Jag kan inte nog betona hur mycket jag avskyr fel. När saker inte går som planerat. Oavsett om det beror på eget slarv eller är utom min kontroll. Oavsett om det handlar om stickning eller livet i övrigt.
Igår kväll satt jag med framstycket till Beatnik och insåg, igen, att något inte stämde. Jag verkade vara på olika mönstervarv i de två diagrammen. Inget stort fel, i och för sig – när jag kom på vad det var kunde jag sticka fram till de fyra felaktiga partierna, tappa några maskor och under mycket pill plocka upp dem igen. Allt är återställt, men det tar sådan tid. Jag försöker tänka att det hör till, att det alltid kommer att bli fel någonstans, och att rätta-till-tiden är en del av stickningen. Men det är ju så frustrerande!
Idag tog det 40 minuter innan jag ens satt på en buss på väg till jobbet – fullsatta bussar och tvärbanor passerade en efter en, medan ilskan och frustrationen växte. Förlorad tid! Och just idag, när jag behöver förbereda mig för en presentation. Fan fan fan. Jag kom fram, men det tar ju sådan tid!
Försöker meditera i trängseln och undertrycka lusten att köra en Michael Douglas i morgonrusningen. Tänker på gårdagens stickning, och försöker försöker försöker acceptera att felstickade varv och förseningar i stockholmstrafiken är och förblir en del av livet (och att dråp, mord och misshandel är brottsligt – samt att farbror polisen nog inte godtar felaktiga flätkorsningar och SL som godtagbara skäl för nämnda brott)
