Garn och ord

Den guldgula baskern Columbia beret blev färdig just som det blir allt kyligare och trädens löv har nästan samma färg som garnet. Jag föll för den rätstickade kanten (som dessvärre gör att mössan sitter lite lite för löst) och det enkla mönstret. Man ökar med omslag på vart tredje varv, och stickar sedan två ihop på varje varv, samtidigt som man även gör omslag på vartannat varv. I praktiken minskas alltså bara vartannat varv, samtidigt som omslagens hålmönster sträcker sig över hela mössan. De bildar ett dekorativt mönster, men frågan är hur varm mössan blir i den svenska vintern? Vill man ha en mössa med mindre drag är det nog bästa att göra någon annan form av ökning, för att slippa hålen.

När man minskat tills man endast har tolv maskor kvar är det dags att sticka en liten rätstickad rosett. Mönsterbeskrivningen är lite otydlig, men lösningen är finurlig: man fördelar de tolv maskorna på två strumpstickor, och ”plockar” sedan dessa maskor omlott till två nya stickor. Resultatet blir sex maskor på vardera sticka, som dessutom är som fastlåsta i varandra – och hålet högst upp på mössan är förseglat. Sanslöst pilligt (tog till sist mina 10 cm långa knit picks-stickor för att göra det lite lättare), men smart.

Förra sommaren, på slöjdmässan i Hjo (väääldigt lite sticksaker) köpte jag tre härvor brunt lin. Tanken var att det skulle bli en sjal till en familjemedlem, men garnet har blivit liggande ostickat. Jag har nån ambition (utrymme för tvivlande fnysning) att sticka från mitt allt mer växande garnlager, som dessvärre till stor del består av enstaka nystan. I blåsigaste höstmånaden började jag igår sticka på en… gles kortärmad, rätstickad tröja i lin, inspirerad av denna. En anakronism alltså; fel fenomen i fel tid. Som bilar på medeltiden och julgranar i juli. Eller som Beatnik-tröjor i maj… Orosmoln: att garnet inte kommer att räcka, och att den kommer se ut som en ringbrynja när den är färdig.

Read Full Post »

Garn går sönder. Att Noro Silk Garden går sönder väldigt lätt när man drar i det blir uppenbart när man stickar med det och inte orkar hämta saxen för att ta av en onödigt lång garnände. Men att producenterna gör knutar i nystan som kostar 120 spänn styck känns så där lagom kul. Att de sedan väljer att, på ett garn som långsamt tonar över från färg till färg, knyta ihop de kanske inte alltför likartade färgerna beige och svartblå gör att man undrar om Fukushimastrålningen nått till Norofabriken. Inte ok. Inte ok på något sätt.

Så vad gör man? Man svär, sedan kollar man vilken färgton nystanet slutar i; vilken färg den andra garnänden har. Ljust guldbrun. Ok, det kan jag leva med. Dra av garnet (utan sax – min soffa är väldigt bekväm), lirka fram den andra garnänden och fortsätt sticka. Muttra argt för dig själv. Resultatet blev i alla fall något mer diskret:

Annars blir det faktiskt oerhört snyggt, för det mesta. Det skär dock i hjärttrakten när jag tänker på sambons sätt att bära halsdukar: vira vira vira, stoppa in ändarna. En stor del av färgskiftningarna kommer aldrig se dagens ljus, utan ligga tryckta mot hans varma, älskade hals. Världshistoriens dyraste, vackraste, dolda garnränder? Jag tror lösningen får bli att ”låna” den några dagar i vintern, vira den löst runt halsen och visa den för världen så som den ska bäras.

Det är ingen nyhet för någon att det är svårt att fotografera stickat. Man skulle till och med kunna skriva en folkloristisk studie i ämnet. Aldrig blir det tydligare än när jag ska fotografera något där färgen har en så central roll som här. När man annars mest stickar i gråskalor är det inte riktigt lika kritiskt… Det gör inte saken lättare att det är proffsfotografen Jared Flood som är inspiratör. Kan det bli vackrare? Den han i sin tur är inspirerad av är inte så pjåkig, den heller. Jag inser två saker. Jag behöver skaffa mig en bättre kamera än den jag fick gratis när jag bytte teleoperatör för en evighet sedan. Och jag behöver lära mig att använda den. En konstform följer på en annan, stickningen av fotograferande. Någon borde starta en fotokurs för stickbloggare.

Read Full Post »

Att mina kära kollegor var så duktiga stickstudenter, vem hade knnat ana. Efter att ha visat/påmint hur man lägger upp listade flera av dem själva ut hur man stickar räta. K, som redan kunde rätstickning, lärde sig aviga och satt snart och stickade resår för första gången, medan ytterligare en K som aldrig tidigare stickat snart är klar med sin första, rätstickade pulsvärmare. Det var en så häftig känsla att sitta där i fikarummet i onsdags eftermiddag och se dem sticka. ”Jag förstår att man kan bli beroende av det här. ‘Bara ett varv till, eller hur?'” sa K2.

Jo, beroende är det lätt att bli. Efter att för tre år sedan ha lärt mig omslag och hur man k2tog kanske det är dags att bilda någon sorts samfund och sprida missionen. Du skall inga andra intressen hava jämte mig?

På onsdag är det dags igen. Eftersom jag i dagarna för andra och tredje gången någonsin undervisar för universitetsstudenter var det betryggande att få kollegornas intyganden om att jag var en bra pedagog. Kanska ska försöka studenterna sticka istället för att försöka förklara för dem hur en etnolog kan forska om stickblggar?

Noro växer sig allt längre, bilder kommer framöver. I mitt förkylda tillstånd ids jag inte lämna iPaden och starta datorn. Det är så lustigt, jag tycker att vissa färgkombinatiner är så tråkiga när jag randar med två nystan, men när jag tar ett steg tillbaka och ser dessa fält föregåsoch följas av andra är det riktigt snyggt ihop! Otroligt vad färger påverkar varandra.

Till sist: är det någon som har tips på en snygg herrmössa? Den ska sitta åt runt pannan men ska i övrigt ha lite häng. Sambons öron måste värmasi vinter. Tips mottages tacksamt!

Read Full Post »

Jag måste erkänna att jag inte är så förtjust i spräckliga eller flerfärgade garner. På sin höjd kan jag uppskatta garner som skiftar mellan olika nyanser av samma färg. Men när sambon bad om (läs: mer eller mindre krävde) en ny halsduk (och nya vantar. och en mössa) till vintern dök den randiga Norohalsduken, odödliggjord av Brooklyn Tweed, upp i huvudet.

Det är lustigt, jag är genant snål, och skulle aldrig betala det fyra nystan Noro Silk Garden kostar för en halsduk till mig själv. Men när det är till sambon blir det lättare att öppna plånboken. Och jag måste säga att det är värt det – två nystan är uppstickade, två återstår. Det är otroligt hur en så lätt stickning – 39 maskor, två varv i 1×1-resårstickning i varje färg, kantmaskorna lyfts avigt vartannat varv – kan gå så fort och kännas så omväxlande. Det är en riktig upplevelse att se färgerna växla, samtidigt som det är förenat med viss känsla av brist på kontroll när garnet och kombinationen av två nystans färger skapar färgskiftningarna. Vissa färgblock är snyggare ihop än andra, vissa mer grå och mindre roliga att sticka.

Nu på onsdag är det dags för kollegornas garnkurs. De ska få sticka en enkel pulsvärmare – i rätstickning för de som aldrig stickat förr och i valfri rät-avig-kombo för de som hållit i stickor tidigare. Jag ska göra mitt yttersta för att inte börja pladdra om omslag, spetsstickning, kantmaskor och hoptagningar för att inte ytterligare förvirra de stackarna.

Read Full Post »