Kate Reader Diversifierad

It’s All Coming Back To Me Now

I går både när jag åkte till och från jobbet tänkte jag att det här med att åka kommunalt väl inte är så illa ändå.

Även om jag frös medan jag väntade på tåg och när jag promenerade.

Och trots att det klev på och satte sig tre män vid mig som luktade så mycket cigarettrök att det började klia i halsen.

Men nu minns jag varför jag blev så kär i min bil och slutade åka kommunalt.

När jag kommer till Östra Station är det redan 25 minuter sedan jag gick hemifrån.

Och då är det 19 minuter kvar tills mitt tåg ens ska gå.

Tåget tar sedan normalt mellan 15 och 20 minuter beroende på vilka stationer det ska stanna på.

När jag kör bil tar det mig normalt max en halvtimme från dörr till dörr.

Och så får jag veta att det står ett trasigt tåg i vägen för vårt så nu står jag på en perrong igen och vem vet när jag kommer fram till jobbet.

Ge mig tillbaka min bil!

I don’t like Mondays

Jag har ju faktiskt tyckt om måndagar ganska länge nu.

Ogillat helger och gillat att få komma tillbaka i vardagsrutinerna.

Men den här måndagen kan ha fått mig att ändra mig.

Eftersom målaren ska komma och gå, framförallt gå, vid tider då jag kanske inte är hemma behövde han nycklar.

Jag hittade en nyckelknippa med nycklar till både under- och överlåset.

Problemet var att det visserligen gick att låsa överlåset men inte vrida nyckeln så långt att den gick att ta ur låset.

Så direkt efter jobbet stannade jag till i Täby Centrum för att göra nya nycklar.

Och det kan hända att jag passade på att köpa lite strumpor och råkade köpa ett par örhängen — inget fel i det — men på det hela taget var jag snabb och effektiv.

Checkade ut bilen, kostnadsfritt, i deras nya parkeringssystem och låser upp bilen med 20 minuter på mig att ta mig ur garaget innan klockan för betalning skulle börja ticka igen.

Det kändes ju som en överkomlig utmaning.

Tills jag försökte starta bilen och ingenting, jag menar verkligen INGENTING hände.

Eller jo, det kom upp ett meddelande: Nyckelfel. Försök igen.

Det gjorde jag.

Igen. Och igen. Och igen.

Samma meddelande.

Inte ett ljud från startmotorn, som om batteriet var dåligt laddat eller så.

Bara. Helt. Dött.

Och inte går det att ringa nere från parkeringsgaraget heller.

Så jag fick snällt gå upp till centrumet igen och ringa Bilia.

Som gav mig rådet att testa med reservnyckeln.

Hur många har egentligen med sig båda bilnycklarna när de är ute och kör?

Och om reservnyckeln inte heller skulle fungera skulle jag koppla bort ena polen på bilbatteriet, vänta ett tag och sätta på den igen.

En bilsupportens motsvarighet till ‘Stänga av och starta om‘.

Alltihopa fick mig att vilja göra en pantomimversion av de tre aporna; jag ville inte höra, se, säga eller göra något alls.

Ok, det är fyra apor, men ni förstår.

Så jag ringde pappa som först protesterade mot själva idéen att han skulle vara i besittning av min reservnyckel men som sedan hittade den och kom ner till garaget.

Och som sedan när den inte heller fungerade cyklade hem efter en skiftnyckel eftersom man tydligen behöver en sådan för att kunna lossa polerna på bilbatteriet.

Jag lät tydligen inte tillräckligt hjälplös på telefonen för att bilsupporten skulle förklara det.

Under tiden travade jag kors och tvärs i centrumet för att undersöka hur jag skulle göra om jag skulle bli tvungen att lämna bilen samt för att höra om den lilla bilvårdsfirman som fanns i andra änden av det andra parkeringsgaraget möjligen kunde hjälpa till.

För att göra en redan lång historia lite kortare kan jag meddela att jag är hemma men att bilen fortfarande shoppar i Täby C.

Till historien hör egentligen en irriterande långsam taxiresa och ljudet av en pennkjol som spräcktes i fållen samt en ny nyckel till överlåset som inte fungerade den heller.

Men faktum är att det bara var en slits som jag inte insett fanns där som öppnade sig, som den ju egentligen skulle ha öppnats av mig om jag insett att den var där.

Och ingen hade gjort inbrott i lägenheten och målaren verkar vara ett under av effektivitet.

Inte tillräckligt för att jag ska börja gilla den här måndagen men tillräckligt för att ni inte ska behöva genomlida en förlängd version av den.

Om alla kunde skicka ut vibbar i universum att min bil ska få ett ryck och faktiskt starta i morgon, som om i dag aldrig har hänt, vore jag mycket tacksam.