En sommarvecka med glada överraskningar

Vilken bra och mysig vecka detta blev!
Det började med ett besök på Lesjöfors museum med en vän

Det är nästan det närmaste museet man kan åka till från Fredriksberg, så det hör väl till att man har varit där!
”Det är ett museum om ett samhällsbygge. Ett sådant består av människors liv och verksamhet, av deras tro och drömmar, deras svett och bekymmer, deras fritidssysslor och arbetsverktyg.”

Börjar med en selfie tagen på toan där jag medan jag pinkar får lyssna till berättelser om vilda björnar..

Precis så här skulle jag gärna se att det såg ut i mitt vardagsrum, men det är inte så lätt att hitta de rätta möblerna…

För mig är det här hemtrevnad på hög nivå

Men också ett slitigt liv med många plikter och mycket ansvar…inte minst att stryka makens skjortor

”Allt finns där dokumenterat med charm och kompetens. Det är som att man råkat komma just när jobbarna tagit rast”

Tvätten torkar mellan husen..

och väninnan har satt sig framför en mycket gammal teve, en sådan som fanns i hennes hem en gång i tiden, dock inte i mitt barndomshem. Vår första teve var en bulligare rundare modell..

Man blir hungrig och törstig av gammal museiluft så nu ville vi ha något att stoppa i oss.

Därför åkte vi till Långban och Anna Karolinas kök

Här rör Inger Hammar i grytorna, hon drev tidigare hemslöjdsaffär och café i Fredriksberg.
Vi avnjöt en god buffé i underbar miljö men otrolig trängsel, det såg ut som att hela mellansverige hamnat just här, just då, så köerna av hungriga kunder ringlade sig långa…
Gott var det, så jag kan rekommendera er ett bra rastställe när ni åker Inlandsvägen..

Nästa eftermiddag hör jag någon knacka på min dörr. Utanför står en för mig helt okänd kvinna som berättar att hon kände igen fåtöljen på farstubron från min blogg så hon tordes knacka på…
En gammal bloggvän har gett sig till känna..
Det är många år sedan jag först kom i kontakt med henne, hon tar jättefina foton som hon delar med sig av på sin hemsida och även om vi inte haft så tät kontakt så har vi hälsat på varandra i cybervärlden i många år. Jag fick nu höra att hon var född här i byn och hade bott både här på Älgsjökullen och i Palmheden som ligger strax intill på andra sidan vägen..
Ibland är världen bra liten.

Och det tog inte slut där…nästa dag får jag ett sms där talar om att hon samma eftermiddag befinner sig i närheten av Fredriksberg och gärna tittar förbi på en fika!
Och så kom dom, hon och maken Lasse med sin husbil, och det kändes så bra! Precis om väntat kändes det som att vi redan var goda vänner och bekanta och vi saknade inte samtalsämnen…
Vi hade mycket att prata om, och mina nyfunna vänner bestämde sig för att övernatta på Älgsjökullen så då kunde vi umgås lite längre.
Trots att jag vaknade osedvanligt tidigt (klockan sju) nästa morgon så hade Anki redan smitit iväg en timme tidigare och vandrat runt i byn så jag fick inte nöjet att följa henne på vandringen, men det kanske kommer fler tillfällen!
Ännu en gång vill jag rekommendera, är du ute på vägarna i sommar och åker förbi där du vet att någon nätkompis bor, ta kontakt och lyssna om ni kan ta en fika tillsammans! Jag har träffat många nätvänner genom åren, och jag lovar, det ger en extra dimension, folk är precis så trevliga som man tror om inte trevligare, och när man sen åter har kontakt på nätet så blir det mycket mer personligt!

Idag har jag jobbat och inte hunnit med mer än komma hem och titta på fri-idrott, först U20 EM och sedan Diamond League.
Imorgon lär det bli sovmorgon… :wink:

Aktiva semesterfirare

Härom dagen beslöt jag mig för att gå en rejäl byvandring, passa på nu då det är mycket turister här, i vår annars så stillsamma lilla bygd.

Alltså styrde jag kosan ner till Säfssjön där några flottar låg för ankar.
De går ut till en liten ö där det finns bastu och karbad att njuta av.

Nu är det högsommar då rallarrosen blommar

Plötsligt medan jag fotar ser jag ett huvud guppa ovanför blommorna…
Det är barn som hoppar på studsmattorna utanför herrgården!

Vi går vidare mot Vildmarkslekplatsen, men inser att det inte är rätt ställe just idag för två äldre damer… :mrgreen:

Blinka har i alla fall nosat upp hjortronkart ute på myren

Vi viker av upp mot herrgården igen och nu blir det åka av!

Slip N´Slide kallas attraktionen där man åker 14 meters rutschkana

och landar med ett ljudligt plask i vattnet!

Det är SnowCamp som har läger för barn och ungdomar, med temat hopp och skutt :lol:

Medan vi traskar omkring på gångvägarna passerar många cyklande familjer. Allt från små knattar i tre-årsåldern, upp till tonåringar och föräldrar. Att välja en aktiv semester verkar vara i ropet, när småttingarna inte orkar längre får de åka bakom föräldrarna i en cykelvagn istället. Gemensamma aktiviteter verkar vara ledordet och jag går där med ett fånigt leende för det känns otroligt bra. Jag hoppas många återgår till sina vardagar med jobb och plugg, skola och dagis med ny energi.

Blinka och jag återgår till vårt lilla hörn av bygden där blåbärsrisen dignar och knotten bränns…

Jag har läst..

Så här upphör världen Bokomslag Så här upphör världen
Philip Teir
Natur & Kultur
2017
278

Försommargrönskan skälver omkring Erik och Julia när de packar bilen hemma i Helsingfors och påbörjar färden mot stugan vid havet i Österbotten. Utifrån: en kärnfamilj mitt i livet som ska få en lång sommar tillsammans. Men tiden kan också verka i motsatt riktning, blottlägga sprickorna i det som förut verkade stadigt.
Andra personer dyker upp och komplicerar tillvaron: Julias barndomsvän Marika och hennes karismatiske man Chris som leder Rörelsen, en grupp miljöaktivister som gett upp hoppet om jorden och övar sig i att leva primitivt.
I utkanten finns en ensam kvinna i ett hus vid stranden som bär på en stor sorg och en plågad bror som tycks ha tappat greppet om tillvaron. Men vem gör egentligen rätt och vem fel? Kring dessa människor, en sommar, spinner en roman om livsval, lögner och en familj i gungning.

Utdrag ur boken:
"Också nu, när Julia satt på spårvagnen på väg hem från jobbet, kunde hon höra sin mamma prata i bakhuvudet, ungefär som tinnitus i verbal form; en ständigt malande åsiktsmaskin."

"Han hatade Ekenäs, hatade småstadens småaktighet, hatade att vara finlandssvensk, att vara född i den här töntiga delen av det finländska samhället, den här minoriteten som hade rykte om sig att vara snobbig men egentligen bara var iavlad och blåst och i bästa fall lite harmlöst gammalmodig men i värsta fall en fullständigt efterbliven del av världen som bara skulle bli värre och värre ju längre den fick bestå."

Den här romanen är kritikerrosad och jag såg författaren när han deltog i Babel i våras.
Varför hittar jag ingenting intressant i boken? Någonting måste ha gått mig förbi. Jag kommer inte in i hans uppmålade värld trots att inga hinder föreligger, jag har själv tillbringat mycket tid i min barndom i en liten småstad och jag är finlandssvensk, jag borde verkligen känna igen mig och känna mig hemma.
Men det händer ju ingenting intressant! Boring, långtråkig, jag läser och bara väntar på att någonting äntligen ska hända. Något som ger lite svärta, eller lite blod, eller lite vad som helst. Men jag väntar förgäves. Den här historien blev för mig blott en axelryckning. Och vad hände med den nya spännande rörelsen? Inte ett jota, man bara skrapar lite på ytan, och så ytlig syns mig hela berättelsen.

Spring i benen..

Ja inte på mig, det var längesen, men..

allra raraste Vanessa, barnbarnsbarnet, hon har energi för två!

Och är det sommar och sol och man är fem år, då ska det vara full fart!

Ett litet vattendjur totalt orädd enligt hennes farmor, tillika min dotter..
Ja det var härligt att få ta del av härliga sommarfoton, och självklart delar jag med mig till er andra också!

Den här unge mannen däremot, mitt barnbarn Simon..
Han åkte på sin första utlandssemester till grekiska övärlden och överlevde knappt….
Han tålde inte värmen! :mrgreen:
Dels är han så ljushyad att han bränner sig oavsett vilka solmedel han testar, dels mår han inte bra, svettas floder, orkar inget, ja precis som sin mormor helt enkelt!
Dottern trodde knappt det var sant, hon trodde jag var den enda i familjen som är extremt känslig för värme…
Idag har Simon kommit hem, och tyckte sjutton grader var fullkomligt optimalt för hans lekamen!

Tänk så olika vi alla är ändå…

Slänger in en annan badbrud, min vackra mormor Jenny, fotot taget i början av 1930-talet