Nu är det söndag morgon och vår sista dag i Kungsberget. Barnen ser på Barnkanalen och jag läser ut min bok i väntan på att se andra ska vakna. Juni vill inte åka hem, och inte jag heller.
Men innan det är dags att packa bilen kommer vi hinna se solen färga molnen rosa ovanför grantopparna, och åka skidor och pulka så mycket vi orkar. Nä, om man skulle boka en ny långhelg direkt?
Godmorgon!
Apropå pms och sånt. Jag vet att vi har pratat om det förut, men snälla ni som orkar: berätta hemskt gärna om hur det har funkat med er hormon- eller kopparspiral. Eventuella biverkningar osv. Och såklart även om det har varit helt smärtfritt.
Hälsningar från en väldig tacksam (och osäker) person.
Illustrerar detta med en snygg spiraltrappa.
Nu har vi ätit middag och det är dags för mig att åka skidor och Martin att lägga barnen. Så fin kvällsåkning här!
Om ni känner er lite nere av det gråa (utgår nu från vädret på min ort) så kan ni alltid tänka på något av detta:
Idag var det en efterlängtad träff med bokklubben och vi hade läst Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika. Den fick mellan 3-5 av 5 i betyg. Jag stod för ett av de högsta betygen, denna bok är bland det bästa jag läst.
Vi åt indiskt på Shanti och pratade om boken och om livet, som alltid. Älskar bokklubben.
Loranga är mitt namn, sa Loranga och bugade sig.
Just nu lyssnar vi på denna varje läggning. Jag är också väldigt glad i Björn Kjellmans version. Den fick jag av Martin innan vi blev kära. Bra start.
”Dom brukar kalla honom för Dartanjang. Det är spanska och betyder kratta.”
På SVT Play finns det också Loranga just nu. Med musik av Bröderna Lindgren. Superfint. 
Efter att jag hade haft den där egentiden jag skrev om, i lördags, och till och med sms:at ”det är ok om ni vill komma hem nu” när jag kände mig utvilad, åkte jag och handlade. Martin handlar nästan alltid i vår familj men jag tycker det är skönt att gå på Ica ibland, strosa runt i godan ro. Dessutom behövde vi mjölk.
När jag kom hem 17.30 sov båda barnen redan. Och jag blev så sur, nästan orimligt sur. Visst, det är svinjobbigt när barnen somnar sådär tidigt för man fattar att det ska till ett mirakel för att de ska sova hela natten. Men det var också något annat. Jag plockade in mjölken och bara JAG ÄR SÅ ARG!!! och Martin bara tror du att det är PMS? Men nej, det var nån annan ilska och jag var väldigt trött. Osugen på middag var jag också, så jag skar upp gurka och blandade till en dip och Martin fixade en ostbricka och sen kollade vi på På spåret. Surheten gick över lagom till intromusiken och sen blev det en fin kväll. Vi såg hela säsong 3 av Skam (otroligt stark säsong, tänker inte prata mer om Skam än så för alla som inte kollar spyr väl på det) innan vi gick och lade oss. Och sen sov barnen till 7.15!!!!! Det är verkligen ett mirakel alltså, nästan 14 timmar sömn.
Igår åkte vi pulka på förmiddagen och sen sov jag middag en stund och låg kvar och läste bok i sovrummet. Och på kvällen lade jag mig samtidigt som barnen. Nu borde jag bli otroligt pigg snart. Ser fram emot det.
Man kommer ju inte precis tillbaka till jobbet och är utvilad, när man varit ledig med barnen. I detta nu har jag bett om att få ett par timmar ensam hemma, jag behövde verkligen det. Jag ska lägga bort telefonen, läsa en bok. Njuta av tystnaden.
Martin och barnen bygger snögubbe och jag hoppas verkligen inte att de kommer tillbaka för tidigt, jag tipsade Martin om att gå och handla lite efteråt ifall barnen blev frusna och ville sluta bygga. Så att de är ute åtminstone två timmar. Sjukt att jag tycker det känns skamfullt att tänka så ”men tänk om de blir påkörda av en bil på vägen hem, då skulle jag ångra att jag önskade att de stannade ute länge”. Ja, fy vilken dålig mamma som hoppas få två timmar i tystnad, efter en intensiv jul och nyår. Förtjänar verkligen ett rejält straff.
Jag ger mig själv ett ganska högt betyg när det gäller att ge Martin egentid hemma (och borta! förklaring: egentid borta och egentid hemma fyller olika behov, båda är viktiga på sitt sätt. Även om man är på konsert på en tisdag kan man ändå behöva en timmes ensamhet på söndagen). För mig är det ett av förhållandets viktigaste ben: att vara bjussig mot den andra och ge den egentid.
Nä nu ska jag sätta telefonen på ljudlös och carpa denna välsignade stund.
Jag är uppväxt med att man firar det man kan fira. På min namnsdag brukade jag få något litet, en flaska schampo, nya fingervantar. Det låter kanske fånigt men det gjorde att jag kände mig viktig. Jag har tagit med mig inställningen om firande och vill definitivt bli uppvaktad på mors dag, firar Maria-dagen med tårta (Maria är vårt släktandranamn) och tycker om att fira andra. Idag ska jag ha med mig barnen till jobbet (jag ska bara packa lite papper i kuvert) och sen ska vi äta namnsdagslunch för mig.
Det enda konstiga är att mina barn har fått namn utan namnsdagar. Men Juni har i alla fall en bolibompanamnsdag. Och vi firar deras andranamn: Maria och Gustav.
Äntligen såg vi Turist. Den finns på SVT Play nu. Tur att vi inte var på bio för jag skrattade så mycket där man ej ska skratta. Var även lite svettig av ångest. Oerhört bra film.
Nä, jag borde såklart inte ha skrivit ett inlägg om sömnmetoder. Dels för att jag för längesen bestämde mig för att inte skriva saker på bloggen jag inte skulle kunna säga rakt upp i ansiktet på en vän. Och dels för att jag borde ha kunnat räkna ut att de enda som skulle ta åt sig är de sista jag vill ska ta åt sig. Dvs mammor som varit desperata efter sömn.
Jag skrev inlägget, som jag gör med det mesta jag skriver här, på impuls. Efter att ha läst en diskussion hos en fd kollega på Facebook, och känt mig upprörd över att många BVC så lättvindigt verkar kränga de här råden på föräldrar som beklagat sig över brist på sömn. För även om sömnmetoder räddar desperata familjer från katastrof behöver det inte vara den första åtgärden. Och det finns mjukare varianter.
För mig hjälpte det massor när vi hade bytt BVC-sköterska och ”den nya tjejen” fattade att jag inte var ute efter en quick fix utan bara behövde höra att det är normalt och vanligt att bebisar och småbarn sover dåligt, särskilt under vissa perioder. Att vi gör helt rätt om det känns rätt för oss (på så sätt slapp jag känna att barnet sov dåligt pga mitt sopiga föräldraskap) och att det är viktigt att vi hjälper varandra så att båda föräldrarna (läs: även mamman) får sova. Men jag fattar såklart att många föräldrar behöver och vill ha mer handgripliga råd för att orka.
Jaja, jag ska sluta älta detta nu. Men det kändes så fegt att bara ta bort inlägget och jag ville försöka förklara mig.
Apropå sömn så skulle vi väl behöva få Arve att sluta somna med hjälp av vällingflaska, om han ska ha nån chans att sluta med blöja på natten. Men just nu orkar jag inte ta den fighten, vår läggningsrutin funkar relativt bra. Först är det tjat och bråk om att det är dags att gå och lägga sig och borsta tänder och ta på pyjamas och gå in i sovrummet. Men när båda barnen väl är på plats i dubbelsängen lyssnar vi på ljudbok i ett mörkt sovrum, en av oss vuxna ligger mellan barnen och de somnar i genomsnitt på 20 minuter. Sen flyttar vi över Juni till sin säng så att alla ska få plats.
Vissa dagar uppskattar jag extremt mycket att Martin nästan alltid lämnar på förskolan. Jag fattar verkligen varför familjer tycker det är skönt när en av föräldrarna frilansar eller går ned i tid.
Att få på barnen alla kläder, pulsa genom snön, känna sig stressad till jobbet. Usch. Mitt största problem var istället bara att komma ihåg träningskläder och matlåda och att göra nån slags bedömning om jag har störst chans att slippa förseningar med pendeln eller tunnelbanan.
Glömde ändå handduk inser jag nu, får väl torka mig med en ren t-shirt. Ikväll ska jag sätta upp en lista på ytterdörren, med saker jag behöver komma ihåg att packa till jobbet. Hopplösa hjärna.
Under hösten letade jag intensivt efter bra, svarta t-shirts. Ingen jag provade kändes rätt, de hade för tight halsringning, var genomskinligha eller för långa i modellen. Till slut hittade jag en bra modell på…
KAPPAHL!
Kostnad: 2 för 149 kronor.
Nej, det är en himla thermokjol! Martin kollade bort när jag drog på mig den imorse, men vem var varm och gosig om låren på perrongen imorse?
Det var jag, det!
Jag dömer sällan andra föräldrar. Alla kämpar vi på, på olika sätt. Men just den hardcore versionen av fem minuters-metoden. Där går min gräns. Jag tycker att det är så sjukt fel att låta barn gråta sig till sömns, i ensamhet. Det går liksom emot allt sunt förnuft, enligt mig. Jag tycker förresten att hela inställningen, där man tänker att spädbarn protesterar, försöker bestämma, ta kommando, är helt galen. Den synen på barn liksom?
Alla föräldrar som kämpar på, som ammar halva nätter eller buffar eller bär eller sitter bredvid spjälsängen och sjunger bort all den tid som skulle gå till att vika tvätt, äta en macka eller kolla på ett halvt avsnitt av en serie eller rullar en vagn över en tröskel i timmar. Jag vill bara skicka all styrka till er, det är så kämpigt med barn och sömn. Jag vet.
Och jag fattar verkligen varför folk blir desperata och använder fem minuters-metoden, det är definitivt bättre än att få panik av sömnbrist och skaka/skada barnet fysiskt. Men det är sjukt att vi ska vara så ensamma med våra skrikande små barn om nätterna att det behövs en sån metod.