Lerklining eller lerputs heter tekniken att smeta en blandning innehållande bland annat lera över en timmervägg invändigt eller inflätat ris, halm eller grenverk eller att fylla ut facken i ett korsvirkeshus.
Den blandning som man använder för lerklining kan (i norra Europa) bestå av blålera, sand, finfördelad halm, kospillning, kohår och vatten. Om beståndsdelarna blandas väl försvinner lukten av kospillning när lerkliningen torkat.
Lerklining användes länge inomhus i svenska timrade hus för att ge ett slätare underlag för tapetsering eller stänkmålning. För att lerblandningen skulle fästa på väggen kunde man råhugga väggen med en yxa eller slå in träpluggar.
Bitar av lerklining från klinhus som brunnit förekommer på boplatser från förhistorisk tid i till exempel Irak (omkring 6500 f.Kr.) och från bondestenåldern i norra Europa – tekniken är alltså uråldrig. Soltorkat lertegel har använts i murstockar in på 1900-talet och lerbruk är än idag det enda bruk som gäller då kakelugnar sätts upp.
I mitt Universum är flera väggar lerklinade bakom andra ytskikt. Jag har förstått att det här är en byggmetod som inte är så känd bland gemene man. Visar några bilder från Universumet.
Här ser man en lerklinad yta i den ännu icke åtgärdade kammaren efter att modernare skivor, tapet och spännpapp tagits bort. Det är den grå ytan som är lerbruk… Vi förstår inte varför man slutat vid dörren men anar att det finns en förklaring.
…här är en närbild.
Vi har en förhoppning att det ska vara lerklinade väggar, åtminstone ytterväggar, här i kammaren , som kommer fram då vi tar bort 1970-talets skivor. Det vore så roligt och intressant att få lerklina här hemma. Finns lera kvar tar vi ner det som sitter dåligt eller rasar ner. De torra kokorna återanvänder vi genom att blanda upp dem i vatten. Mer lerblandning behövs troligen och då får vi mixa ingredienserna själv.
Blålera tog vi då det grävdes för VA, vi har några hinkar på lut. Här är ren blålera en bit ner, gammal sjöbotten som det är här.
Här är ett av de recept som florerar:
1 del vanlig blålera
1-3 delar sand beroende på hur fast leran är
1 del boss/hackad halm
1 del spillning från ko eller häst
Kohår i lämplig mängd tillsätts för att erhålla bra armering.
Vatten
Lägg komponenterna i en tvångsblandare och låt blandningen gå något torrare till att börja med så att det hela mosas ordentligt. Tillsätt sedan mer vatten och låt gå tills dess att inga klumpar finns kvar. Bruket mår bra av att blandas under en längre tid, men passa så att den inte blandas för länge. Då får bruket en soppliknande konsistens. Blandningen ska vara porös och ganska våt vilket gör bruket lättarbetat och det fäster bra mot underlaget.
Lerputs kan användas på de flesta byggmaterial men behöver en putsbärare i form av vassmatta, reverteringsnät eller annan ojämn yta för att fästa. I liggtimmerhus förekom det förr att väggarna råhöggs med yxa eller att träpluggar slogs in i timmerväggen, för att ge lerputsen bättre fäste.
Först isättes djupare ihåligheter med lerbruket. Efter det att isättningen torkat, putsas hela ytan med ett 3-5 cm tjockt skikt med bruk. Var inte för noggrann med det första lagret, utan stryk på ordentligt med bruk och allt i ett svep. Det sista lagret ska vara ca 1 cm tjockt.
Beståndsdelarna i lerputs är lera som bindemedel, sand som magringsmedel och fibrer som armerande material för att inte putsen ska spricka när den torkar. Armeringen kan bestå av hackad eller ohackad halm, kutterspån, hampa, djurhår, torv eller kogödsel (bättre än hästgödsel) . I gammal lerklining kan man även hitta andra armeringsmaterial som småkvistar, mossa, men också material från myrstackar. Recepten kan variera beroende på att leran har olika egenskaper från plats till plats. Lerputs behöver endast läggas på i två lager, en tjockt pålagd grovputs fungerar som utstockning, och en tunn finputs för att få en jämn och slät yta. Ytan kan sedan tapetseras eller målas med kalk-, lim- eller silikatfärg. Vid utvändig lerputs bör ytan målas för att skydda mot regn och väta. Det finns många fördelar med att använda sig av lerputs. Det är värmetrögt, vindstoppande, tätar mellan timmerstockarna, har hygroskopiska egenskaper som tillåter fuktvandring vilket ger ett bra inomhusklimat, ljudisolerande och det är ekologiskt, brandhämmande och billigt eftersom materialet traditionellt tagits lokalt från platsen där huset ligger.
Källa: Skansen, lerbyggare Johannes Riesterer
Det finns väl knappast något mer lokalt byggmaterial och miljövänligt dessutom. Det är väldigt ofta som traditionella byggmaterial och ekologiskt tänkande går hand i hand. MrsUniversum gick tidigare en kurs i tekniken att lerklina som länsmuseet höll. Kanske får jag nytta av de kunskaperna framöver. Är du intresserad av den här jordnära tekniken för vindtätning och för att få ett plant underlag på väggen så finns kurser för detta.
På nätet kan man läsa om lerklining bland annat här:
Örebro läns museum
Alternativ.nu
Byggnadsvårdsföreningen
(I köket här är ytterväggarna tätade med kalkbruk, en annan väl fungerande och utmärkt vindtätning. Om detta ska jag snart skriva på bloggen.)
.
