Juli månads stopp på Lyrans jorden-runt-resa är Asien. Jag var inte riktigt säker på om jag skulle hänga på eftersom sommarmånaderna är deckarmånader för mig. Men hur som helst så köpte jag Haruki Murakamis bok Norwegian Wood och det är verkligen ingenting jag ångrar!

Boken börjar med att huvudpersonen, 37-årige Toru Watanbe, på ett flygplan som precis ska landa i Hamburg hör Beatleslåten Norwegian Wood. Den får honom att minnas de stormiga åren i slutet av 1960-talet då han var tonåring. Han har precis börjat studera teaterhistoria på universitet i Tokyo. Han läser västerländska romaner (t.ex. Den store Gatsby om och om igen) och lyssnar på västerländsk musik. Några år tidigare hade hans bäste vän, Kizuki, tagit livet av sig. Nu träffar han återigen dennes flickvän, Naoko, och blir kär i henne. Hon är en psykiskt trasig person och hamnar tidigt i boken på ett behandlingshem långt från Tokyo. Samtidigt träffar han Midori som pluggar på samma universitet. Hon är utåtvänd och mer självsäker än Naoko. Hon tycker om att dricka amerikanska drinkar och prata om sex. Han träffar båda dessa kvinnor och slits mellan dem och detta är bokens kärna.

En lågmäld och fantastisk bok, om än sorlig, om självmord, kärlek, sex, musik, litteratur, öst möter väst och om att vara ung i Japan i slutet av 1960-talet. Det var länge sedan jag läste någonting så här vackert. Jag ville bara fortsätta läsa, men samtidigt var det som om bokens lågmäldhet tvingade fram ett lugn och jag fick lägga ifrån mig den ofta för att inte stressa mig igenom den. De bilder och scener författaren förmedlar är detaljerade och levande på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara – bara hans beskrivningar av maträtter är enastående.

Jag säger bara wow! Måste läsa mer av Murakami. Och någon gång vill jag gärna åka till Japan.

En brasklapp: Jag tror att antingen höjer man den här boken till skyarna eller så retar man ihjäl sig på sexscenerna.