Biffig talang

Jag glömmer ibland bort vad jag är bra på. Det tror jag att alla gör ibland. Ja, inte så att alla glömmer vad just jag är bra på (eller jo, säkert det också) utan det är lätt att man glömmer bort vad man själv är bra på.

Jag är bra på flera saker.

En av dessa grejerna är vegetariska biffar.

Det handlar nog mycket om att jag älskar vegetariska biffar och att det är därför jag har så lätt för att utveckla mig på det planer. Och det är därför jag gillar att göra det.

Mest gillar jag att göra vegbiffar på det som finns i skåp och kyl. Utan recept.

Det är inte alltid det blir bra. Ibland blir det bara mos i pannan. För att ingrediensernas storlek i förhållande till varandra inte var någon höjdare.

Men idag blev det bra. För att inte säga helt perfekt.

Vegetariska majsbiffar, 4 st.

1 liten burk majs
½ hackad röd lök
1 stor finriven morot
1 ägg
Ca ½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
Salt och peppar

Mosa gärna majsen en aning. Så att hälften av kornen är mosade. Ungefär. Sådär.

Blanda ihop alla ingredienser i en skål.

Stek biffarna på medelvärme tills de blivit gyllenbruna. Stek hellre längre än snabbt. Det är godare om löken och moroten blivit ordentligt mjuk.

Jag åt mina biffar med pizzasallad och sweet chilisås.

Här kan man hitta fler av mina recept på vegbiffar.

Grönsaksbiffar med potatis och palsternacka.
Kikärtsbiffar
Majsbiffar
Squashbiffar

Lussebulle 2015

Jag älskar lussebullar. Tycker att det är den bästa grönsaken som finns. Jag tycker inte att de är torra och verkligen inte tråkiga. Jag tycker att de är asgoda.

Egentligen tycker jag att de är godast som de är. Liksom böjda med några russin i. Ja alltså såhär. Som förra året.

Eller såhär. Som förra året också.

Men i år ville jag vara lite wild and crazy. Och jag tyckte att jag hörde att någon kommit på idén och smittades lite av det. Så jag ville försöka själv.

Här är mina lussebullar. För året.

Lussebullar med vaniljkräm.

Jag har inte testat dem än men jag tycker att de ser lovande ut. Förutom att jag är lite besviken på att jag misslyckades med saffranet. Det var så trådigt och liksom… ja… inte alls som det brukar. Så bullarna blev inte så gula som jag ville.

Men vem tänker deppa över det? Inte jag i alla fall.

Vill man härma mig kan man t ex använda det här receptet på bullarna. Och det här på vaniljkrämen. Men gör en halv sats vaniljkräm. Det är mitt råd. Jag gjorde 30 bullar men använde bara hälften av krämen jag gjorde.

Nu ska jag provfika. Man kan ju inte visa upp grejer och ge ut recept om man inte har ätit själv. Tänk om jag får er att baka något som är skitäckligt.

Det vill jag inte vara med om.

PS! Vill man virka en lussebulle kan man kolla här hur man gör.

Att vika en bok

Jag har alltid varit otroligt rädd om mina böcker. Vågar knappt använda en kokbok i köket när jag lagar mat eftersom att jag är rädd att spilla i den.

När jag växte upp vek mina kompisar hörnen på böckerna när de läste. För att veta var de var. Sånt skulle jag aldrig få för mig. Än idag.

Jag är så rädd om mina böcker så att det är löjligt.

Men så blev jag sugen på att prova att vika böcker. Ni vet slita loss pärmen och vika utav bara tusan.

Så jag testade att vika en gran. Av en pocketbok som jag inte ville ha längre.

Den blev fin.

Men bara åt ena hållet.

Det blev så tjatigt att vika och vika så jag tröttnade. Orkade bara göra hälften.

Men den ska få en stjärna till jul. Och får stå i ett hörn.

Det kryllar av beskrivningar på nätet. Sök efter vika en bokgran.

Bortbjudna

I lördags var vi bortbjudna på middag hos nära vänner. Det är liksom trevligt redan där och bara med detta, men det fanns flera anledningar att vara extra glad. Och tacksam.

Till exempel så är det i år exakt tio år sen min kompis sydde min brudklänning. Så det uppmärksammade jag genom att ge henne en present…

Hon fick en sjal

Ja och sen firade vi att lakrits är skitgott. Detta genom att jag tog och kokade ihop en sats med lakritsfudge och gjorde till en present.

Ovanligt lyckat.

Micke Bindefeld sa förresten på TV härom dagen att hemgjorda presenter är det finaste man kan ge bort. Ja, men han borde väl veta va? Jag tänker köra hårt på den banan framöver.

Och här ger jag bort receptet på fudgen. Till er som vill ha.

Omåttligt skitgott.

Lakrits- och chokladfudge

3 dl vispgrädde
3 dl socker
2 dl vit sirap
1 tsk salt
4,5 msk lakritspulver (Kung Markattas använder jag)

Koka ihop allt detta tills det når 123 grader. Passa noga, det går undan tycker jag.

100 gram smör
200 gram mörk choklad (Marabou Premium, 70% använde jag)

Blanda ner smör och choklad i smeten direkt efter att du lyft bort kastrullen från plattan.

Häll ner i form med bakplåtspapper i.

Min form är ca 20×30 cm. Lagom.

Tack för det Televerket

Gick och la mig direkt efter Bron igår. Läste en liten stund i en trevlig bok och somnade sen tvärt. 

Vaknade i morse av att klockradion gick igång. 

Vet inte när det hände senast. Att jag sov tills klockan väckte mig. 

Jag har sovit nästan sju timmar i sträck utan att vakna en enda gång. 

Monstret inom mig är borta. 

Jag känner mig lugn och fin. 

Och lite trevlig. 

Det är otroligt vad sömn kan göra med oss. Och hur saker vi tog för givet förr är det lyxigaste vi vet nu mera. 

Sova. Oavbrutet. Så otroligt lyxigt. 

Och helande. 

Svärordsveckan

Tidigare idag skrev jag om mitt dåliga vokabulär. Och det visade sig nu att det inte bara är jag som behöver tvätta munnen. 

Jag gick in på Systembolaget idag. För att köpa en flarra. Jag hämtade den och gick mot kassan. Fick plötsligt syn på nått som såg spännande ut. Så jag stannade till. Tio sekunder. 

Det var tydligen mer än mannen bakom mig klarade av. 

”Är det nån jävla parkeringsplats här eller?!” väste han högt och tydligt. 

Jag fick ett hysteriskt skrattanfall. 

Ingen har någonsin förut kallat mig för parkeringsplats. 

Undrar om jag helt enkelt är för smart för mitt eget bästa

Den här veckan har jag funderat lite över hur begåvad jag egentligen är. Om jag kanske är så smart så att det slagit över åt andra hållet liksom. 

Till exempel i onsdags. När jag åkte hem från tandläkaren. Då visade det sig att vår (för oss) nya bil gått sönder lite. Vilket gjorde mig vansinnig. Trasig? Redan? För när jag körde hem så tutade (?) signalen för säkerhetsbältet. Det vill säga att bilen sa att jag inte hade det på mig. Fast jag hade det. Signalen skrek hela vägen hem och den röda lampan lyste och jag svor. Högt. Tut tut tut och svordomar. Hela bilen full. 

”Hade du handväskan i passagerarsätet?” frågade min man lugnt när jag förklarade att livet och bilen rasat samman. 

Jaha. Väger min väska så mycket att bilen tror att det är en människa?!?! Kanske dags att städa i väskan?

Ja. Det var en begåvad grej.

En annan begåvad grej hände igår. 

En kollega och jag stod i korridoren och tittade på hennes nya handväska. Som gått sönder. Och nu skulle hon på after work med sin trasiga väska och var lite bedrövad. Jag tyckte att en svordom var på sin plats. Jag har nämligen skaffat mig ett osedvanligt dåligt ordförråd. Så jag väste ett fult ord. Ett jättefult ord. Jätte, jätte fult. Som har med anatomi att göra. Kan man säga. 

Moget. Men ändå. Jag gjorde det. Väste ett ord. Eller en hel rad. Faktiskt en hel radda. 

I samma sekund går en kollega förbi. Och eftersom det är en smal korridor fick hon tränga sig förbi oss. Så när jag väser den anatomiska raden så var hennes öra ca en decimeter från min mun. 

Vilket uppfattades som att jag viskade fula ord i hennes öra när hon helt oskyldigt gick förbi. 

Ja. Man blir stolt över sig själv. 

Och efter den här veckan får jag tvätta munnen med tvål. 

Men jag skyller på tandläkaren. Som jag alltid gör.