polichinelle

I fredags slank jag tillbaka till min "förra" stil och var gulligullig på jobbet i flätor, klänning och raggsockor.

 

Kom hem runt två och laddade upp inför kvällen med powernap, kaffe och chips. Sömn, koffein och salt = tre av de bästa sakerna i livet. Kan ju bara båda gott.

 

Och istället för värmespolarna rotade jag fram plattången.

Fasen så långt håret blir när det är rakt. Vad rakt hår du har. JaaaA.

  

Efter hejdåpuss samt snabb färd till närmsta klirrhandel ringde det på dörren. Therese dök upp och sällskapade i köket. Jag rev ingefära och hon var behjälplig genom att t.ex. återberätta tekniken i beatboxningbokstäver. Vi snöade nämligen in på att vi skulle lära oss beatboxa förra veckan och satt och spottade ned hennes datorskärm med b- och p-ljud. Gick skitdåligt :)) 

  

Efter en stund knäckte vi varsin öl och satte oss till bords.

  

Det smakade nästan ingenting :)) 

  

Men efter att ha blivit bästa vänner med saltkaret, pepparkvarnen och limesaften var vi ändå mätta och belåtna och förflyttade oss till spelhörnan.

  

Therese greppade gitarren och vi funderade på om vi inte skulle ta och försöka spela lite på nån open stage här i Malmö. Om någon av er vet om någon bra så tipsa gärna! <3

  

Efter ett tag knackade den här donnan på.

  

Hon fick vara publik ett tag medan vi drog av Ladugårdslåten 2.0 ett par gånger.

  

Tillslut började Lovisa se grymt uttråkad ut så vi enades om att fortsätta repet en annan dag. Letade istället upp en annan aktivitet: läsa lite ur mina gamla dagböcker. Har ju visat lite för er tidigare, men kanske bud på att gå vidare med nästa bok. Det är inte klokt vad man varit förbannad i sin ungdom alltså. Förlåt pappa.

  

Vi hade planer på att möta upp några Göteborgsvänner som var på besök senare på kvällen, men tänkte att vi såklart skulle hinna med en öl på Familypub innan dess, så vi sprang dit. Guldkornsidén är för övrigt att bli stammisar där.

  

Vår planering stämde, och vi tog oss in på Grand precis innan det började kosta (det fina i vardagen etc). Mötte upp Gbg-gänget och skålade med till Nude Party. Trevlig musik, men ganska konstigt hur ett band kan ha tre gitarrister och en keyboardist och ändå låta ganska lite?

 

Efter spelningen fick vi nog av dyra öl och noll sittplatser, så tog oss vidare till uteservingarna runt Möllan istället.

 

Drack öl, skrålade, fick besök av en ytterst märklig filur och delade på både filt och chips.

  

Lite blandat intelligenskvot på minspelen också. Kvällen avslutades iallafall på Moriskan, där det var indiepoptema på dansgolvet. Vi mötte upp Björn, alla hetsdansade och det kändes precis som 2008 och dj Sockerlobbyn på studentpubarna på Växjö campus igen. För jäkla bra alltså. Ända tills man kom hem och förstod vad som skett i Paris medan man själv hade twisttävling på dansgolvet. Fyfan.

 

Rubrikreferens med återkoppling till allsången på dansgolvet: Suede - Beautiful ones

Jag satt och kollade igenom min hårddisk med foton och hittade ett gäng opublicerade bilder från en Oskarshamnvistelse. Hemma i mitt barndomshem har jag nämligen kartonger fulla med nostalgi och mycket av dessa hamnade på bild. Grejer, brev, dagböcker och massa saker som får tonårshjärtat att bulta. Mycket är ju internt, och säkert av måttligt allmänintresse, men lite tänkte jag att vi kunde kika på. Idag blir det en liten snabb inblick i mina drömdagböcker!

 

Under ett par år, sent högstadie/tidigt gymnasie, skrev jag nämligen drömdagbok i stort sett varje morgon. Många ställde sig frågande till detta och undrade hur jag kunde drömma så mycket, och menade på att de "aldrig drömmer". Det stämmer inte, man drömmer faktiskt nattligen, men däremot kommer man inte alltid ihåg sina drömmar. Det roliga är att detta är en förmåga man kan träna upp! Börja helt enkelt säga till dig själv: "imorgon ska jag komma ihåg vad jag drömt under natten". Man måste liksom ställa in hjärnan på det. 

 

 

I början kanske du inte kommer ihåg mycket alls, men ställ in dig på att minnas drömmarna så kommer du komma ihåg mer och mer. Jag minns att jag i början av min drömdagboksperiod var tvungen att skriva i boken så fort jag vaknade på morgonen. Boken och pennan låg alltid redo på nattygsbordet. När jag sedan hållt på ett tag kunde jag komma ihåg varenda dröm hela dagen och ibland istället skriva ned på kvällen vad jag drömt natten innan. Ibland skrev jag en lång berättelse, men ofta krävdes det bara några meningar. Det roliga är att vissa av dessa drömmar som jag drömde för över 10 år sedan kan jag spola upp i huvudet som en film när jag läser om dem, så tydligt minns jag dem. Nästan som det hänt på riktigt. 

 

Det här är en sådan dröm. En fruktansvärd dröm och jag kan se den framför mig som en filmsekvens. Har hört att man inte kan drömma att man dör, och det kanske stämmer, för det är lite fel tempus i beskrivningen. Jag drömde nämligen att vi redan hoppat från flygplanet och satt "i himmelen" och såg ned på vår gemensamma begravning. Alla våra vänner och våra familjer var svartklädda och grät. Vi visste att vi hoppat tillsammmans, men själva hoppet var inget som var med i drömmen. Vi bara visste det.

 

Andra drömmar var lite mer lättsamma.

  

Ofta innehållandes personer från verkligheten. Det är nog förresten det knäppaste jag vet med drömmar: hur personer man inte ens tänkt på, på hur länge som helst helt plötsligt kan dyka upp i en dröm. Jag vet att jag nyligen drömde om en person som gick i min parallellklass i åk 1-6. Jag vet knappt vad hen heter i efternamn, och har inte tänkt på hen på säkert 15 år. Hade helt ärligt glömt att hen fanns, eftersom vi inte hade någon som helst relation till varandra. Har aldrig ens pratat. Och så dyker hen upp i min dröm. Detta är ett sådant mindfuck för mig?! Hur kommer det sig? Är det någon unik kombination av t.ex. något man ser i kombination med att man känner en viss smak på tungan, som man gjorde en gång då hen var i närheten? Det är det enda "logiska" jag kan tänka mig. Någon som har forskat i detta? Annars känner jag att det är dags att maila Jeppe & Karin snarast. 

  

Även kändisar var med i drömmarna ibland.

  

Och ibland förvandlades jag till kändisen.

  

Ja, kändisarna duggade tätt. Den här kommer jag tyvärr inte ihåg, men jag LOL:ade högt när jag läste anteckningen.

 

 

Vad är er relation till drömmar? Är ni sådana som minns, eller hör ni till de "som inte drömmer något"? Oavsett vilket så rekommenderar jag verkligen att skriva drömdagbok, faktiskt väldigt kul att ha och man får ju helt klart uppslag till nya porrfilmer. Åtminstone för potatisfetish-scenen.

Något jag är svag för att Sveriges radios dokumentärer som sänds av både p1, p2, p3 och p4. Kanalerna har olika infallsvinklar och teman, och berör på olika sätt. 

 

P1 dokumentär handlar om berättelser om människor på olika sätt, ofta genom specifika händelser och livsöden. Jag lyssnade senast på Grabben i cellen bredvid, som är gjord av Martin Schibbye - journalisten som satt fängslad i Etiopien i över ett år misstänkt för terrorbrott. I cellen bredvid satt poeten Caalaa Hayiluu Abaataa, fängslad och torterad för buskapet han förmedlade i sina dikter.

 

En dag får Martin ett meddelande på Facebook där Caalaa skriver att han blivit antagen som kvotflykting och kommer till Sverige. En fin, sorglig dokumentär om en speciell vänskap. Lyssna här. En annan fin p1-doku som jag tipsat om tidigare kan ni kika på här.

 

P2 dokumentär är kanalen jag lyssnat minst på, trots att den handlar om musik och musiker på olika sätt. Bläddrade igenom arkivet, men insåg att jag inte lyssnat på något avsnitt alls det senaste året. Har ni något tips på dessa musikdokumentärer tar jag gärna emot!

 

P3 dokumentär är väl den mest kända varianten av dessa dokumentärer, och det med rätta. Jag har nog lyssnat på 90% av alla dokumentärer som sänts, så jag älskar verkligen att de i höst börjat sända nya avsnitt. Den här säsongen har Jack Werner producerat sin första dokumentär. Eftersom jag är ett stort fan av Werner (pga dr. Status, allt som Jack Werner rör vid, twitter etc) var jag tämligen exhalterad över att han skulle göra en dokumentär om det uppmärksammade självmordet som sändes live på Flashback 2010. En mycket bra dokumentär, precis som så många andra p3-dokumentärer (t.ex. den i fem delar om mordet på Therese Johansson Rojo). Lyssna här.

 

P4 dokumentär är dokumentärerna som känns mest familjära. Ett lite enklare format, ofta kortare dokumentärer producerade av lokala journalister. Här vill jag tipsa om avsnittet jag lyssnade senst på: Jag känner mig som en tjej men är ju en kille. Den handlar om en åttaåring som är född som Linus men som känner sig som Linnea. Transfrågor är något jag såklart inte kan ta tolkningsföreträde i, men jag tycker dokumentären är både intressant och faschinerande. Och som visar hur fint det är att ha en stöttande familj. Lyssna här.