”Bara hon inte tror att du stöter på henne.” Min sambo upplyser mig om att det kan vara besvärande att få hemstickade presenter. ”De är lite svåra att återgälda.” Men? Min kollega använder muddar varje dag för att underlätta ledproblem. Sen jag träffade henne första gången har jag velat sticka ett par till henne. Till och med jag fattade dock att det kan upplevas som lite framfusigt att efter 24 timmars bekantskap köra upp ett par halvvantar under nosen på mottagaren. Men nu ska hon i höst flytta utomlands för ett halvår och då ska väl tösen för tusan ha ett par varma muddar med sig? Nu kan det väl vara läge att ge bort ett par muddar?! Tydligen inte. Sambon tror att hon ska tolka det som att jag försöker ragga upp henne. Det kanske inte riktigt var det budskap jag ville förmedla. (Det budskapet är snarare ”Jagkommersaknadig/hoppasdufårdetbra/setillattduintefryser”).
Men han har en poäng. Ett hemstickat föremål är något speciellt att ge bort. Lite för speciellt. För jag vet ju själv hur litet eller mycket arbete det ligger bakom något stickat, hur mycket jag uppskattar arbetet, att jag inte bara kan sticka till mig själv om jag inte vill drunkna i muddar och sjalar.
Jag lärde mig sticka för tjugo år sedan, och under många år kunde jag endast aviga och räta. Varje år blev det åtminstone en ribbad halsduk eller en kudde i mosstickning. Sedan, för fyra år sedan, lärde min syster mig att öka en maska i kanten. Plötsligt kunde jag sticka en rätstickad trekantssjal. Min syster gav mig avlagda virknålar och stickor, och en slant för att köpa en stickbok.
Det blev Sys Fredens Börja sticka, en liten bok med enkla mönster för nybörjare. Jag provade att virka ett musselmönster och insåg att det ju inte var så svårt. Ett gratismönster på nätet till en virkad sjal med spindelmönster blev beviset att det går att lära sig nya saker, att det inte är så svårt som det ser ut, och att man snabbt kan få fram de mest invecklade mönster.
Så en dag i augusti stegade jag in på Yllet i Visby. I tio år hade jag suktat efter en stor och mjuk sjal. Den kostade nästan en tusenlapp – en svindlande summa för en gymnasieelev och senare student. År efter år stod jag i butiken vid varje Gotlandsbesök och strök över sjalen med handen. Min generösa mamma erbjöd sig gång på gång att köpa den till mig, men jag vägrade. Så mycket pengar kan man ju inte ge för en sjal! Men den där augustidagen för tre år sedan hade jag just fått en dubbel löneutbetalning, och nu jävlar skulle jag ha den där sjalen. Men var var den någonstans? Oroligt konsulterade jag expediten. Inte längre kvar i sortimentet… Efter alla år av längtan var den borta. Jag kände hur jag sjönk ihop lite och vände mig besviket mot dörren för att gå.
”Men kan du sticka?” hör jag bakom mig. Jag vänder mig om.
”Joo?”
”I så fall kan du köpa mönster och garn och sticka den själv”.
Men jag kunde ju inte sticka efter mönster. Hade inte ens försökt. Och särskilt inte någon form av spets. Jag bad ändå att få titta på mönstret, och insåg att det bara var två saker jag inte kunde eller kände till: något som kallades omslag, och så skulle man sticka två maskor på en och samma gång. Men det skulle jag nog klara. Jag köpte garnet och mönstret, och hemma i Stockholm igen stickade jag min första provlapp. Det gick! Jag tog med den hem till pojkvännen som numera är min sambo och tvingade honom att titta på den om och om igen (trots det är vi fortfarande ett par). Titta! Men titta då! ”Jaa, jag ser. Jättefint.”
Sjalen blev klar. Nu ligger den i min soffa och värmer mig på frusna kvällar. Mamma blev så avundsjuk att hon bad om en, hon med. Så två stora, ljuvligt mjuka sjalar har det blivit. Mitt första riktiga projekt var också det stickade objekt som jag mest åtrått i livet – en tioårig längtan resulterade i vad som blivit mitt första riktigt stora intresse. För i samma veva som sjalen påbörjades bestämde jag mig för att skriva min masteruppsats om stickbloggar, och under månaderna som följde satt jag i timme efter timme och läste bloggar och såg vad som var uppenbarligen var möjligt att åstadkomma. Jag gick långsamt, maska för maska, ner mig i stickträsket.
Jag vet därför att det som en gång verkade helt omöjligt i efterhand verkar så enkelt. Att det bakom det mest avancerade spetsmönster egentligen bara döljer sig olika sorters ökningar och minskningar, att man får lära sig dem ett i taget och göra om då det blir fel. Och sen göra om några gånger till. Sen blir det bra.
Det är inte så svårt som det ser ut om man tar det ett steg i taget under tjugo år…
Kan man ge bort stickade saker även till folk man inte känner så väl, eller är det för närgånget och stort? För det är ju inte stort för mig – det är några timmars trevlig stickning i fåtöljen med Harry Potter and the Goblet of Fire i öronen, och så slipper jag förvara muddarna själv när de är klara. Det är också en möjlighet att visa omtanke för personer som man tycker om. Men jag tror problemet är just att fina stickade saker ser så avancerade ut, även när de inte längre är det för den som stickar. Varje present får helt enkelt överlämnas med ett ”äsch, den här gamla trasan…”
Read Full Post »
Vad kan vara bättre en midsommarafton när lunchen är förberedd och sambon på väg hem med gästerna för dagen än att sitta en stund och pusta ut med en tvåändsstickning och drömma om kommande projekt och deras krusmönster?
Av Beatnik blev det 3,5 härvor Cascade 220 Wool kvar – för lite för att göra en tröja; för mycket för småprojekt. Det får därför bli ett kuddfodral med olika flätmönster över 100 maskor. Tanken är att sida nummer två också ska ha den keltiska flätan i mitten, med en mindre flätor på var sida, och sk XO-flätor mot kanten.
Sedan någon månad är jag lycklig ägare till en iPad. Tanken är att den ska vara till nytta i arbetet, men det gjorde inte saken sämre att jag snart upptäckte att den också går att använda i stickningen. Det finns en del stick-appar, framförallt varvräknare och stickstorleksmätare. Den app jag slagit till på är Vogue Knitting. Själva appen i sig är gratis, men gör inget mer än erbjuder köp av publikationer. Ett nummer av Vogue knitting kostar 38 SEK, och då kan man läsa numret via läsplattan. Man kan också köpa Quick Reference för 75 SEK, så har man alla tips om uppläggningar, minskningar och ökningar i sin läsplatta. Inte så farligt dyrt alltså. (om man bortser från kostnaden för själva apparaten… hrm…)
