Var Dags Glädje

Fyra veckor – en evighet

I söndags, efter vad som kändes som en evighet, landade tre barn i soffan hos mig. Fyra veckor utan barnen är i mastigaste laget, men å andra sidan är fyra veckor med barnen alldeles underbart. Efter några härliga dagar i stugan sitter jag här med bara ett barn. Döttrarna ville stanna kvar hos sina kusiner för sol, bad och lek. 

Så efter en stor dos kramar lämnade jag och storebrorsan dem. Nu vankas det trädgårdsarbete för oss, eftersom huset mest varit en plats för mellanlandningar den senaste tiden.

Fyra veckor – ingen tid alls

Vi skulle ha åkt iväg på semestertrippen på tordagsmorgonen, S och jag, men eftersom han kom ifrån jobbet tidigare på onsdagen så stack vi iväg redan då. Skönt med någon som är flexibel och spontan. På torsdagkvällen anslöt systern med sambo, vilka visade sig vara två jättetrevliga och okomplicerade personer. Det blev en okomplicerad husvagnstillvaro.

Fyra dygn tillsammans med S utan någon konflikt. Ska väl tillägga att jag nuförtiden (efter att ha drillats av A och exet (efter att han blivit ex.)) är av den tåligare sorten vad gäller egenheter och ganska bra på att lösa meningsskiljaktigheter utan höjda röster. Vi tyckte hur som helst om samma saker (kolla på gamla stenar och sånt) och samarbetade bra – sådär att båda såg vad som behövde göras och högg in på en uppgift.

Men efter att ha jobbat i ett varmt kök sex dagar i veckan hela sommaren så är han ganska utarbetad och jag vet inte riktigt vem han är till vardags. 

Fyra veckor i det här sammanhanget är ju ingenting och vi får se vart det hela leder nu när skola och jobb börjar igen.

Nu känner jag mej förvissad om att S vill vara med mig. Så vad gör jag då…jo, börjar grubbla över om jag verkligen vill vara med honom.

Tröttsamt. Men egentligen ganska logiskt när jag tänker efter. Nu kan det ju bli ett förhållande av det här. Läskigt ju. Och det här med att blanda in barnen…

Jag hade bestämt mig för att inte alls tänka på vår relation i seriösa termer förrän efter vår weekend med husvagnen. Men så blev det så att vi sov över hos hans föräldrar i söndags eftersom S ville att jag skulle följa med ut på kvällen. Helt ok för mig, med önskemålet att få träffa dem på dagen så att jag inte skulle presenteras vid frukostkaffet. 

Föräldrarna var trevliga, men jag tyckte inte riktigt om den han blev tillsammans med dem (svårt att beskriva…). Och så hade han oklippta tånaglar. Brrr…

Nu ska jag göra så som jag så klokt tänkte tidigare: släppa de här tankarna och se fram emot en trevlig semesterresa. Jag tycker ju verkligen om att vara tillsammans med honom.

Jag är en människa av den tänkande och funderande sorten. Vill man vara snäll kan man säga att jag är analyserande. Vill man ge det en negativ klang är jag en grubblare.

Jag är också spontan och impulsiv och kan hoppa på saker utan att behöva fundera så mycket på det. 

Motsägelsefullt, tycker vissa. Inte alls, säger jag. Allt tänkande och kännande (till viss del med professionell hjälp) har gjort att jag vet vem jag är. Och då behöver jag inte fundera så mycket i stunden utan kan snabbt fatta ett beslut som blir bra för mig.

Till exempel var det inga problem att tacka ja till en långhelg i husvagn med S och hans syster med sambo. Trots att jag inte känner S så väl än. Jag vet att jag trivs med honom så här långt, jag är nyfiken på hans syster, jag brukar fungera bra ihop med olika typer av människor, har inga problem med att anpassa mig i sådana här situationer och om jag känner att det inte funkar så vet jag att jag vågar bryta upp och ta tåget hem.

Det KAN ju bli helt förfärligt att spendera flera dygn i en husvagn tillsammans med människor jag inte känner. Men jag ser också tillfället att lära känna S närmare och man brukar få en bra bild av en människa när man ser denne tillsammans med familj och vänner. 

Varför berättar jag inte om hur jag har det mellan gångerna vi träffas? Om hur hans inträde i mitt liv fått sorgen att djupna?

Förutom det uppenbara som att vi träffas vid så konstiga tider att det inte finns utrymme och ork för djupa, förtroliga samtal av den här digniteten, hittar jag svaret i dotterns roman (Cirkeln): ”Att anförtro sig är att göra sig sårbar”.

Jag ger honom bitar av mitt inre som jag känner mig tryggt förvissad om att han kan ta emot. Jag har blivit rädd för att förlora honom. Eller rättare sagt, jag har blivit rädd för vad det skulle göra med mig. 

Jag känner mig inte tillräckligt trygg med honom än. Och jag känner mig svag i mig själv. Därför väntar jag med att berätta det som jag tänker kan få honom att backa tills jag känner att jag kan göra det utan att oroa mig.

Egentligen är det väl alltid så att man berättar om sig själv på det viset. Men tidigare har jag varit fylld av kraft och orkat med att våga visa mig. Vågat göra mig sårbar.

Vi lär känna varandra sakta men säkert. Och varför skynda?