Det är lustigt. Som säkert märkts vid det här läget är jag inte helt förtjust i misstag, fel och omtagningar. Tvärtom. Den senaste tiden har dessa fel mest av allt känts som en kvarnsten runt stickhalsen.
Men. Ibland är det inte så fel med fel. Hela bakstycken till den grå ullpolon är klart, och nu var det dags att börja minskningarna för ärmhålen på framstycken. Inser då det jag egentligen vetat hela tiden: att mönstret från Yllet inte är särskilt snyggt, särskilt inte om jag jämför med min egen köpta tröja från samma butik som den här ska vara en stallföreträdare för då den inte längre säljs (inget säljs där förresten, länge till, eftersom butikerna nu stänger). På fotot på mönstret ser man hur axelpartiet och sömmen mot ärmarna hänger ner på modellens armar. Som bylsiga stickade tröjor gjorde på 80- och 90-talet. Inte så kul.
När jag nålar fast mitt bakstycke mot den köpta tröjans rygg visar det sig också att ärmhålen är nästan 10 cm längre på mitt stycke. Och axelpartierna är ca 10 maskor bredare på min tröja. Bylsigt kommer det alltså bli, och formlöst. Min söta mamma som ska få den här tröjan förtjänar något bättre, stiligare, modernare. Mer likt den tröja som agerar förebild.
Så. Framstycket blir bakstycke, mönstret ändras. Sedan ska det färdiga bakstycket repas upp till ärmhålets minskningar börjar, och stickas om till framstycke. Inspirerad av ett annat polomönster i en stickbok dubbleras minskningarna. Istället för att först maska av 3 och därefter göra 5 k2tog/ssk-minskningar i var sida (totalt 8 maskor) blev det nu 5 avmaskade maskor, därefter 7 k2tog/ssk-minskningar på de följande räta varven, och sedan ytterligare 3 minskningar på vartannat rätt varv. Alltså totalt 15 maskor i var sida.
Ärmhålet ska också blir kortare än i mönstret, och med bitvisa avmaskningar för axlarna för en mindre kantig form. Kommer så klart få ändra på ärmarna för att de ska passa den nya formen.
Som bonus sparar jag lite garn, med färre maskor den sista biten och därtill färre stickade centimetrar. Förhoppningsvis gör det att ärmarna och polokragen kan stickas med lite mindre nervpåfrestning.
Det var riktigt roligt att sitta uppkrupen på sängen igår med bakstycke, originaltröja, mönster och stickböcker och försöka räkna ut vad som var fel och hur jag skulle kunna rätta till det. När felet egentligen inte är ett fel, utan en fråga om smakpreferens, och då åtgärden inte innebär att man bara repar upp och gör om utan måste ägna sig åt lite hjärngympa och logik, och då målet är att en älskad mamma inte bara ska vara varm utan snygg också – då är det helt okej att det inte blev perfekt från början…
Till sist kan jag bara konstatera att Yllets garn står sig slätt mot garnet i den köpta tröjan. 10 år senare är det blankt och noppfritt. Det stickade bakstycket har inte använts än men ser ändå lätt tilltufsat ut och har inte samma lyster.
