Det fanns en historia om en träfiberskiva som blev folkhemmets material. Om en tillverkning som började 1929 här i landet med utgångspunkt från en amerikansk uppfinning: sönderhackat trä blandat med vatten och sedan pressas ihop helt utan kemiska tillsatser. Slätt och funktionalistiskt, användbart till så mycket.
.
Titta vilken skön tapet som tittade fram bland de övriga här i köket när vi tog bort spånskivorna (vid ombyggnaden för länge sedan). Utifrån den röda jugendtapeten NT108 från Norrköpings Tapetfabrik valde jag kökstapet då det var dags. Hade den funnits kvar i produktion skulle jag ha valt samma åter igen – så mycket gillar jag den Nu finns de där tapetresterna kvar bakom den spända pappen med den nya tapeten, kanske till någon framtida byggnadsvårdares glädje :-)
Så här såg det ut bakom de vita kakelplattorna med mörkgrå fogar som satt ovanför diskbänken. Vatten drogs in på 40-talet tror vi och då kom det genom kranen på väggen ner i en vask. På 70-talet kom kranen på diskbänken till.
.
Det ger mig vårkänslor när jag hör tulpanblad gnissla mot varandra när de arrangeras i en vas.
Det slog mig plötsligt
att ju mer jag blundade
desto mer såg jag
.
Jag rundar magasinsknuten på väg ut till ateljén, därinne lyser det så härligt välkomnande. Jag har många uppdrag och arbetar gärna kvällstid. Eller så sitter jag kanske och bloggar. Eller administrerar företaget. Eller… Även lampan ovanför entrén lyser också men absolut inte bländande. Det är viktigt för mig att kunna uppleva stjärnhimlen när den visar sig. Jag älskar det här gårdstunet.
Den där utomhusarmaturen på ateljén har hållit otroligt bra, valet av den lampan är inget jag ångrar för jag tycker den är snygg dessutom. På magasinet sitter en vanlig glasglob sedan långt om länge. Den bara fanns där då vi flyttade hit. Just i den sitter nu en ljuskälla som går på skymningsrelä och alltså tänds vid ett givet mörker.
Den här sparken får sannerligen sällan komma ut i sitt rätta element. Sådana är vintrarna här numera. Annat var det förr kan jag höra av människor som är födda här och upplevt snörika vintrar. Minns själv när jag som barn med mina kamrater gjorde ”tåg” av flera sparkar ihop och åkte på den lilla grusvägen. Tror att det var Agnes, som dog 1966, som var den sista långvariga användaren. Sparkstötting får väl numera räknas till ett kulturhistoriskt transportmedel, åtminstone i de här trakterna. Tänk vad man kan längta efter rejäla snövintrar, soliga vidder och skidturer direkt från gårdstunet.
I den vintriga dungen
Hör jag svaga ekon
från länge, länge sedan
Issa 1763 – 1827
.
.
Vårt kök var arbetsplats för snickarna från slutet av november till februari. Innan dess hade skorstenskanalerna tätats och kalkputsen (vindtätning istället för lerklining) på kökets ytterväggar lagats. Det gällde att få in snickarnas verktyg och maskiner och därefter hitta dem på sin plats för att snickerijobbet skulle löpa väl. Efter detta skulle snickerierna målas, väggarna tapetseras och mosaikas, linoleummatta läggas in. Så in emot sommaren var köket arbetsplats.
Skänken blev avlastningsyta innan den fick en översyn för att fortsätta som köksmöbel som den varit alltsen 1910.
Så även vedspis och utrymmet för elspis med skyddande skiva ovanpå. Det fungerade superbt.
Köksinredningen växer fram, här är det Greger som ser till att det blir bra. Verktygen har sina givna platser. Att det är lättare att hålla ordning på sina saker i ett mindre utrymme än om man har tillfälle att bre ut sig på stora ytor skulle kunna bevisas om jag visade en bild på Halvans verkstad :-)
Under byggtiden hade vi tillfälligt kök med bänkspis och utflyttat kylskåp i drängkammaren, diskade gjorde vi i tvättstugan. Jul- och nyårshelgen firade vi med släkten där vi också bodde.
Det är riktigt roligt att titta tillbaka på bilderna från då. ”Umbärandena” under byggtiden kan verkligen karaktäriseras som välfärdsproblem.
.
Här kommer några bilder från köksombyggnaden, bänken är i sitt vardande.
Den sittbänk som byggdes av limfog efter min ritning är också förvaringsbänk. Längst till vänster samlas lästa dagstidningar, i mitten (som har en skjutbar låda hälften så bred som facket) finns sällskapsspel och annat roligt och längst till höger i ett grunt fack samlas broschyrer och kartor över intressanta resmål. Under detta fack finns två lådor för stearinljus och värmeljus.
Genom att ha en skjutbar låda i mittfacket är det lättare att få överblick av innehållet, prylarna samlas inte i en enda oformlig hög.
Där står lådan, som ska bli skjutbar, utan botten, i väntan på att snickras klar.
Alla tre lådorna sattes ihop genom sinkning för hand, inte maskinsinkning. Bara det!
Händige Johan in action. Sittbänkens förvaringsfack stängs med lock på gångjärn, ett lock för tidningslådan och ett annat för de resterande två facken. Lock/sittyta är tillverkat av stavlimmad ek precis som arbetsbänken. Den inoljades senare.
Jag hade sett till att ta in offerter från flera snickerier på hela köksombyggnaden inklusive sittbänk med mina ritningar, min byggbeskrivning och materialförteckning som underlag. Inget gick snett utan köksombyggnaden löpte på till stor förnöjsamhet.
.
