Station Eleven av Emily St John Mandel XXXX½

I was here for the end of electricity.

Mitt under en föreställning av King Lear dimper en av skådespelarna ner och dör i en hjärtattack. En av barnskådisarna tittar förfärat på från kulisserna medan en ambulansförare ur publiken förgäves försöker rädda honom. Samma ambulansförare som sedan vandrar hem i kvällen och får ett samtal från en läkarkompis att en fruktansvärd influensa har brutit ut och att folk dör som flugor på bara några timmar. Rädda dig, du som ännu kan..!
Femton-tjugo år efter att Georgia flu skördat 99 % av mänskligheten under loppet av några korta veckor, vandrar den forna barnskådisen Kirsten runt med en liten skådespelartrupp som uppträder för de små nomadkolonier som finns kvar i det som en gång var U.S.A.

No more internet. No more social media, no more scrolling through litanies of dreams and nervous hopes and photographs of lunches, cries for help and expressions of contentment and relationship-status updates with heart icons whole or broken, plans to meet up later, pleas, complaints, desires, pictures of babies dressed as bears or peppers for Halloween. No more reading and commenting on the lives of others, and in so doing, feeling slightly less alone in the room.

Jag tycker om den här boken. Den är med på långlistan för Baileys Women’s Prize for Fiction (gamla Orange alltså!), och utan att ha läst de andra 19 böckerna så kan jag på rak arm säga att Station Eleven förtjänar att vinna. Vi får följa många karaktärer och tidsspår som vävs in i varandra: Arthur, skådespelaren som dör i hjärtattacken, och de kärlekar som vandrar in och ut i hans liv. Själva dag 0 – när kaoset bryter ut. De människor som överlevde och nu försöker hanka sig fram i denna råa nya värld som finns kvar.

[…] walking alone for a hundred miles, whispering French to herself because all te horror in her life had transpired in English and she thought switching languages might save her.

Men det fungerar förunderligt väl, det blir aldrig rörigt och de beröringspunkter som finns känns någorlunda logiska. Visst finns det berättelser som berör mera – till skillnad från Johanna L så tyckte jag väldigt mycket om den post-apokalyptiska skildringen, även om både den och själva sjukdomsutbrottet ger mig weltschmerz med jämna mellanrum. Och som den blinde märker på mängden citat i den här recensionen så är jag förtjust i själva språket. Highlightar det ena och det andra där jag ligger i min solstol och läser, grips av alla de där människoödena. Tänker på dem som dog: i sin säng, i en bil i ett fåfängt försök att fly, på en asiatisk strand långt från någon de känner. Och på dem som blev kvar, som minns dem som en gång fanns vid deras sida. Som mumlar deras namn om och om igen för att inte glömma.

First we only want to be seen, but once we’re seen, that’s not enough anymore. After that, we want to be remembered.