Här är den nya LIVESTUDION, som Expressen TV kommer att använda mellan klockan 10-18 varje dag:

Celinda Andersson i den nya studion.

”Helt klart ytterligare ett lyft för våra sändningar”, säger programledaren Celinda Andersson i dagens tidning, och ambitionen är naturligtvis att successivt implementera den Vizrt-teknik som Expressen TV använder för studior och 3D-grafik.

För knappa två veckor sedan var jag talare på Viz Mosart Summit i Frankfurt där BBC, Al-Jazeera och många andra tv-bolag också berättade om sina satsningar; Expressen TV är förstås en mycket liten spelare i dessa stora sammanhang, men ändå intressant; tittandet har ökat med 98 procent i år.

En förklaring är att Expressen TV har fokus på digitala plattformar, som att vi gör live-tv för att skapa en nyhetsposition och dessutom kunna klippa ut inslag som publiceras i anslutning till artiklar. Inte revolutionerande, kanske, men det fungerar.

Bland annat därför har Expressen TV i år haft besök av fem olika public service tv-bolag och ytterligare några kommersiella. De kommer för att diskutera arbetsflöden, nya organisationsformer och enklare teknik. Allt det där som väl egentligen kan sammanfattas med ”framtidens nyhets-tv”, alltså hur man ska producera mycket tv men till lägre kostnad. Det är spännande samtal, som vi lär mycket av, men några givna svar finns ju inte alltid. Man får testa sig fram och prestigelöst ändra det som inte fungerar. Vi kommer att ändra oss många gånger, men idag blir det i alla fall – om allt fungerar – start för LIVESTUDION. Och, dessutom, som vanligt:

Morgonstudion sänds klockan 06-10 Här med Hannes Nelander och Anna Herdenstam.

Primetime sänds kl 18-24. Här med Cecilia Anderberg.

250 år av tryckfrihet, påstås det, men idag finns det orsak till oro.

Vi satt i riksdagens andrakammarsal och diskuterade tryckfrihetsförordningen och Morgan Johansson påminde om att han själv ju minsann varit journalist på tidningen Arbetet; justitieministern – då ledarskribent – var redan 1995 med om att publicera texter ur den betalda morgontidningen på en mediesajt där innehållet var gratis.

Allt detta apropå utvecklingen nu, 2016, när den seriösa publicistiken är satt under så hård press av nya aktörer, stora som små, och faktiskt inte minst av just de senare… som Morgan Johanssons egna barn. Och som, konstaterade den grundlagsskyddade yttrandefrihet, redan har 100 000 visningar på sina videofilmer på nätet.

Det gick som ett sus genom lokalen. Insikten om att justitieministerns barn sannolikt nått en större publik i sociala medier än många etablerade opinionsbildare på plats var nog nyttig.

En annan jurist som Tarja Halonen, exempelvis, satt alldeles nedanför Morgan Johansson och hon som var Finlands president mellan 2000-2012 har bara fått ihop 331 inlägg på mikrobloggen Twitter. Någon Youtube-kanal i Halonens namn har jag inte hittat, men även om man väl inte riktigt kan jämföra plattformar så här, så tror jag att slutsatsen var rätt självklar: det är nya tider nu.

Det var i fredags som världens äldsta tryckfrihetsförordning firades runt om i Sverige. Tarja Halonen och en radda andra politiker och potentater från Finland var här för att påminna om att då, den 2 december 1766, när det fria ordet började skyddas av grundlagen så var vi faktiskt ett och samma rike och därför är vårt engagemang idag gemensamt.

För det är ju nya tider nu. Populister tar makten i Polen och Ungern och ger sig direkt på public service-bolagen. Turkiet är världens största journalistfängelse. Och USA har nyss valt en president som inte bara ljuger om tidningar och tv, utan som efter sin valseger också kallar till sig medierna för att – personligen – skälla ut dem.

I Finland har statsminister Juha Sipilä i dagarna avslöjats med att ha skickat ett 20-tal ilskna mejl direkt till en reporter på YLE, efter att public service-bolaget granskat hur ett gruvbolag som delägs av regeringschefens barn och släktingar fått statliga bidrag. Sipilä förklarade att han inte längre hade förtroende för YLE, vilket man möjligen kunde strunta i – om det inte vore så att det är den finländska riksdagen som beslutar om anslag till YLE…

Sipilä-skandalen har många klangbottnar, som att statsministern verkar ha gjort till vana att skälla ut journalister och att YLE:s ansvariga chefredaktör Atte Jääskeläinen dessvärre vek ner sig och beslutade att bevakningen skulle minska, men det är kanske inte ens heller det som bara är grejen här.

För i dessa nya tider är problemet större än så: främlingsfientliga hatsajter och fejkade nyheter och faktaresistent ”mediekritik” är alla ett och samma symptom på ett samhälle som inte lever upp till de intentioner som stadgades 1766.

En generös tryck- och yttrandefrihet har för vissa alternativmedier och hatsajter blivit till en frizon för konspirationsteorier och lögner, som vore propaganda förklädd till samhällskritik en ursäkt för att – som idag blir konsekvensen – jämställa epitetet ”sverigevän” med vad som närmast kan jämföras med ett rent landsförräderi gentemot vad som är själva idén om varför vi har en grundlag om det fria ordet. Näthatarnas ansvarslösa hållning och aggresisva retorik riskerar att tvinga fram en lagstiftning som inte gynnar fritt meningsutbyte.

Ibland är det bra med perspektiv. Hans-Gunnar Axberger, tidigare Allmänhetens pressombudsman och senare Justitieombudsman, var också i riksdagen och gjorde där upp med missförståndet om rätten till anonymitet i debatten: hela tryckfrihetsförordningen avser just det motsatta – om inte det anonyma yttrandet görs inom ramen för ett ansvarigt utgivarskap, där någon annan då tar ansvar. Men det finns, förstås, ingen rättighet om att på plattformar som Facebook eller Twitter eller Flashback eller i hatsajternas kommentarsfält fritt få sprida galenskaper anonymt.

Helena Jäderblom, Sveriges domare i Europadomstolen, gjorde också ett fränt utspel till riksdagsledamöterna – lagstiftarna! – i lokalen när hon förvisso hyllade den svenska offentlighetsprincipen, men klargjorde att många andra länder i många avseenden går längre. Jäderblom menade, måste man nog uppfatta det som, att det i Sverige idag finns ett överdrivet värnande av integritetsskyddet som står i konflikt med nödvändigheten av en fri insyn i exempelvis allmänna handlingar. Det här var ett viktigt klargörande, tyckte jag, givet att populismen kan argumentera i många skepnader.

Under alla samtal om tryckfrihetsförordningens första 250 år stod det plågsamt klart att makten – som kungen, politikerna, myndigheterna – gång på gång försökt inskränka yttrandefriheten. Alltid med vällovliga argument emot ärekränkning eller för rikets säkerhet. Eller som nu: för ”integritetsskyddet”. Men historien dömer alla dessa interventioner hårt.

Många tunga röster snarast raljerade över forna tiders beslut om att minska tryckfriheten, och när jag fick ordet var mitt budskap att vi nu – idag! – inte får falla i samma fällor. Vi måste stå yttrandefriheten bi, och inte lockas till en åtstramning här och en åtstramning där.

Det är, i vissa åsiktsläger, allt för enkelt att fördöma journalistiken.

Morgan Johansson påminde om att utanför just andrakammarsalen i riksdagen finns en byst av Hjalmar Branting, som blev finansminister och statsminister och tilldelades Nobels fredspris. Samme Hjalmar Branting var också tidningsman, och dömdes till fängelse för tryckfrihetsbrott.

Tänkvärt, kanske, för alla som med för stunden passande otidigheter recenserar publicistiken.

Oron för falska nyheter sprider sig i Europa, skriver New York Times. Det stundar nya val, och efter Brexit-omröstningen och USA-valet är det ju som om allt kan hända: på sociala medier sprids snarast vad som helst, och det blir också vanligare med ”alternativmedier” som låter påskina att de bara bidrar med andra perspektiv. Därför är det här så bra:

Dagens Nyheter publicerar i anslutning till sina artiklar ett försvarstal för den etablerade journalistiken, och kanske är det just sådana varudeklarationer som krävs? För att bekämpa det spindelnät av lögner som läggs över det offentliga samtalet nu?

Är det till och med spindeln som ska symbolisera lögnsajter och näthat? Jag vet inte. Om fakta inte längre är giltiga argument, kanske bildspråk är vad som gäller? Men allt är ju inte vad det ser ut som; ugglan representerar i västerlandet vishet, men i andra kulturer står ugglan för mörkrets makter. Det gäller alltså att veta vara kritisk – som när man tar del av ”nyheter” från mer obskyra källor.

I dag fyller världens första grundlag om det fria ordet, alltså svenska TF, 250 år och just nu pågår firandet i riksdagens andrakammarsal. Allt inleddes av talmannen Urban Ahlin och kommer avslutas av konstitutionsutskottets vice ordförande Björn von Sydow och Finlands president mellan 2000-2012 Tarja Halonen. 

Just nu talar bland andra Helena Jäderblom, Sveriges domare i Europadomstolen, och sätter offentlighetsprincipen här hemma i större perspektiv: vi var förvisso föregångare, men det finns idag många exempel på större tillgång till allmänna handlingar i exempel Lettland och Storbritannien. 

Jag deltar klockan 12.30 i en diskussion tillsammans med bland andra justitieminister Morgan Johansson, och hela högtidlighållandet kan nu ses direkt på Expressen TV. I publiken, här i riksdagen, ser jag bland andra TV4:s vd Casten Almqvist, justitiekansler Anna Skarhed, Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson, justitierådet Göran Lambertz, Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling, Tidningsutgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter och många till.

Diskussionen här spänner över mycket, inte minst presshistorien utifrån ett juridiskt perspektiv, och jag tycker att det är bra när det blir konkret. Just hemkommen från News Exchange-konferensen i Köpenhamn där företrädare från AP, Reuters, CNN och andra mediebolag diskuterade journalistikens roll efter Brexit-omröstningen och USA-valet, så är det uppenbart hur allt hänger ihop. Tryck- och yttrandefrihet är en förutsättning för den fria pressens verksamhet.

Cecilia Wikström är inbjuden till Eritrea. Det berättar Journalisten i dag, och det här är faktiskt riktigt intressant. Jag tror att det är helt rätt att öppna en dialog med Eritrea, kortsiktigt för att stärka relationen med regimen och långsiktigt, förstås, för att få Dawit Isaak fri.

Podden är tillbaka: ”Återkomsten: LIVE från Stora journalistpriset 2016″. Jan Helin, programdirektör på Sveriges Television, och jag spelade in det här under efterfesten på Grand Hotel och vi gjorde det med en radda gäster. Malou von Sivers, Peter Wolodarski, Anna Hedenmo och en radda till deltog och tack till er och alla andra.

I dag presenterar Expressen en unik kartläggning:

Asylrapporten.

Våra journalister ger 1 691 flyktingar en röst.

Expressens medarbetare har besökt 18 asylboenden runt om i hela Sverige för att få veta mer om flykten hit och livet i det nya landet.

Vi har varit i Vittangi i norr och i Ystad i söder. Och däremellan: i Piteå, Åsele, Åre, Söderhamn, Stockholm, Torsby, Sunne, Götene, Vänersborg, Skara, Växjö, Halmstad, Ullared, Kulltorp, Oskarshamn och i Simrishamn.

Reportrarna Malin Roos, Diamant Salihu och Johanna Karlsson gjorde reportagen. Jens Andersson och Jens Dahlkvist hjälpte till med enkäten. Fotograferna Anna-Karin Nilsson, Anna Hållams och Meli Petersson-Ellafi tog bilderna. Matilda Nyberg och Johanna Rapp gjorde tv.

Sådana här granskningar är förstås ett lagarbete, under reportagechefen Christofer Brasks projektledning, och många fler har bidragit med redigering och faktakollar.

1 691 flyktningar har fått frågor på albanska, arabiska, dari, engelska, farsi, georgiska, pashto, somaliska, sorani, tigrinna, ukrainska och urdu.

Dag efter dag kommer nu Kamila, Juan, Samrawit, Roma, Reza, Salam och alla andra att berätta för Expressens 2,1 miljoner läsare och tittare.

## Några exempel: 84 procent önskar skapa en permanent tillvaro i Sverige, men bara 44 procent tror att de bor här om tio år.

Att ge utsatta människor en röst är ett viktigt journalistiskt uppdrag, och när Stora journalistpriset i veckan delades ut, så handlade flera nomineringar om just det:

•• ”Vi kallas tiggare” i SVT av Lisa Jarenskog och Alexandra Pascalidou.

••  ”Absolut svensk” i SVT av Soran Ismail, Lena Laurén och Jonas Steken Magnusson.

•• Och så, förstås, Expressens krigskorrespondent Magda Gad som i sina reportage från Rumänien, Ukraina, Malmö och Irak låtit så många komma till tals.

En del i Asylrapporten är inte oväntat, som att asylsökande från Eritrea är de som allra helst vill stanna här; Eritrea är ju en hårdför diktatur som bland annat hållit den svensk-eritreanske journalisten och poeten Dawit Isaak fången utan rättegång i 5 541 dagar.

Annat överraskar mer.

## Expressens ambition är att både övergripande, och i enskilda intervjuer mer specifikt, försöka skildra vad de asylsökande tycker.

1 691 svarande är många, men de är förstås inte alla.

Under årets första tio månader kom det ju 24 719 asylsökande till Sverige. 2015 var de 162 877. Året dessförinnan 81 301.

Vi har bara låtit personer över 18 år delta i undersökningen, och svaret är viktat så att fördelningen av nationalitet, kön och ålder överensstämmer med de asylsökande från det senaste fulla kalenderåret. Materialet har kvalitetssäkrats av sakkunniga.

I dag kan du börja att läsa Asylrapporten.

Stort grattis, alla vinnare av Stora journalistpriset! Negra Efendić blev ”Årets berättare”, Helena Bengtsson blev ”Årets förnyare”, Bosse Lindquist stod för ”Årets avslöjande” och Karin Thunberg tilldelades ”Lukas Bonniers Stora Journalistpris”. Priset som ”Årets röst” gick till Niklas Orrenius.

Juryn har alltid rätt, som det heter, men här på Expressen hoppades vi förstås på krigskorrespondenten Magda Gad. Nu blev det inte så, den här gången, men här ser du henne i ett Sveriges Television-inslag från i onsdags om just ”Stora journalistpriset”:

Sveriges Radio har också intervjuat Magda Gad, här är samtalet i programmet ”Studio ett” i går:

I morgon delas Stora journalistpriset ut, och traditionsenligt tippar jag i bloggen vilka som kommer att få diplomen. Alla nominerade är ändå vinnare, även om det inte kommer att kännas så för några av dem just på onsdagskvällen, men så är det: så mycket bra innehåll har uppmärksammats, varje bidrag förtjänar att hyllas och hur det än går har juryn alltid rätt. (Och som vanligt analyseras galan i podden ”MattssonHelin”, som jag och SVT-programdirektören Jan Helin spelar in under efterfesten på Grand Hotel.) Fem av tolv nomineringar kommer  förresten direkt eller indirekt från Sveriges Television, ännu ett styrkebesked från kanalen som i natt vann en amerikansk ”Emmy” för ”Allt för Sverige”. Grattis”

Åter till ”Stora journalistpriset”: 2015 gissade jag rätt i två av tre prisklasser. Och 2012-2013 hade jag fyra rätt av sex. 2014, dock, ska vi inte tala om, så nu till årets mottagare av Stora journalistpriset och numera är det fyra prisklasser.

Vilka vinner?

Bosse Lindquist

Lisa Jarenskog och Alexandra Pascalidou

Magda Gad

Gellert Tamas och Linn Ogelid

Men ”Lukas Bonniers Stora journalistpris” går inte att förutse.

ÅRETS AVSLÖJANDE

Här är konkurrensen kanske hårdare än någonsin. Egna nyheter som ”Swedbank-skandalen” i Dagens industri, ”Sahlinaffären” i Expressen och ”Panamapappren” i Sveriges Television blev inte ens nominerade… så då förstår ni. De som juryn istället framhöll:

•• Bosse Lindquist på Sveriges Television för ”Experimenten”. Juryn: ”För att han med mästerligt berättande gått till botten med misstänkt forskningsfusk och blottlagt en livsföraktande äregirighet inom den akademiska världen.”

•• Mattias Carlsson och Mikael Delin på Dagens Nyheter för ”Riksrevisionen”. Juryn: ”För att de med oförvitlig nit har avslöjat hur ett systemskifte lett till ett systemfel hos maktens vakthållare.”

•• Richard Aschberg på Aftonbladet för ”Kommunal”. Juryn: ”För att han i en spektakulär avklädning visat hur de förtroendevaldas slöseri, frosseri och girighet leder till ett svart hål av raserat förtroende.”

VINNARE: Det blir Bosse Lindquist, för det lågmälda världsscoop som skakade både Karolinska och Nobelkommittén och som lika gärna hade kunnat prisas som ”Årets berättare”. Hela Sverige snackade om programmen i SVT, som inte bara avsatte makthavare utan också ställde etiska frågor, och om man dessutom samtidigt läste det där reportaget i Vanity Fair om skandalkirurgen Paolo Macchiarini blev historien än mer fascinerande.

ÅRETS BERÄTTARE

Svår klass. ”Vi kallas tiggare” är en supersnygg produktion. ”Jag var precis som du” sätter ord på många invandrares historier. Och ”Absolut svensk” är en supersnygg produktion som sätter ord på många invandrares historier. Här finns många likheter – som när huvudpersonen besöker sina föräldrar – och alla tre nomineringar är extremt gedigna och angelägna. Inte lätt att välja. Omöjligt att välja!

•• Lisa Jarenskog och Alexandra Pascalidou, Sveriges Television, för ”Vi kallas tiggare”. Juryn: ”För att de med värme och unik närvaro skildrar både hopplöshet och hopp hos människorna vi oftast bara går förbi.”

•• Negra Efendic för sin bok ”Jag var precis som du”. Juryn: ”För att hon i sin reportagebok återvänder till sin egen flykt och med osentimental blick skildrar krigets spår hos ett barn samtidigt som hon ger liv åt människorna bakom nyhetstelegrammen.”

•• Soran Ismail, Lena Laurén och Jonas Steken Magnusson, Sveriges Television, för ”Absolut svensk”. Juryn: ”För ett tevereportage som genom uppriktigt sökande och prövande till sist tvingar oss alla att få syn på mekanismerna bakom vår svenska vardagsrasism.”

VINNARE: Grattis producenten Lisa Jarenskog och programledaren Alexandra Pascalidou, för att ha lyckats så väl med ett ämne som många medier redan tagit upp. ”Vi kallas tiggare” gör tiggarna till människor, men skyggar inte för att exempelvis slå fast att det faktiskt pågår en svarthandel med platser för tiggare att sitta på.

ÅRETS RÖST

I denna nya prisklass står olika genrer mot varandra. Som en chefredaktör på en lokaltidning som modigt låtit granska lokal extremism, och som därför hotats, och som juryn kan välja att prisa 2016 när den svenska tryckfrihetsförordningen firar 250 år.

Eller en krigskorrespondent som är på plats där den flyktingkris – som så många andra nominerade skildrar ur olika integrationsperspektiv – faktiskt uppstår. Hennes rapportering från Rumänien, Ukraina och Irak under det senaste året på alla plattformar är snarast sensationell.

Och så en författare som gång på gång skickligt skildrar samma samhällsproblem och som därför nu är nominerad för tredje gången (vilket väl bara Christian Holmén på Expressen varit tidigare utan att vinna?).

•• Anna Gullberg på Gefle Dagblad. Juryn: ”För att hon som chefredaktör för Gefle Dagblad i en polariserad tid med en tydlig stämma står till försvar för den lokala journalistikens särställning.”

•• Magda Gad på Expressen. Juryn: ”För att hon med obegripligt mod och brutal berättarvilja tar oss med till världens farliga och utsatta platser.”

•• Niklas Orrenius för sin bok. Juryn: ”För att han som outtröttlig reporter och med fulländad stilistik undersöker och dokumenterar vår tids svåraste frågor.”

VINNARE: Magda Gad får priset – bara dagar efter att hon själv, inför Expressen TV:s tittare, tvingats ge förstahjälpen till krigsskadade barn i Mosul, där hon var men knappt några hjälporganisationer. Priset kan därmed också sägas ges postumt till de 54 journalister som dödats i tjänsten i år och till alla andra som riskerar sina liv för att berätta för oss andra om vad som sker. Juryn tar här chansen att också hylla Magda Gad för att hon, 2016, är den enda av alla nominerade som på allvar rapporterar på alla plattformar och som interagerar mest med sin publik.

ÅRETS FÖRNYARE

Här möts producenten för #mittpsyke som bland annat gjordes av de medverkande med deras egna mobilfilmer, mastodontpubliceringen av bokuppföljaren till ”Lasermannen” på Aftonbladet.se samt en ny – nåja – arbetsmetod för undersökande journalistik.

•• Bo Sjökvist på Sveriges Television för ”Mitt psyke och jag”. Juryn: ”För att med mobiltelefon och tålamod skildrat psykiskt lidande på deltagarnas egna villkor och därmed visat att det enkla kan vara det geniala.”

•• Gellert Tamas och Linn Ogelid, Aftonbladet, för ”Det svenska hatet”. Juryn: ”För att de låtit form och innehåll gå hand i hand och skapat en ny standard för långläsning i digital format.”

•• Helena Bengtsson på The Guardian, tjänstledig från Sveriges Television, för sin databasjournalistik. Juryn: ”För att hon som internationell superstjärna inom databasjournalistiken hittar scoopen där andra bara ser ettor och nollor.”

VINNARE: Gellert Tamas och Linn Ogelid vinner. Recensenterna var förvisso oeniga om ”Det svenska hatet”, men här tecknas en bild av den svenska främlingsfientligheten som juryn flera gånger tidigare missat att prisa trots att den representerar en total omvälvning i det politiska landskapet. Vare sig ”Järnrörsskandalen” eller ”SD och näthatet”, båda från Expressen, fick priset när avslöjandena nominerades, men nu tror jag att juryn ger det till Aftonbladet för en viktig helhetsskildring om vad som vuxit fram i Sverige och detta som en effektiv longread-publicering.

LUKAS BONNIERS STORA JOURNALISTPRIS

Detta är ett specialpris som ”…delas ut till en journalist som under lång tid visat prov på skicklighet och framstående journalistisk gärning.” Här finns gissningsvis hundratals lämpliga kandidater, så det är snarast omöjligt att gissa vem som får hålla talet till middagen i morgon kväll.

Jag ska fundera lite till.

Klockan är halv ett på natten till tisdag och ännu pågår direktsändningen om jordskalvet utanför Japans kust, där den svenske journalisten Said Karlsson är på plats i Fukoshima och rapporterar om den tsunamivarning som japanska myndigheter utfärdat. Expressen TV visar också livebilder från både den internationella nyhetskanalen CNN och det japanska tv-bolaget NHK. Vid sådana här tillfällen försöker alla redaktioner att efter bästa förmåga sammanställa de uppgifter som finns från myndigheter, publicistiska medier, sociala medier och experter. Processen skiljer sig inte nämnvärt mellan tidningar, radio och tv och heller inte mellan olika länders medier.

För bara några dagar sedan deltog jag i en tv-konferens i Frankfurt, arrangerad av Vizrt, och pratade om ”framtidens nyhets-tv”. Där talade också chefer från Vice, BBC, Al-Jazeera och ytterligare några om de nya möjligheterna att informera tittare i allmänhet och, kanske, i synnerhet också besökare på nyhetswebbar. Direkt när larmet om jordbävningen kom i går, vid 22-tiden, var Expressen TV med nyhetschefen Sanna Wikström & Co igång och det är ju så en modern redaktion ska jobba.

Cecilia Anderberg var programledare i studio 4, och stöttades med uppdateringar av Johanna Rapp i studio 2. De gjorde intervjuer och visade också bilder från den förra tsunamin 2011, bland annat från reportern Anne-Sofie Näslund och fotografen Axel Öbergs helikopterresa över förödelsen. I natt bidrog NHK med nya flygbilder.

Said Karlsson gav vittnesmål från Fukoshima, och ambitionen är ju att den sammantagna bevakningen ska bli så heltäckande som möjligt. Här skiljer sig kvällstidnings-tv från de linjära jättarna, som är jättebra på den mer traditionella bevakningen med fokus på rörlig bild. För oss handlar det mer om att kombinera text, bild och tv, och dessutom att redigera ut inslag ur sändningarna. Härvidlag skiljer sig både uppdrag, berättande och affärsmodeller – vilket inte alltid uppmärksammas. Det hävdas tidvis, felaktigt, att kvällstidnings-tv gör samma sak som broadcastkanalerna. Men detta är ju vårt helhetserbjudande:

Sedan finns det tillfällen – men de är faktiskt inte så vanliga – där nyhetsförmedlingen ändå blir rätt likartad. Just när något hänt. När flödet av bilder inte är så stort. När alla medier bara har samma sak att tillgå.

Då kan det se ut så här:

Expressen TV.

Aftonbladet TV.

Sveriges Television.

Och så TV4, då. Talande exempel, kan man tycka, om man vill hävda att kvällstidnings-tv numera gör samma sak nyhetsmässigt som de stora kanalerna. Men dessa bilder är alltså undantag, det är ju inte alldeles vanligt med breaking news-lägen om en hotande tsunami, och så här brukar det inte se ut. Det vore inte särskilt klokt om Expressen TV och Aftonbladet TV försökte konkurrera med SVT och TV4 med samma sorts nyhets-tv som de redan gör så bra, så det är inte aktuellt. Men då och då kan bli så här, och det är alltså inte konstigt.