Vad går upp mot folkhemmets flerfamiljshus med välbearbetade tegelbyggnader? Härliga att se på, oftast mycket genomtänkta planlösningar och därmed bra att bo i. Just det här finns i den lilla staden och bland passerar jag och passar kanske på att ta ett foto eller så.
Category Archives: FASADER
Den oslipade diamanten
Det här är min närmaste tätort, den lilla staden. Av några av kommunens styrande politiker kallad ”den oslipade diamanten”, en fin ort som skulle kunna utvecklas så mycket mer om man satsar på den. Nästa år blir staden 700 år!
Översta bilden tog jag på Luciamorgonen då jag var ute för att se tillfartsvägarna som var upplysta av tusentals marschaller. Men de närmaste marschallerna finns bakom fotografens rygg. De andra bilderna tog jag någon timme senare då jag hade ärende med ett jobb till kopieringen.
Vid det kullerstensbelagda äldsta torget, Rådhustorget, ligger den medeltida kyrkan och förstås Rådhuset. Torget används tyvärr som bilparkering och det är en stor nackdel för skönheten och känslan av att befinna sig i en gammal stad. Under december är den fina stora ljusprydda julgranen inklämd mellan ”plåtschabrak” vilket jag tycker är fulare än fult. Om det fina rådhuset från 1834 kan man läsa följande i Signums svenska konsthistoria:
”I den lilla sörmländska staden Torshälla byggdes år 1834 ett nytt och för tiden karakteristiskt rådhus. Över en tämligen rå stensockel reser sig den en våning höga träbyggnaden, en monumentaliserad borgarbostad. Huvudfasadens enda dekor är två enkla doriska pilastrar som utmärker mittpartiet och binds samman av en låg fronton. Fönstren är rektangulära, men porten i det tempelartade mittpartiet har gjorts rundbågig och omges av två smala likaså rundbågade fönster. Hörnen markeras med pilasterformade foder och taket är ett lågt sadeltak.
Så långt följer byggnaden det allmänna bostadsschemat för en mindre stad. Husets monumentalisering består i att en tornliknande uppbyggnad ”bryter igenom” sadeltaket i byggnadens mitt. Detta torn liknar med sin breda kvadratiska form och påtagliga tyngd övre delen av ett samtida kyrktorn. Tornet avslutas med ett platt tak från vilket en lanternin, ett kvadratiskt lusthus med pyramidtak, reser sig.”
Där uppe i ”tornet” fanns, tills Torshälla upphörde som egen kommun 1971, häktet. Rådhuset används nu till möten (nu senast ett månghövdat möte om stadsdelsförvaltningens vara eller inte vara), vigslar, café emellanåt – en underbar period kunde man äta enkel och god sopplunch där. Även Rådhuset är en oslipad diamant! Med en ”Hesa Fredrik”-lur på toppen tillsammans med en vindflöjel. Se här fler fina hus den lilla staden.
Decembersnö
Det här är byggnader som jag bara tycker så bra om. Med alla sina skavanker och skevheter. Inget är akut, husen far inte illa.
Älskar dem.
Med snö ser jag dem med andra ögon. Med nya ögon. Jag tycker det är vackert!
.
Skyddad röd slamfärg
Rödfärgspriset 2016 gick till en ny kontorsbyggnad i Göteborg. Är det inte härligt att inte enbart småhus och villor kan målas med slamfärg? Här skyddas fasaden med glas och där bakom finns den röda färgen. Kontorsbyggnaden är ritad av arkitektkontoret Semrén & Månsson .
Läs mer HÄR.
Lycksele-klassicism
I Lycksele finns fin klassicism. Det var ett måste att gå närmare efter att ha sett detta här från uteplatsen på det morgontidigt öppna Café Lilla Bageriet där vi stannade till för morgonkaffe på väg till Gallejaur.
Jag vet inte vad denna byggnad ursprungligen hade för uppgift men den har kvar flera vackra, ursprungliga trädetaljer.
Alldeles intill på samma höjd ligger Gamla folkskolan som uppfördes som ett tempel i trä:
Entrésidan med ståtliga pelare i kolossalordning.
I sin helhet ser fasaden ut som ovan.
Pampiga balkonger finns på båda gavlarna.
Fasad motsatt entrésidan. Baksida är väl fel att kalla den.
Arkitekt var C Fr Sandgren och skolan uppfördes 1891–93. Den byggnadsminnesförklarades 1981.
Den ”nya” grundskolan byggdes i nära anslutning till gamla folkskolans entré. En fin 50-talsarkitektur i murtegel som man kan se lite var stans i landet, alla med sadeltak och med stort inbyggt väggur. På den här skolan, som på många andra av den här sorten, har fönstrens yta minskats och några har satts igen på bottenvåningen. Men fortfarande är det ett stiligt komplex.
Lycksele är en centralort i Lycksele kommun i Västerbottens inland OCH i Lappland. Stan fick stadsrättigheter 1946 och har idag ca 8 500 invånare.
Gammplatsen i Lycksele med Skogsmuseet är också värt ett besök. Jag återvänder gärna för besök nästa gång. Än finns mycket kvar att se i norra delen av landet.
.
Livet här på 1930-talet
Det är så roligt att ha träffat Ingrid som har kunnat berätta mer om sin moster Lisa och dessutom ge oss tillgång till gamla fotografier. Lisa gifte sig med David här på gården år 1934. Sex år senare dog Lisa i cancer. Det är vad vi tagit reda på. Ingrid hörde av sig efter ett reportage om vår gård i lokaltidningen. Hon kom med bilder och berättelser. Fortsatta träffar har gett tillgång till ytterligare fotografier. Vi är ofantligt tacksamma.
Här står Lisa & David framför vår farstukvist med textilier som gardiner/vindskydd samt ett bord med duk och blomsterbukett stående där på kvistens betonggolv. Skrapjärnet på nedersta trappsteget sitter där det sitter, ingjutet som det är i betong. Katten vilar sig i skuggan. En hög dahlia växer i förgrunden till vänster.
Vi har mött tre äldre personer som kunnat ge glimtar av livet här på gården. Genom Ingrids, Weras och Eriks berättelser har det tidigare livet här levandegjorts för oss. Det är en förmån att ha fått träffa dem alla. Samtidigt växer sig medveten om att det som ingen minns det har också hänt.
Har skrivit litegrann om Lisa tidigare, här och här.
.
Hölada de luxe
Se så ståtlig den timrade höladan är trots lite brist på underhåll. Takets modernare plåt skyddar, det är grått vilket inte stör landskapsbilden på samma sätt som ett svart tak. Taket har ganska troligt varit täckt med stickspån som på kort tid grånar och börjar likna den silvriga färg detta plåttak har. På väggarna är stavspån spikade, gavelns spån spretar, de har endast spikats i ett lager.
Min tro är att kyrkorådets ordförande en gång i tiden bodde på den stora gården som ladan tillhör. När den gamla kyrkan täcktes med stavspån blev ett lager över – det köpte han och spikade på sin lada intill allfarvägen. Tänker jag. Och spånen räckte inte till alla sidor – de mot vägen var viktigast. Det är mycket ovanligt med stavspån på lador kanske man ska tillägga.
.
