Garn och ord

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu förstår jag varför Ravelrybilderna på Norwegian Sweet Baby Cap är fulla av läskiga dockor (och mycket söta bebisar). Det är svårt att fotografera bebismössor utan ett fjunigt bebishuvud i närheten (helst med tillhörande bebiskropp, annars har man nog större problem än stickfotografering). I brist på läskiga dockor och söta barn fick en glasburk tjäna som perukstock, och jag fick chansen att inviga julklappskameran. Färgåtergivningen är verkligen mycket bättre.

Mönster: Norwegian Sweet Baby Cap

Garn: Marks & Kattens Safir Superwash i rött och vitt

Stickor: 2 mm för den rätstickade kanten, 3 för övriga mössan och i-cordsnoddarna

Ändringar: som flera andra på Ravelry började jag mot slutet att minska på varje varv istället för vartannat, för att få en mindre toppig mössa. När 7 maskor återstod klippte jag av och drog garnet igenom maskorna, istället för att sticka ihop tills endast en maska kvarstår.

Icordsnoddarna (min i-cordpremiär) stickade över tre maskor som plockades upp i uppläggningsvarvet.

Inte ens hälften av garnet gick åt, så jag ska leta lite och se om jag hittar ett till mönster till barnet, att skicka med i paketet. Så vitt jag vet har det inte kommit än, och med några veckor kvar kanske ett par byxor eller strumpor kan hinnas med, också.

Read Full Post »

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att vara en stickare som inte uppskattar sockstickning blev det mycket sockor stickade under 2011. Sex par. Sju, om man räknar det halvfärdiga par som just nu är under framställning och som ska värma pappas fötter istället för de misslyckade julklappssockorna.

Men det blev också en hel del annat stickat. Som Beatnik. Och Buttercup. Och vantar och kudde i Beatnikgarnresterna. Och en Norohalsduk. Och tre virkade gosedjur till kusinbarnen. Tre mössor. En Citron. En Swallowtail, take two. Och en slätstickad Haruni som först inte såg mycket ut för världen men som efter blockning visade sig bli årets favoritobjekt. Anspråkslöst garn, vackert mönster.

Årets överraskning: Bloggen. Startad som ett sätt för bloggforskaren att ta en titt bakom kulisserna för att se hur tekniken funkar. Fick snart ett eget liv.

Årets insikt: Det går att maskera felstickade flätor med broderade maskor. Tack och lov.

Årets tema: Gör om, gör rätt, ge bort. Många fel blev det. För smått, fult, fel. Repa upp, gör om, byt mönster. Ge bort det färdiga resultatet. Av runt 25 stickade projekt är cirka 14 gåvor.

Årets skulle vilja: ha mer koll på nya mönster. Läsa fler bloggar, få mer inspiration.

Årets sociala händelse: Tvåändsstickningskurs i Rättvik

Årets indoktrineringsförsök: Arbetsplatsen. Stickkurs är startad, det pratas stickning runt lunchbordet och kollegorna får julklappstips på sticktillbehör till barnen. Jag börjar med de vuxna och går långsamt över till barnen. Världsherravälde är nära. Enda nackdelen är att alla är så duktiga att jag snart är fullständigt överflödig som guide då de på egen hand klurar ut hur de ska göra.

Nästa års tema: Egostickning och resestickning. Nu jävlar ska jag sticka till mig själv. Kanske. Men mycket resstickning lär det bli; under våren väntar flera fältarbetes- och konferensresor, plus en nöjesresa. Tänkt följeslagare är små virkade mormorsrutor till en bebisfilt. Till en bebis, inte till mig själv. Går alltså sisådär med egoplanerna…

Nästa års projekt, hoppas jag: En dropskofta (funkar illa med intentionen att vara mer uppdaterad) som halva världen stickat vid det här laget. Brooklyn tweeds två fantastiska sjalar Juneberry och Rock island.

Hoppas ni är nöjda med ert stickår, och att 2012 för med sig mer garn, mer mönster, mer inspiration och ännu mer stickglädje!

Gott nytt år!

Read Full Post »

Vad gör ni medan ni stickar? Om jag inte har tv:n igång (eller snarare, om den är upptagen) sitter jag i min stickhörna, med garnkorgar och kaffepall, och stickar och lyssnar på musik, ljudböcker eller radiodokumentärer på mp3-spelaren eller via iPaden. Idylliskt så det förslår, om det inte vore för vad dessa dokumentärer handlar om. Vanligen blir det P3 Dokumentär, som i regel handlar om tidigare brottsfall, politiska händelser och stora nyheter, som skotten i Ådalen, massmordet i Falun, Göteborgsbranden, Palmemordet, hedersmordet på Fadime, Norrmalmstorgsdramat och sprängningen av Västtyska ambassaden. För mig som är född i början av 80-talet har det varit ett bra sätt att försöka få en lite tydligare bild av de där stora följetongerna som jag under uppväxten bara fått fragment av; som Dagmar Hagelins försvinnande eller Allmänläkaren och Obducenten.

Materialet till dokumentärerna består, som ni vet om ni lyssnat på dem, i regel av arkivmaterial från Ekot och intervjuer med insatta eller berörda personer. Igår, däremot, lyssnade jag på höstens dokumentär om 11 september-attacken. Och där var mängder av inspelningsutrustningar igång under tiden som det hände.

Medan jag, ironiskt nog, sitter och stickar på en mössa till vännens bebis som ska födas i januari, hör jag några unga tjejer skrika i panik när de ser det andra planet träffa World Trade Center, och de förstår att den första träffen inte var en olycka. En kvinnas samtal till larmcentralen är med – hon är i den övre delen av ett av tornen, hon och hennes kollegor ligger på golvet för att kunna andas trots röken och det är olidligt varmt. ”Är någon på väg?” undrar hon, operatören säger att hon inte vet. Det går upp för kvinnan att hon sannolikt kommer att dö, och medan jag sitter och stickar, med julmat i magen och i min trygga lägenhet, hör jag hennes ångest och operatören som försöker att lugna henne och intala henne att hon kommer att klara sig. Gjorde hon det? Eftersom de inte säger något mer om det antar jag att hon var en av dem som dog.

Så vad gör man? Fortsätter lyssna och sitter där med sin mysstickning i händerna medan folk dör och lider i öronen, eller byter till nåt harmlöst, trevligt, lättsmält? Som vadå? Eller går över till fiktion, där hemskheterna i alla fall är fantasifoster och inte spår av människor som levde en gång?

Kanske ska man i alla fall sticka just bebismössor till något lite mindre ångestfullt.

Read Full Post »

Mammas basker, en svart alpacaversion av February beret, överlämnad på julafton och en av julklappsstickningarna som passade mottagarens avsedda kroppsdelar.

Garn: Drops alpaca

Stickor: 3 och 3,5

Ändringar:  stickade inte den rätstickat vid minskningarna, som alltså gör att basker blir väldigt lik sin koftföregångare, February Lady Sweater, utan följde Ravelryanvändaren Uowens förslag på minskningar som fortsätter måsmönstret.

Mamma blev nöjd, den sitter bra och värmde. Vet inte hur väl den står emot blåst med tanke på spetsmönstret, men den milda vintern gör att det kanske inte är ett problem.

Även svärmor, som nu känner till den här bloggen – varför jag vid eventuella kommande presentstickningar ska komma ihåg att inte skriva något om dem – kom i sina sockor, och verkar nöjd. Pappas svarta mossresårsstrumpor var däremot, som jag befarade, alldeles för tighta över uppläggningsvarvet, och de gick inte att trä över hälen. Jag får behålla dem själv, och var igår och köpte nytt garn för att börja på ett nytt par, nästan likadana.

Men några förändringar krävs. Ett tjockare garn, Järbo Raggi, större stickor och kanske framförallt toe-up tekniken för att avsluta med den rätt fula men fantastiskt lösa avmaskningstekniken från Knitty 2009. Dessa ska bli lösare, mjukare, större och stretchigare. Och så har jag något att göra under julledigheten…

Read Full Post »

En gång skrev jag om stickade vänner på stadens gator. Sedan dess har jag inte sett något bekant mönster på stan. Tills idag. Jag hoppar till, pekar och kväver ett skrik på lunchrestaurangen. Sällskapet tittar förundrat på mig och jag måste förläget förklara att en Selbu modern i rött och gult just gick förbi utanför fönstret. En gammal bekant, alltså…

Read Full Post »

Nu är det inte långt kvar. I övermorgon är det, otroligt nog och som alla nog vet vid det här laget, julafton. Friden har väl kanske inte direkt börjat sänka sig över huset, men färdigstickat är det i alla fall, och julen kan komma bäst den vill. Tre par sockor och en mössa blev det, till sist.

Dessutom blev det en julkula. Visst är det roligt med fina stickböcker, men är det just kulor man vill sticka duger det alldeles utmärkt med att söka upp valfritt bollmönster på Ravelry (öka jämt i x antal varv, sticka ett antal varv med eventuellt mönster i fair isle stickning, minska jämt i x antal varv, virka en upphängningstråd. Stoppa däremellan med frigolitkula eller gosedjursstoppning.)

Strumpor till ovetande mottagare:

Mönster: Thuja socks från Knitty, med en enkel mossresår där man stickar 3 r, 1 a vartannat varv, och bara räta maskor vartannat.

Garn: Juvel från Schachenmayer, i svart. Drygt 2 nystan

Stickor: 3,5

Bidde väl sådär. Väl korta, och det finns en risk att de är snäppet för små. Hade gott kunnat sticka dem med lite större stickor, och ett längre skaft. Och köpt ett fjärde nystan så att jag kunnat göra detta utan kallsvett. Nu sitter jag här med 42 g svart garn och viss oro inför julafton.

Men nu får det vara nog med generositeten. Hålla på och ge och ge, det är väl ändå inte vad julen handlar om (eller hur var det nu?)? Nä, efter en höst med 1 st halsduk, 1 st tvåändsstickade vantar, 2 mössor (tre om man räknar med den upprepade, katastrofala Printempsstickningen),  och 3 par strumpor till omgivningen (vagt minne av att en gul mössa stickades till mig själv där på höstkanten nån gång) är det dags för lite egostickning. Som symptomatiskt nog stickas med resterna från en av vårens presentstickningar, och sambons mössa:

En muddversion av Endpaper mitts, i Sandnes Peer Gynt i mörkbrunt, och orangerött Sterk från Du Store Alpakka. Spännande att se hur färgerna påverkar varandra; det bruna tycks nästintill svart medan det orange tonar mot rött. Har jag tur blir det snyggt, om otur ser det ut som en retromardröm från 70-talet. Hur som är det årets julstickning under dygnen hemma i barndomshemmet, mellan köttbullerullning, knäckätning och kanske en viss generös paketsorterare på Kungliga postverket. Det var baske mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades…

Hoppas ni alla får en riktigt god jul, och att ni hinner sticka åtminstone några varv mellan paketöppning och glögg.

Read Full Post »

Ugh. Julklappsstickning. På deadline, och med prestationskravet att mottagaren både ska tycka om tinget estetiskt och dessutom få på sig det rent fysiskt. Beret de printemps visade sig bli en mardrömsstickning. Efter att ha börjat om jag vet inte hur många gånger gick jag ner några storlekar i stickor, och stickade den slätstickade kanten med 2,5 och mössan med 3. Andra Ravelrymedlemmar hade klagat över att baskern blev alldeles för stor, så jag tänkte att det inte skulle vara något problem (ni anar redan vad som kommer).

Efter två av tre stickade upprepningar av spetsmönstrets 12 varv inser jag att de gulmarkerade maskorna på två av varven inte innebär att dessa ska hoppas över först sista gången man stickar dessa varv innan minskningarna börjar. Nej – varvets början ska flyttas totalt sex gånger innan minskningarna. Vilket jag alltså inte gjort. Varför det inte är ett symmetriskt spetsmönster.

Men jag bestämmer mig för att ett litet steg för resten av världen är ett stort för mig: jag bestämmer mig för att strunta i detta och fortsätta på samma sätt. En klok läsare skrev i en kommentar en gång att bara man gör samma fel hela tiden är det också ett mönster. Och, det viktigaste av allt – mottagaren har ju ingen aning om hur baskern var tänkt att se ut, och kommer inte lägga notis om ett ovanligt oregelbundet spetsmönster. Stolt över mig själv stickar jag på, och i ett huj är den klar.

Det var ett strålande resultat. Om man är man och ska helga sabbaten en fredag. För mycket större än en kippa blev det inte, vilket sambon glatt påpekade när jag förtvivlat försökte pressa ner den osedvanligt tighta mössan över öronen.

Med än mindre julstämning i kroppen slet jag förbannad upp den, och har nu börjat på en ny basker. Igen. Med fler maskor. Och med sticka 3 för vad som den här gången är en resårkant. Började med sticka 3,5 för spetsmönstret, men insåg att det blev för stort. Struntade i att jag redan stickat några varv och bytte till sticka 3. Mönster? En baskerversion av February Lady Sweater. Följer en medlems ändringar av mönstret och stickar hela baskern i spetsmönster. Min förhoppning är att de lite varierande storlekarna på omslagen inte ska synas när den svarta baskern träs på huvudet. I decembermörkret. På bärarens huvud. Men kul är det inte, och jag får påminna mig själv om hur mycket jag tycker om mottagaren för att alls orka pressa fram fler maskor, mellan tentafunderingar och julplanering. Just nu är det inte roligt att sticka. Alls.

Read Full Post »