midnatt. Vi stannade till på en lekplats och gungade, klättrade och flamsade omkring.

Vi kom hem vid ett, sa godnatt och gick var till sitt. Med ett litet problem: mina nycklar var borta. Och mobilen var inlåst i datasalen.

Jag gick tillbaka till lekplatsen, men det var för mörkt för att leta. Så jag gick hem till Dana som fortfarande var vaken och frågade om jag fick låna hennes mobil. Ringde till Lisa, som sa att jag inte väckt henne men som lät som om hon sovit i flera timmar redan. Jag fick hennes nyckel genom ett fönster, så jag åtminstone kunde komma in i huset. Letade efter min egen nyckel, men den satt inte i låset och låg inte i vardagsrummet eller köket.

Gick tillbaka till Dana och rindge till Alex. Frågade om han hade en filt jag kunde få låna. Maria hörde mitt samtal och sa att hon hade en. Fick både filt och påslakan.

Gick tillbaka till Västan och kom in med Lisas nyckel. Lånade Lisas och Hampus toalett – den enda gemensamma toaletten i hela huset, annars hade jag fått kissa i en buske. Råkade trycka på handikapp-knappen i mörkret men var snabb att återställa.

Bäddade i soffan, släkte ner och somnade vid 2-3 tiden. Klockan 7 kom Hampus in för att äta frukost, men han förvsann snabbt igen, aningen förvånad över att jag låg där. Senare kom Jessica förbi, och vid 10-tiden kom Alex och bjöd på fil.

Nycklarna hittade jag för en timme sedan, på lekplatsen. Har duschat och bytt om.

Lite tråkigt, var faktiskt ganska mysigt på vardagsrumssoffan…

Under praktiken stötte jag på både vänliga och ovänliga personer i andra änden av luren. Men även de mest vänliga där har mil till amerikanerna, upptäckte jag just.

Ringde precis Groundspeak, företaget bakom geocaching.com, gällande användandet av deras logga och diverse ikoner. Behöver dem till mitt slutprojekt. Först pratade jag med en trevlig kvinna, vars första mening var ”Hi, how are you?”. Därefter en man som önskade lycka till och pratade på ett sätt som jag aldrig stött på någon svensk göra.

Kulturskillnad eller bara ett ovanligt serviceminded företag? Jag tror på det första.

Förresten hackade min engelska. Glömde ord och formuleringar hela tiden. Tänk vad fort saker försvinner när man aldrig använder dem!

Årets första  inlinestur! Kvällssol, gott sällskap och hjulen fixades inför nya säsongen.

Men seriöst. Kanske dags att köpa nya? Spännet är trasigt och inlinesen allmänt slitna. Fast det är klart, de funkar ju 😀

Yay, tillbaka i Molkom!

Vi är redan igång med skolarbetet igen. Har gått igenom praktiken och nu drar vi igång med slutprojekten på allvar. En vecka har vi på oss, och illustratören Anders Lagerdahl, som lärt oss InDesign, är min handledare. Kommer bli en riktigt bra grej det här 😉

Det är sommar! Eller åtminstone vår. I två dagar har vi nu suttit ute i solen på rasterna. Folk går runt i kortbyxor och linnen, och alla är allmänt vårglada. I dag var vi på promenad. Köpte glass och gick barfota i gräset. På samma promenad hade vi dessutom snöbollskrig, och isen ligger kvar på sjön. En konstig blandning.

I går satt vi ute på kvällen, tittade på solnedgången och lyssnade på musik. Och flera personer har dragit fram sina inlines – mina kommer ut snart de också!

Vår i Molkom. Kan det bli bättre?

När Caroline och jag passerade gamla goa Mantorp i veckan åkte vi förbi Jennifers hus. Jag var lite småförtjust i henne. Om jag minns rätt var vi tillsammans i exakt en dag i lågstadiet. Har varken pratat med henne eller tänkt på henne sedan vi lämnade Sverige.

Nu sökte jag upp henne på Facebook. Hon är förlovad. Har två barn, 3 år respektive 6 månader. Bor kvar i Mantorp. ”Sorgligt,” var min första tanke. Men hon verkar lycklig. Gulliga bilder med barn. ”Lever med underbar sambo och två döttrar i ett hus någonstans,” står det.

Där ser man.