Häftig debatt kring gårdagens Uppdrag Granskning. En tjej som blivit utmobbad ur samhället av både vuxna och barn för att hon anmält en kille för våldtäkt. ”Hon ljuger”, ”hora”, ”jag ska döda henne”.
Men killen är fälld. Flera gånger. Han har till och med erkänt. Ändå är hela byn så inskränkt i rykten att ingen tror på det. ”Bevisen” för att tjejen ljuger är i deras värld större än bevisen mot killen.
Och ändå: hur illa det än låter kan man inte klandra dem. Hade du eller jag bott i den byn hade vi också tänkt ”fy vad hemskt att bli oskyldigt dömd, hur kunde hon göra så?” För så funkar människan, vi tror det vi hör – och när ”alla” runt omkring säger samma sak, då får det till och med större vikt än ett domstolsbeslut.
De man kan klandra däremot är de som aktivt smutskastat på nätet. De som vill döda och kallar henne för hora. Men det är ju långt ifrån alla.
Hela det lilla samhället är nog i djup skuldkänsla just nu. Låt dem vara det, i fred. De vet att de gjort ett misstag, och att klandra dem för det känns inte rätt. Att de varit okritiska är en sak, men de vet redan om det, och ångrar det bittert. Nu vänds ju smutskastningen. Ska verkligen hela Sverige vända sig mot Bjästa på samma sätt som Bjästa vänt sig mot Linnea? Nej.
Däremot tycker jag att man kan ta en stilla ställning och visa Linnea respekt. Därför tvekade jag inte att gå med i Facebookgruppen Stöd för Linnea när en inbjudan till den dök upp i inboxen.
För visst är det jättesynd om Linnea och visst är det våldtäktsmannen som, om någon, alla borde tycka illa om. Inte Bjästaborna.