En solig dag i september hade vi två trevliga tjejer här, Eva och Veronica, från den lokala dagstidningen. Det är alltid lika intressant att se hur andra uppfattar ens hem. Det är riktigt befriande att inte visa sina egna bilder :-) Här är några av Veronica Karlssons bilder från gårdens olika rum.
.
Nu kommer solen med sina strålar in genom nordostfönstret igen. Efter flera månaders bortavaro.
Det är behagligt att leva.
Mot våren
Dagarna börjar bli längre, det är tydligt att
året har vänt.
Tänk, det enda som aldrig blir gammalt är sådant
som alltid har hänt.
Det enda som aldrig känns tjatigt är sånt som man
alltid har känt.
Alf Henriksson
9 februari 1972
.
Djurfabriker låter inte bra i mina öron. Djur, som föds upp under industriella förhållanden för att bli mat till oss människor, tvingas leva gruvligt onaturligt i industrier där empatiska förhållanden saknas. Allt ska vara rationellt för att maten ska bli billig för oss människor. Djuren far ofta illa i den industriella hanteringen. Små ytor som ger dåligt svängrum, ibland inget dagsljus, vissa djurs ungar som separeras från mamman alldeles för tidigt. ”Djuren är väl också människor” som det sjungs i visan?! Jag är inte vegetarian eller vegan och jag tror inte heller att djuren är människor men jag menar att de behöver empatiska och naturliga miljöer lika väl som vi.
Djurens ungar behöver också närhet, skydd, kanske mat genom att dia.
Här hos Alternativ.nu hittade jag fotot ovan.
Kycklingindustrin är en av dessa otrevliga industriella hanteringar med stordriftens baksida. Därför är det så innerligt bra att det har blivit ”inne” att ha egna höns i en småskalig besättning. Där hönor ruvar fram sina kycklingar, där de är frigående, där de pickar mat från marken. Läser och drömmer om samma sak.
Men så har det slagit mig att äggkläckningsapparater kan man läsa om lite var stans på nätet hos småskaliga hönsägare. Det berättas om hur man beställer en viss sorts ägg, kanske en ovanlig ras, och kläcker äggen i en apparat. Kycklingarna har ingen hönsmamma som lär dem om livet, som ger dem skydd.
Här ses 24 blivande kycklingar utan ruvande hönsmamma.
Plötsligt har jag blivit lite undrande om äggkläckningsapparaterna ska klassas som djurvänliga? Ekologiska? Jag vet inte vilken fot jag ska stå på. Har ni funderat över saken?
.
Vår toalettstol från Gustavsberg har ett lock över vattencisternen. Locket är av porslin. Det höll i 60 år så där tills en glasflaska tappades och hamnade på locket som gick i fyra bitar medans flaskan höll. Jag mätte och kontaktade VVS Pro för att höra om där fanns något porslinslock. Svaret var nej. Det limmades ihop men sprack igen och har stått så här sedan före jul. I väntan. På. Vad? Vem. gör. något?
Jag hade ärende åt det håll som Flenmo byggnadsvård ligger. Den butiken läste jag i våras om i Gård & Torp, en info jag tackar för. Där i Flenmo låg ett porslinslock märkt 315 på undersidan och väntade långt in, långt upp, på en hylla. Det mest osannolika hade inträffat! Jag hittade en reservdel till en gammal Gustavsberg vattenklosett från 50-talet som vi i vår tur köpte på 1990-talet. En osannolik tur. Never give up!
Läget före besöket på byggnadsvårdsbutiken.
Så här såg annonsen för klosett med supermodern ringsits ut en gång i tiden:
Gustavsbergs lågspolande toalett – nu med frilyftande ringsits och lock av amerikansk modell (…) Den nya ringsitsen med sina kraftiga förkromade beslag inte endast förhöjer klosettens utseende utan framför allt underlättar den arbetet med att hålla klosetten i ett hygieniskt tilltalande skick.
Gustavsbergs Modell nr 315 är vad husmödrarna länge önskat sig.
Gustavsbergs – en industri i folkhälsans tjänst.
Nu är den gamla trotjänaren komplett igen. Så förutseende av Lena i Flenmo att ta tillvara på enbart locket från en i övrigt trasig toastol!
.
Jag trivs med att – i snöiga vintern, kanske under stjärnklar himmel, eller i vårens ljumma vindar, i höstens virvlande lövblåst – gå ut till min ateljé. Jag trivs med att arbeta där. Rummet och inredningen därinne är något helt annat än i bostadshuset. Där är luftigare, där är lätt att arbeta, allt jag behöver finns i min närhet.
Jag kan lämna allt och stänga dörren till arbetsplatsen (och för all del även hemmet) ifall det är stökigt. Längtar jag efter vårljuden kan jag på husets baksida öppna stalldörrens övre halva en solig marsdag, sitta och arbeta utan att det drar runt benen samtidigt som jag hör fåglarnas kvitter och takdroppet. På vår och sommar står båda dörrarna ofta öppna. På senhösten bombarderar ekollonen tegeltaket och det låter väldigt mycket kan jag berätta. Årstiderna gör tillvaron spännande, de ger en dynamik åt året. Faktiskt trivs jag med att gå mellan husen här på gården. Det är inga långa sträckor men jag hinner uppleva väder och klimat. Jag vill inte ha allt under ett och samma tak, nej…
Och sedan i fjol har jag en omgärdad perennträdgård i direkt anslutning. Grinden syns till vänster. Just nu vilar den sig under snötäcket och behöver ingen omsorg alls. Utebelysningen ger ett bra sken, en lysrörslampa innesluten i opalglas. En moderniserad form av ”stallampa”. Ljuskällan är aldrig bytt sedan armaturen sattes upp 2001. Bara det.
Det var ett viktigt steg som togs när jag kom på att vi skulle göra detta uthus till mitt arbetshus. I skön och livsviktig avskildhet. Man behöver vara själv ibland.
Ett eget rum.
A Room of One’s Own är en essä av Virginia Woolf från 1929. Den anses vara feministisk. Lästips!
.
Jag har fått hemvävda och handfållade gardiner. Enbart genom att titta in på den här bloggen har Siv bestämt att jag skulle få två par olika gardiner som ingen av döttrarna, som jag känner, ville ha. De lever gardinlöst. Deras mormor har vävt gardinerna. Jag har satt upp de här två längderna i det gamla köket på övervåningen, det enda rummet i huset med bara ett fönster. Titta så fint det blev:
Handvävt och handfållat hantverk. Se på hålsömmen!
Innan jag satte upp dem sydde jag en kanal upptill, jo på maskin, för att trä dem på gardinstången. Jag valde bort att trä upp dem på ringar. Sen tvättade jag och manglade gardinerna. Det blev hur bra som helst! Stort tack Siv!
.
Tappar
F E B R U A R I
Koltrastarnas nottecken
rör sig mellan grenarna
Ljuset är blankt som lim
Leif Nylén
Droppar
.
