Du stickar av mjukt garn ett mönster så sött , och ändrar det en hel del.
Midsommar, eller dagarna dessförinnan, ägnades åt en hel del funderingar och skissande. Sedan jag såg filmen Ghost Writer har jag inte kunnat sluta tänka på en tröja med raglanärm och flätor vid ärmsömmarna, och nu var tanken att Debbie Bliss Baby Cashmerino-garnet som jag köpte i London skulle bli en bebiskofta med just flätor och raglan. Valet föll på Puerperium cardigan, som jag tidigare stickat till en väns son. Mönstret är väldigt enkelt, och tanken är att man ska kunna utsmycka koftan själv med ränder eller applikationer. Eller flätor.
Men hur sjutton får man in flätor mellan raglanökningarna? Koftan stickas i ett stycke, uppifrån och ner. Enligt originalmönstret lägger man upp 52 maskor, men här blir det lite större: 68 maskor.
Flätorna får en avig maska i var sida och placeras mellan ökningarna för ärmarna. Det krävdes en omstart, eftersom jag först bara lade till flätor på framsidan, varför den så klart blev rätt mycket bredare än ryggpartiet… Nu flyter det på, men det spännande med att ändra i mönster är att det är så lätt att bara tänka ett steg i taget. Det gör att man plötsligt står införhelt nya problem.
Som att flätorna i höger sida, där knäppningen inte är, plötsligt hamnar bredvid varandra då armens maskor sätts på tråd och man övergår till att sticka kroppen. Därför ökade jag med fyra maskor över två varv, mellan dessa flätor. På vänster sida skiljs nämligen de två flätorna åt av knappbandets fyra rätstickade kantmaskor. Nu blev det förhoppningsvis någon balans.
Frågan är hur mycket större det blir. Koftan är till för en sex veckors bebis, men bebisar tenderar att växa, efter vad jag hört. Eller?
