Hur mycket jag än älskar att få komma iväg över en helg eller ett par dagar med barnen så går det inte förneka att det oftast blir på Stinas villkor. Är man yngst orkar man inte vara uppe lika sent eller titta i lika många affärer, benen blir fortare trötta och når man inte upp till Gröna Lunds längdgränser är det liksom inte mycket att göra. Som snäll storasyster får man ofta stå tillbaka för sin yngre – mycket viljestarka – lillasyster. Många gånger önskar jag att dela på barnen för att ha gott om tid med dem en och en men när livet liksom visar sig från sin sanna sida är tiden oftast knapp.
Men så plötsligt kom möjligheten. Lisa var Stockholmssugen, Stina ville vara hos farmor, mannen var bortrest på tävling och jobbet kunde vänta tre dagar. Man får passa på när möjligheten ges, så Lisa och jag bokade in oss på tåget mot huvudstaden.
Huvudstaden som jag börjat känna mig bekväm i. Staden jag aldrig trodde jag skulle lära mig hitta i men som så sakteliga har ristat in sitt vägnät i minnet. Stockholm som är så vackert så det inte går att förneka dess skönhet ens för en skogsmulle som mig.
Vem kan motstå en utsikt som denna? Oavsett väder är vyn så fantastiskt vacker men i kvällsljus blir allt – om möjligt – ännu lite vackrare. Lisa var kall och fick på sig min något för stora tröja, för man måste ju bara stanna och vila ögonen en stund.
Vila ögonen gjorde vi mer än en gång. En ros här, en fin lerskulptur i ett fönster där… Benen fick dock vila först innanför dörren hos en fin vän som är på väg att renovera köket. Betongväggen kan jag ändå inte låta bli att tycka om.
En lunch på Rosendals trädgård blev det också. Eller, som vanligt fanns inget att äta för Lisa men en glass tålde hon i alla fall. Och sin livs första råtta fick hon också se, en förvirrad en som sprang rakt in i ett stolsben. 11 år utan att sett en enda riktig råtta och sedan 2 råttor på 3 dagar, den andra sprang dock på Söder mellan de söta små husen. Lisa konstaterade att fler borde skaffa katt. En upplevelse om något att få se råttor på riktigt!
Som sagt, mycket att titta på både här och där. En ros som fått några av lördagens regndroppar på sig eller en sprakande väggmålning. Så vilt skilda företeelser men likväl ögongodis.
Lisa gladde sig åt att vara 140cm lång (med skor…) och få åka allt på Gröna Lund. Själv var min lycka lika stor att se hennes spänning och förväntan i köerna som var sådär rimligt långa. 20 minuter är helt okej att stå för att få falla fritt ner under några sekunder. Efter några timmar hade vi testat allt utom spökhuset, åkattraktioner skrämmer inte Lisa men spökhuset var det inte att tala om att gå in i. Vem vet, kanske blir det spökhuset nästa sommar, men för denna gången var vi mer än nöjda efter en fantastisk utsikt i Eclipse.
