Jag har varit på en gigantisk helgmarknad (Grand Bazar i Istanbul kan slänga sig i väggen) samt på Big C, som är ungefär som ett stort ICA Maxi. Resultatet: mysbelysning och pynt till hemmet.
Månad: oktober 2012
Romney vinner i USA
I går var jag i Patong, som Markoolio sjunger om i sin låt En vecka i Phuket. En sliten men väldigt tätbevuxen stad med bland annat ett riktigt stort köpcenter. På kvällen återvände vi för middag och födelsedagsfirande av en kollega, mitt oå Bangla road, stans ökända bargata.
I dag har vi studerat alla våra hotell i området Karon samt en hel del kring Kata, där vi bor. Vi har besökt Färjan-Håkan på Håkans bar, och en lång grön orm hoppade plötsligt ner mitt framför mitt ansikte från ett träd och landade på mina fötter. Han ringlade snabbt över gatan och försvann. Jag börjar så smått lära mig alla vägar och platser. Det är otroligt så kul man kan ha i en bil när alla är småtrötta efter en flitig studiedag. Jag älskar teamet, och vi har lärt oss massor tillsammans.
Fler kollegor har dessutom börjat dyka upp, bland andra Sini som jag känner från Lanzarote. Iben och Christoffer – som jag sökt semester tillsammans med – samt Bo och Robin från Turkiet är också på väg.
I morgon ska vi bila runt på resten av ön – som är betydligt större än jag trott. Och i kväll är det middag med en samarbetspartner.
Avslutningsvis vill jag säga att Romney kommer att vinna valet i USA nu i november. Jag har lite smånördigt tittat på en av tv-debatterna mellan Romney och Obama, och Romney kör över Obama totalt. Problemet är att Obama har de bästa grundprinciperna (de som liknar våra svenska ideal mest, med jämställdhet, öppenhet och bra sjukvård). Men Romney har siffror som visar på hur dåligt allt blivit de senaste fyra åren och Obama spenderar all tid på att försvara tidigare beslut och varför man fortsatt ska ha tillit till hans metoder snarare än att lyfta fram de grundprinciper som faktiskt gör honom till den värdige vinnaren. Hade jag varit amerikan och enbart sett debatterna skulle även jag rösta på Romney. Skrämmande tanke!
Torka aldrig tårar utan handskar
När jag var hemma i Sverige nu senast var boken och tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell en snackis. Jag tyckte titeln lät flummig och brydde mig inte mycket om den. Allt jag visste var att det handlade om homosexuella på 80-talet, vilket även det lät ganska trist.
Men sedan såg jag serien ändå på SVT Play, och det ångrar jag inte! Det var länge sedan jag såg något så gripande.
Rasmus kommer från en relativt förstående familj och efter studenten flyttar han till Stockholm. Det första han gör är att gå till ”bögringen” (spottkoppen på centralen), dit han har hört att homosexuella dras för att få kontakt med varandra, då några officiella ställen inte riktigt fanns (i dag använder vi appen Grindr). Rasmus träffar Paul, den bögigaste av dem alla, som har humor och en fascinerande livssyn.
Benjamin är Jehovas vittne och knackar en dag av en slump på Pauls dörr. Paul bjuder in honom, lyssnar på vad han har att säga och avslutar mötet med kommentaren ”du vet väl att du är homosexuell?”
Det gör han, och genom Paul får Benjamin och Rasmus kontakt med varandra, blir kära och flyttar ihop. Men pesten har kommit till stan: HIV börjar spridas och det är främst homosexuella män som faller offer. Hela historien kretsar snart dels kring de båda huvudpersonernas familjer och hur de accepterar (eller inte accepterar) deras söner, dels kring vem som ska dö och vem som ska leva. Har precis sett del två av tre och det blev riktigt sorgligt, på fler sätt en det man förväntade sig.
Inte sett serien än? Gör det nu!
Första dagen i Thailand
I går kväll runt sextiden lokal tid landade jag i Phuket. Aningen jetlaggad men mest bara trött på grund av sömnbrist efter den långa flygturen, som gick via Istanbul och Bangkok. Jag möttes av en av mina finska kollegor, Mari, som körde mig en timme söderut, till Kata där vi har vårt kontor.
På kontoret träffade jag Taru, en annan finne som också är min närmsta chef. Samt svenska Anna, som jag känner från Lanzarote, och Mikko, en tredje finne som i det här fallet är chef över de ”vanliga” guiderna och som jag sa farväl till för bara två veckor sedan då han lämnade Turkiet.
Taru körde mig till min lägenhet, som ligger tre-fyra minuter till fots från kontoret. Ett rum, ett badrum, kyl och garderob. Som i Bulgarien, fast större. Och en mysig balkong. Helt okej boende.
Det blev bara till att hastigt slänga in all packning i lägenheten och sedan bege sig av igen, för på kvällen stod middag med Jaspal Tailors, en av våra samarbetspartners, på schemat. Frivilligt för mig, men jag kände att jag direkt ville träffa kollegorna. Och det var ett bra val, för Jaspal själv visade sig vara en riktigt rolig och proffsig figur från Indien, och vi skrattade mycket och länge runt bordet. Fick direkt bra kontakt med Nichlas och Jenny, en dansk respektive svensk kollega som också ska jobba på Guide Online.
I dag sov jag tolv timmar och var ändå tvungen att släpa mig upp ur sängen. Var halvledig och fick runt tretiden se kontoret på riktigt, träffa ännu fler kollegor samt en del av alla Thailändare som jobbar hos vår agent Hotelbeds, och som vi delar lokaler med. Blev tilldelad manualen för säsongen och har pluggat på om våra rutiner.
Har för övrigt fixat min mobil (mitt svenska nummer är återigen ur bruk och nya numret är +66 911 62 91 87), handlat frukost på 7-Eleven, upplevt det livfulla gatulivet på den korta promenaden mellan lägenheten och kontoret, träffat en Thailändsk kvinna som blev superglad och kramade om mig för att hon trodde att jag var någon hon kände igen från förra året (nu har vi ett stående internskämt som kommer att köras hela vintern, då hon jobbar på en restaurang vi tydligen brukar gå mycket till) samt hunnit njuta av naturen från min balkong. Plötsligt förstår jag varför så många åker hit trots att stället är så exploaterat – det är så exotiskt att det är inte klokt, trots turismen.
I kväll blir det en middag med en annan samarbetspartner, i morgon en safariutflykt. Pappa, om jag ska ta någon ny kandidat till årets bild så är det nu de kommande veckorna, för det är nu jag kommer åka runt och uppleva Thailand och inte bara sitta på kontoret, som jag kommer göra senare. Håll ögonen öppna efter nya bilder 😉
Grani Style
Om man gjorde en finlandssvensk version av Solsidan skulle Grankulla – i folkmun kallad ”Grani” – vara den perfekta platsen. Staden, som ligger i anslutning till Esbo väster om Helsingfors, och som var platsen där jag tog mitt körkort, är allmänt känd som snobbort.
Gänget på nordens kanske bästa radiokanal – Yle X3M – har gjort en parodivideo. Låten är höstens plåga Gangnam Style, texten är omskriven till finlandssvenska (med tillhörande slang som vi vanliga svenskar inte förstår) och de parodierade är såklart graniborna själva. Se den här.
Bara några dagar kvar
Jag har en flygbiljett till Sverige i morgon, lördag. Men inget pass. Det befinner sig i Thailands ambassad i Stockholm. Så kan det gå.
Det finns en lista över mig och alla mina kollegor, med destinationer, avresedatum, connecting flights, osv. Vid mitt namn står bara… ett utropstecken. Den nya biljetten bokas så snart mitt pass dyker upp. Det borde vara vilken dag som helst nu.
Trots det packar jag och flyttstädar som om jag skulle åka i morgon. Äntligen har en städerska varit hemma hos oss, som Maja fixat, eftersom största delen av all skit i vår lägenhet inte tillhör mig, trots att jag är den ende som bor kvar. De två andra lämnade mig utan att städa ett dugg. Jag har inte varit hemma i dag, så ska bli spännande att se hur mycket städerskan gjort under dagen.
Jag kommer att vara hemma i några dagar innan jag åker vidare till Thailand. Förnya garderoben, liksom. Har varit på Alanyum, men allt har bytts ut till vinterkollektioner. Det är ju inte turkisk vinter jag ska packa efter.
Bea och Anton har varit här i två veckor och har precis åkt hem. Vi bilade till Side, har varit ute och ätit, spelat Uno på hotellet och gått promenader. Bea och jag kom varandra lite närmare och pratade om saker på en nivå som jag Lisa och Kajsa och jag har varit på i flera år, men som Bea och jag aldrig kommit till. Och Anton har ju i två år varit ett mysterium för delar av släkten, men nu känner jag honom bättre också. Trevlig kille!
Cecilia och jag följer fortfarande Skins, men vi får se om vi hinner klart innan någon av oss åker. Hon ska till Kenya men vet inte när. I dag har jag hängt med Malin och tittat på nostalgiserier: Kenny Starfighter och Bert. I morgon är jag halvledig och ska fortsätta packa.
