Join in the round, being careful not to twist. Anvisningen har något poetiskt över sig; en etablerad formel som alltid återkommer i mönster för projekt som stickas runt. Samtidigt något ödesmättat; blir det fel här finns ingen återvändo, inget sätt att åtgärda problemet. Det är totalfroggning som gäller, oavsett hur många timmars arbete som ligger bakom. Den enda möjliga räddningen är att göra om det till en moebiusversion av något, som en sjal eller löspolokrage.
Jävla. Skit. En 80 cm rundsticka och 396 upplagda maskor. Jag räknade om, och räknade om igen för att det skulle stämma. Snurrade och snurrade på den ihoptryckta massan maskor på kabeln innan jag började sticka runt. Det hjälpte inte. Vesper är fullständigt totalkörd. Jag hann sticka nästan alla de korta varv (som ändå är tämligen långa för att vara korta varv) som ser till att nacken blir högre i ryggen än fram, innan jag igår kväll insåg mitt misstag. Till slut kastade jag, bokstavligen, iväg stickningen som hamnade bakom fåtöljen, där den legat under natten.
Och det var lite som att nåt gick sönder i mig. Det här är inte roligt längre. Jag som älskat att sticka i flera år, och som liknande det med knark för någon vecka sedan, vet inte om jag vill fortsätta längre. Det blir bara fel hela tiden, något jag blir plågsamt medveten om då bloggens inlägg mest verkar vara en outsinlig klagosång. Garn och gnäll, vore kanske en mer lämplig titel. Det är som att det blivit en plikt, rutinartat och oinspirerat. I grått garn. Eller grönt garn. Problemet är att jag älskar grått. Och grönt. När jag stickat i mer skarpa färger är det saker jag inte like gärna använder, just för att de avviker från min vanliga färgskala. Men det är rätt trist att sticka i.
Kanske är det för att det inte är det enda som är lite motigt nu, att stickdepressionen är en överreaktion för att lite för många saker inte är under kontroll för tillfället.
Kanske är det för att jag envisas med att sticka ur mitt rätt trista garnlager och därför börjar på projekt som passar garntillgången, istället för att välja vackert garn efter roliga projekt. Miasticks inlägg påminde mig om att det finns något som heter garnglädje, något jag mitt dumsnåla h-e lyckats glömma.
Även om sambon hade svårt att hålla sig för skratt igår kväll när jag luftade min idé om att helt sonika sluta sticka, är det känslan som dominerar, just nu. För stickglädjen är väldigt, väldigt långt borta.
