Livet på Söder!

 … är så trött på att behöva bemöta alla fördomar om att jag inte är ”på riktigt”.

Som om jag inte har nog just nu och tvingas svälja gråten hela dagarna av privata skäl som jag inte orkar gå in på… Även om jag verkligen skulle behöva en stor dos av den kärlek som faktiskt också finns på nätet, men som ibland kommer i skymundan bakom alla haters… *longing to share*

Några av mina läsare uppmärksammade mig på att chefredaktören på Aftonbladet Åsa Linderberg ifrågasätter mig och tror att jag är ”nån annan”. Vet inte vad hon har för skäl att inte lita på mig, kanske för att jag är ”liberal”? Som tur är fattar nog de flesta att allt som kommer från henne tyvärr väldigt ofta är ”kommunistpropaganda” 😦

/En Mattias som kämpar för att hålla ihop sig

Ja, vad säger man?? Kan det bli tydligare??? Fattar ni vad underbart det är att bo på Söder??

Alltså: wow.

/Mattias

Jag ser mig själv som en ”rak” person, som står för den jag är och mina åsikter. Jag har heller inga problem med att andra kanske inte håller med och/eller tycker andra saker än jag. Jag älskar demokrati & yttrandefrihet!!!

Därför blir man extra ledsen när man ser sånt här (http://mullberga.se/biblioteket/2010/02/07/ironi/).

Detta är alltså bara ”fake”. Finns inte på riktigt. Den här så kallade ”personen” har varit inne och kommenterat på min blogg förut, och nu har han skrivit ett helt inlägg om mig – där han hävdar att JAG är på låtsas!!!! Hur oärlig & falsk får man bli?

Det är så man häpnar ….  att han (vem han nu är) bara orkar. Som jag skrivit förr: Jag finns – och det står jag för. Och han (eller hon) som skriver den där bibloteksbloggen är helt opålitlig. Det är såna som han/hon som gör att folk har svårt att lita på Internet …. väldigt trist.

Ja, ja… egentligen har inte såna där ”haters” nån betydelse i mitt liv. För mig är nätet en arena för att göra mig hörd, kommunicera, nåt ut, sätta avtryck… Jag älskar sociala medier, det vet ni, men mitt verkliga liv är så oändligt mycket viktigare. Glad att jag har en underbar fru att ”landa” hos när tonen där ute blivit för rå. Min fru är en jordad tjej med ”noll” intresse för medieintriger och digitala fajter… *tackar gud* ljuvligt att kunna återvända till henne efter en hård nätfajt….

See ya!!

/Mattias

 Det har varit fullt upp på jobbet, informationsmöten för alla olika skolor (säger bara ”beslutsångest”!!) ny termin på Vidarpojkens barnyoga, ”vuxenmys” med min fru (*mmmmmm*), råsköna stunder med ”surdegsgänget” …. ja ni fattar!! Tiden går fort när man har roligt om man säger så!!

Men idag när jag satte mig framför datorn snubblade jag över nåt som gjorde mig ledsen och lite arg. Jag brukar inte ha synpunkter på hur andra lever sina liv. Tycker alla ska få göra som de vill, bara de inte skadar andra (eller miljön…).

Men när jag ser sånt här blir jag bara ledsen.

Först, när Axel Schulman blev känd, styckte jag han var lite oseriös och elak. Men sen när han hade sitt sommarprogram, ändrade jag mig!! Han verkade vara en fin kille, som var kär i sin fru och som verkligen ville ”rå om” sin familj ….. Men nu vet jag inte vad jag ska tro.

För om man älskar sitt barn gör man helt enkelt inte så här. Jag tycker inte att barn ska få konfronteras med sprit förrän de är 18 och har åldern inne. Kanske är det klippt för den här ungen, jag vet inte…. men jag hoppas hon får ett bra liv till slut.

Synd att vissa inte verkar kunna hantera att vara ”kändis” och tar till sprit & droger. Här hemma hos ”Nilsénarna” dricks det ingenting just nu när min fru har en ”bulle i ugnen”. I vanliga fall dricker vi bara ett glas vin till ostbrickan när Vidarpojken gått och lagt sig. Visst händer det att jag går ut med ”grabbarna” och blir lite busig …. men det blir mer och mer sällan. Och när jag gör det, ser jag till att gå upp innan Vidarpojken och borstar tänderna, så han ska slippa behöva uppleva hur pappa ”luktar öl”.

Tror att Axel Schulmann är en ganska osäker kille innerst inne. Skulle egentligen vilja ge honom en kram och/eller en sjukt inspirerande föreläsning, typ som den Al Gore höll om miljön fast om sunda värderingar när man fått barn ….

*tänker på dig Axel*

/Mattias

Snabbt, snabbt inlägg…..

Det här gör mig så glad, så glad, så glad. Det är positivt, ekologiskt (man slipper åka och leta), smart och GOTT!!! Det är bara en sak som gör mig ledsen: varför var det inte jag som kom på det????

*mungiporna ner*

Buuhuuu…..

Nu är det entrepenörspepp som gäller!! Jag & Jonathan kommer fila på vår idé med ekologiska cykelhjälmar i helgen … Yey!!!

/Mattias

… där grannarna verkligen bryr sig om varandra och engagerar sig i sin närmiljö. Såg den här lappen i vår trappuppgång idag och blev såååå glad. Det här är vad jag kallar grannsamverkan & omtanke….

Snart gemensam vindsstädning med vintergrill på gården!!! Sjukt härligt!!

/Mattias

Ibland undrar jag vad sociala medier gör med mig som människa… Att jag liksom bloggar om att jag är besviken på prästen i vår BRF för att han och hans familj ockuperar barnvagnsummet med sina cyklar – istället för att ta ett snack med honom! Lite sjukt… Kanske något av en skada som vi i den ”digitala” eran drabbas av.

Jag vill motverka såna tendenser hos mig själv, direkt. Jag menar, jag är Mattias! Jag är allt annat än rädd för ”rak kommunikation”. Har haft en urskön söndag med ”tillbaka till riktiga Mattias”-tema… Tog med en urgod limpa med fikon och dinkel och ljuvlig ”crust”, räckte över den till prästen som blev själaglad… 😉 jag förklarade att allt jag vill ha som ”motprestation” är ett cykelfritt barnvagnsrum… Han blev naturligtvis fruktansvärt ledsen på sig själv, jag såg det på att han tystnade och blev lite ”flammig” på halsen (många kvinnor blir det när de är stressade, men för det är det inte alls konstigt att också en man blir det, även om det är mycket mer ovanligt, det betyder inte att prästen är ”feminin”).

Men jag la liksom handen på hans axel och kramade till utan att säga något, och det är klart att han kände hur jag liksom skickade över förlåtande energi… Så klart han blev lättad.

Jag tog tag i ännu viktigare frågor idag… Vidarpojken som snart blir ”storebrorsa”. Så klart snurrar en massa tankar runt i hans huvud. Kommer pappa och mamma att älska mig lika mycket?? Kommer det att bli lika mycket ”fokus på mig”?? Nej, är ju svaret, och vi har börjat närma oss de frågorna…

Vidarpojken har frågat om han ”får vara med när bebisen kommer”. Jag och min fru har naturligtvis ”bollat” den idén mellan oss långt innan Vidarpojken ställde frågan, men jag tror inte att det är bra för vår koncentration under förlossningen. Jag nöjde mig med att förklara för Vidar att det kan vara lite ”läskigt” för barn att vara på sjukhus och så. Han ska få vara hos sin farfar och farmor i Strängnäs och ha superkul istället. De har lovat ta honom i tre veckor, så jag och min fru verkligen kan knyta an till den lilla i lugn och ro. Vi kan ta bilder på lillebrorsan och skicka till Vidarpojken – det blir ju nästan som om han är med oss ”irl”!

/Mattias