Eller nyttan av att vänta.
Jag har några dagar gått och väntat på ett besked – inte av det jobbiga slaget dock. Nej, väntan har gällt huruvida hushållet skulle utökas med en lurvig fyrbening som säger vov. Jag hade innan övervägt och funderat mycket noga, tyckte jag, och kommit fram till att det nog skulle bli riktigt bra. Jag ville.
Så blev det då några dagars väntan och under dessa dagar var det något som skavde, något i magkänslan som kämpade för att komma till tals.
Förnuftet.
Idag på förmiddagen lyckades förnuftet äntligen komma till tals. Det påminde mig om något jag inte ville bli påmind om. Det påminde mig om att ja, som livet är just nu går det utmärkt att få ett glatt energiknippe till kompis och göra roliga saker ihop med. Nu finns både tid och ork för aktiviteter av olika slag. Men vad händer om ett tag, om ett år, några år när andra åtaganden kräver mer och mer av min kraft och energi. Kommer jag då att orka ge min lurvige vän den stimulans och uppmärksamhet han så väl förtjänar.
Det var den ömma punkten som förnuftet hela tiden försökt uppmärksamma mig på.
Det andra åtagandet är min kära lilla mamma. Hon klarar ännu det mesta själv, jag handlar och fixar åt henne men mat och städ och sådana saker klarar hon på egen hand ännu så länge. Fast en dag kommer inte orken att räcka till för att köra dammsugare och damma och dona. Den dagen behöver hon min hjälp. Det kommer att bli mer och mer hon behöver hjälp med och jag gör det gärna. Hon har alltid funnits där för mig och gör så fortfarande. Vi spelar spel, löser korsord, pratar och skrattar så tårarna rinner och vi får ont i magen.
Tyvärr är ju baksidan av det att min energi kanske inte kommer att räcka alla dagar till allt jag vill, men så är ju livet. Det är fullt möjligt att det finns en hund i min framtid men då en som inte har riktigt samma energinivå som den tilltänkte.
Hallå, kanske ni tänker nu – har människan aldrig hört talas om hemvården?!? Jo, visst har jag det och de som jobbar på detta området är jätterara och trevliga. Det är bara det att för mig är det inte ett alternativ, inte så länge jag kan. Den dagen hon behöver mer hjälp och/eller omvårdnad än jag kan ge henne på egenhand så får jag troligen omvärdera situationen. Men där är vi inte nu, och kanske hamnar vi aldrig där heller. När det gäller sådana här saker känner jag att det är viktigt att var och en gör det man känner blir bäst. Det finns inget rätt eller fel.
Det finns ett litet lurvigt charmtroll med bruna ögon som jag kommer att ha länge, länge i tankarna. Men det var inte meningen att det skulle bli vi två.
Här har jag lite kvar på kvarnhjulet men när det var gjort så började jag med ”tråkgörat”
När man inte hade så mycket efterstygn att göra var det riktigt meditativt att sitta med dem. Kommer att fortsätta ta dem allteftersom – de lyfter verkligen det redan sydda och sporrar mig att få det klart. Stickningarna plockade jag till och med undan idag…
