Home stories. Personlig inredning och inspirerande idéer av Ida Magntorn XXX½
Med bas i sitt eget hem, och uppdelat i ”kapitel” som utgörs av dagens rytm (”Morgontimmar”, ”Frukost”, ”Köket är hemmets hjärta” etc.) delar Ida Magntorn med sig av konkreta tips och idéer om hur man inreder och sätter en personlig (?) prägel på sitt hem. Här och där finns det även insprängt bilder från andra (sorters) hem, oftast när Magntorn vill poängtera och illustrera något särskilt.
Bilderna är vackra och harmoniska, pappret är matt och känns lite lyxigt. Det är en trevlig bok att läsa och/eller bläddra i, och känner man att man saknar den sista touchen i sitt eget hem kan Magntorns tips om moodboards samt hur stilleben kräver att prylarna har olika höjd förvisso vara matnyttiga. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra i vilken grad stil och inredning kan läras ut, och hur mycket som bara är… ja, talang eller 
något liknande? Jag tror definitivt att man kan utveckla sitt estetiska öga genom att plöja inredningstidningar och därmed inse att just krukväxten elefantöra är det som kommer att höja String-hyllan från ordinär till extraordinär på Instagram. Men jag tror att det krävs en mängd alltså, ett kontinuerligt läsande, bläddrande, scrollande, inte bara en magisk bok som säger åt dig hur du ”ska” göra.
Med detta inte sagt att jag inte njöt av att läsa Magntorns bok, för det gjorde jag. Hade gärna rivit ut en vacker bild eller två om jag hade kunnat. Idéer och inspiration får man säkert, om man är ett fan av Magntorns förhållandevis neutrala stil (vitt, krukväxter, böcker, loppisfynd, udda kaffekoppar, det gamla vanliga). Jag vet dock inte hur bestående intryck boken sist och slutligen gör på mig, speciellt som jag inte kan riva ut sidor så som jag kan göra med inredningstidningar. Det är inte nödvändigtvis Magntorns fel, kanske är det snarare fenomenet inredningsböcker som är lite kryptiskt?
lishing ger ut. Jag använder citationstecken eftersom boken må vara fylld av bilder på olika hem, men något som förvånade mig som förvisso äger den första boken men (än så länge) bara bläddrat i och inte läst den, var att texten handlar främst om de olika hemmens invånare. De är nämligen mer eller mindre kända profiler, och alla ”professionellt kreativa” inom olika områden såsom sångare, scenografer, stylister. Jag gillar att boken inte fokuserar på trender eller skinande högblanka hem med marmorbänkar i köket (även om de kan vara nog så snygga!), framför allt med tanke på att det faktiskt är frågan om en bok och inte ett månadsmagasin som eventuellt möter sitt öde i pappersinsamlingen några veckor senare. Jag hade dock önskat mig en större koppling mellan invånarna och deras tankar om hemmen, både om hur de hamnade just där och hur de tänker kring inredning eller om deras hem är deras borgar eller snarare något de bor för att det råkar passar dem i stunden. Naturligtvis tas hemmet upp en aning även i texterna innan de spinner iväg mot en djupintervju med själva kändisprofilen, men för att vara en inredningsbok känns det som om hemmen – trots fina bilder! – hamnar lite i skuggan av sina invånare.
landevistelsen med den höll på att lida mot sitt slut. Jag läste de två första essäerna, den om hemmet och sedan med särdeles glupska ögon den om landställen, och fann mig själv både nicka intresserat och fnissa igenkännande. Ingström blandar Bordieus teorier med enkätsvar ur en ”gallup” Svenska Litteratursällskapet gjort, små intervjuer med bekanta och egna reflektioner. Som sagt är det speciellt sommarstugedelen som slår an en sträng hos mig, den där trygga platsen att återkomma till år efter år, där stigar och vikar kanske fått namn efter något specifikt som hänt familjen där en gång. Där det krävs att man känner stället utan och innan för att veta vilket fönster som inte går att öppna och hur man bäst eldar i spisen. En plats som blir ett andningshål, ett ställe att komma ifrån vardagen samtidigt som man kanske är som allra mest ”sig själv” där. Men också en plats som kan orsaka mycket smärta, som blir orsaken till släktfejder och år av iskall tystnad. Det är viktiga saker, hemmen, landställena, platser det är omöjligt att förhålla sig helt neutralt till.
designklassiker här och där, och visst finns det sådana att känna igen på bilderna. Men det handlar inte om vems det är och var man köpa det, utan snarare hur föremålet fungerar i rummet och helheten.
