”Nu stickar du klart vantarna, och det innan det blir vår, annars får du inte börja sticka på Beatniks framstycke!” morrar stickdjävulen i örat på mig. Jag misstänker skarpt att denne dominante del av min stickhjärna har vattenkammad sidbena och liten, fyrkantig mustasch under nosen.
”Nej! Nej!” skriker jag, trots att det är lönlöst. ”Jag vill inte!”
Stickhitlers något mildare hjälpreda har sett för mycket på amerikanska polisfilmer och bestämmer sig för good cop/bad cop-taktiken. Hon lägger huvudet på sned och tittar vänligt på mig och säger med ljuv stämma:
”Men förstår du inte att det är bättre, mer förnuftigt om du stickar klart vantarna först, hmmm, innan det blir för varmt för… vantar?”
”Jo, jo det förtår jag ju.” Säger jag och vill vara till lags. ”Men tröjan är mycket…”
”Mycket vadå?”
”r o l i g a r e…” viskar jag skamset.
Stickhitler lägger armarna i kors där han står i hörnet och muttrar något om att man minsann inte stickar för att det är roligt, och att effektivitet (det är han ju trots allt känd för) är en dygd. Hjälpredan försöker trösta:
”Men om du börjar på Beatnik måste du sticka 20 varv vriden resår först, och det avskyr du ju. Det är väl inte särskilt roligt, va? Så då kan du ju lika gärna sticka klart vantarna, som ju blir så fina. Eller, ja, helt ok i alla fall.”
Efter flera timmar släppte de ut mig ur förhörsrummet, efter att de tvingat mig att skriva på ett kontrakt där jag dyrt och heligt lovar att sticka klart vante nummer två, sticka två tummar och fästa alla trådar innan jag ens börjar fundera på att lägga upp maskor för framstycket. *?!´#¤% stickfascister…
Read Full Post »
