Räfsor är redskap av trä för att samla ihop hö (eller halm) på vallen, åkern.
De här höräfsorna är populära inredningsdetaljer i ”lantlivsboendet”. Och hur ofta hör jag inte att de kallas kratta. Då mår jordbrukaren i mig väldigt dåligt och tänker på hur snabbt kunskapen om agrara levnadssätt försvinner. Nu när staden blivit norm.
Räfsa var ordet på det vackra träredskapet. Och hö är torkat gräs som blev foder till kreaturen :-)
.
Se så ståtlig den timrade höladan är trots lite brist på underhåll. Takets modernare plåt skyddar, det är grått vilket inte stör landskapsbilden på samma sätt som ett svart tak. Taket har ganska troligt varit täckt med stickspån som på kort tid grånar och börjar likna den silvriga färg detta plåttak har. På väggarna är stavspån spikade, gavelns spån spretar, de har endast spikats i ett lager.
Min tro är att kyrkorådets ordförande en gång i tiden bodde på den stora gården som ladan tillhör. När den gamla kyrkan täcktes med stavspån blev ett lager över – det köpte han och spikade på sin lada intill allfarvägen. Tänker jag. Och spånen räckte inte till alla sidor – de mot vägen var viktigast. Det är mycket ovanligt med stavspån på lador kanske man ska tillägga.
.
…på 1850-talet. Och lika modern dag är väl denna franska tapet?
Det här är en av de inspirerande interiörer som visas i Jon-Lars i Långhed, Alfta.
.
(Det jag däremot inte tycker om är att wordpress.com helt egensinnigt väljer en egen bild i sidhuvudet som jag inte kan påverka i nuläget. Trist. Det ordnade till sig under dagen :-) )
Gamla teatern har sommarevenemang i form av konserter och teaterföreställningar. Vi brukar försöka komma dit eftersom det är en fantastisk miljö med enkel inredning helt i trä, bänkar utan ryggstöd och ingen elektrisk belysning.
Teaterladan i Eskilstuna är tillsammans med Gamla teatern i Hedemora de två äldsta bevarade teaterladorna i Sverige (enligt wikipedia). Enbart smidesgallren för fönstergluggarna är sevärda men ihop med en teaterförställning i den trärena lokalen är tillvaron totalskön. Ingen pensel har nuddat träytorna här inne, ja förutom kulisserna då. Befriande enkelhet.
Vår farstukvist behöver lite kärlek och omvårdnad som man brukar säga. Särskilt nertill där den röda panelen ska bytas och målas med röd slamfärg som huset för övrigt. Då fasaderna blev plåtklädda målades farstukvisten med någon trist ”blank” färgtyp av ”falurödkaraktär”. Kanske blir det nästa sommars projekt?
Men takets insida tycker jag är fin som den är med gammal vittrad och krakelerad yta, så där som linoljefärg åldras. Funderar på hur mötet mellan den gamla patinan och det nymålade ska se ut, var gränsen ska gå.
Ju längre jag bor här, desto äldre jag blir, desto mer förtjust i det nötta, det väderbitna, det icke-perfekta blir jag.
.
Årets vitlök ligger nyskördade på gräset. Innan de blev till två vitlöksflätor sköljde jag dem och nu hänger flätorna i matkällaren.
Det är verkligen lätt att odla vitlök men man måste komma ihåg att skörda dem innan blasten vissnar för då hittar man dem inte och året efter kommer de upp som en kvast med stänglar ur den gamla klyftorna. De får inte möjlighet att växa sig stora då.
I år hade jag kanske kunnat vänta en vecka eller så innan jag skördade eftersom vår och försommar varit sval. Men jag gjorde som vanligt. Skörden kommer att räcka länge men inte till nästa sommar. I oktober stoppar jag ner nya klyftor i kökslandet.
.
Det är högsommar under den sommar som inte velat infinna sig fullt ut. Nu är ändå höet slaget även på triangeln under de små äppelträden.
När gräset slås förändrar sig hela tomten. Man kan se längre. Trädgårdsbänken på kullen framför syrénerna syns plötsligt. Det är ett underbart sätt att förändra sin omgivning genom att låta ängens gräs och blommor växa för att njuta av och sedan slå av det hela och få en helt annan känsla på gården. Även grässvålens färg är annorlunda, ljusare gröngul tills klorofyll fyllt grässtråna igen. Jag gillar det skarpt!
Laddar du den här pdf:n kan du fylla en regnig dag med att läsa in kunskap om ett gammalt hantverk. Mycket nöje!
.
