Ett fel smög sig dessvärre in i ett tidigare inlägg. Jag påstod felaktigt att Haruni blev för liten, och att jag inte borde ökat med sex maskor per två varv. Det visade sig efter blockning vara helt utmärkt, och den färdiga sjalen blev faktiskt precis så som jag ville, med skira blad, lite grövre och enkelt anspråkslöst garn, och stor nog att värma i höst.
Mitt uppe i flyttbestyren blev det panikstickning till mammas födelsedag, och efter att ha gått upp tidigare en morgon och stickat innan jobbet, terroriserat kollegor med fikastickning och gjort ett sista ryck i tv-soffan kvällen innan överlämnandet blev ett par enkla raggsockor med istickad häl klara. Bidrog kanske inte till minskad stress mellan montering av möbler och uppackning av lådor, men nu har min förkylda mor i alla fall varma fötter.
Det är underligt att sticka på jobbet. Tanken är bara praktisk – under fikarasterna får man lite mer tid att hinna klart med ett projekt, men det gör ofta att kollegornas uppmärksamhet och ögon dras till mina arbetande händer. Det kanske inte är så bra, om det stör eller tar onödigt stor plats. Antingen får jag sticka så ofta att de vänjer sig, eller inte alls. Eller, alternativ tre; få dem att börja sticka också. En kollega nämnde i förra veckan att hon skulle vilja lära sig, så nu är vi åtminstone fem som ska ses efter jobbet om någon vecka för en liten grundkurs. Jag gick genast hem och stickade en underlig provlapp: en radda med olika mönster. Tanken är att de ska få ett exempel på hur otroligt mycket man kan göra med bara räta och aviga maskor: rätstickning, slätstickning, enkel och dubbel resår, en form av pärlresår, olika former av mosstickning, och geografiska mönster.
