Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Detta blev ett svårskrivet inlägg. Det är så mycket jag vill klämma ur mig. Åsikter att få fram men det blev otydligt och svårbegripligt. Börjar om och tar kärnpunkten först. Det handlar om öl och öl ska vara roligt. Varför då bli så upprörd hela tiden. Hela tiden och hela tiden men allt för mycket. På känt spanarmanér håller jag mig till tre exempel.

Robinsons nya ölsorter
robbottles0117Detta är egentligen inte någon rebranding eftersom det handlar om nya sorter och visst, man kan väl direkt konstatera att det luktar ölkonsumentfiskeri, men vadå? Är Craft-industrin fri från detta? Det är ju en av grejorna jag har svårt för när det gäller BrewDog. Att de gör så mycket jippobetonade grejor bara för att locka folk. Mojo och Beardo är knappast mina favoritnamn och jag gillar inte etiketterna men alla kan inte göra lika snygga saker som Batemans. Mera strikt branding har vi hos Marston’s, och detta känns betydligt tråkigare, att man försöker ändra sin historia liksom. Folk har blivit upprörda över att man plötsligt kallar den Amber Ale istället för bitter eller för att man byter namn på stouten. Okej, lätt för mig att säga, byt till en annan öl då men gillar man inte förändringen så ska man tala om det, gärna med sina egna inköp. Det lyssnar bryggerierna alltid på mer än kommentarer på Twitter/Facebook/Instagram.

marstons_rebrand

Ytterligare en parallell, Twickenham Fine Ale har gjort en parallell serie öl, riktade mot ”craft-scenen” utan att få ta emot lika mycket ilskna komentarer. Hur kan det komma sig, handlar det bara om antalet liter som produceras eller är det något annat? Humm, jag får nog leta lite efter dessa (Mojo och Beardo) öl när jag är i London i mars. Avslutar med ett citat från Robinson’s “And most importantly, we’re having a great time doing it. Beardo and Mojo have allowed us to have some real fun with our state-of-the-art brewhouse and explore some new styles that Robinsons aren’t synonymous with. It’s an exciting time for Robinsons and for British craft beer.” Jag hoppas att det stämmer. För öl ska vara kul.

Jag antar att jag slår in öppna dörrar här men för alla oss som inte är invigda i de ädla klassiska sporterna kommer här en film som är underbar. Jag hittade den hos abetterbeerblog427.com så jag ska inte ta till mig för mycket av den äran.
Om man nu inte är helt insnöad på sport så kan man bara ta en favoritöl, luta sig tillbaka och njuta av dialekten på speakerrösten.

Det blev precis så smarrigt och gott som jag hoppades på. Buxton Trolltunga levererade precis den syra och fruktighet som jag mindes och hoppades på. Det är lätt hänt att en öl som man haussar upp inför sig själv inte fullt ut klarar av att leverera det utlovade. Här var det fråga om en öl som jag för lite drygt ett halvår sedan prövade och förfördes av. En öl som jag givit upp hoppet om att få dricka igen och som jag gissar inte kommer att fortsättas bryggas eftersom det var en samarbetsbrygd mellan Buxton och Lervig. Sedan är det som talesättet säger, aldrig säga aldrig. Väl på Irland så hittade jag ölen i en kyl hos en välsorterad butik i Galway. Eftersom det var flyg och vi inte hade kostat på mer än en baggageväska så var det inte allt för många öl som kunde få plats å helst ville jag givetvis få med irländska öl hem men en flaska fann nåd. Och den skulle drickas till en räkmacka hade jag kommit på och jag hade lovat mig att det inte skulle dra ut för länge innan så skedde.

trolltunga-buxton-rakmacka-karlstroms-malt

Det är ingen synvilla, det är betydligt mindre i ena glaset. Jag delar med min fru och mängderna justeras efter uppskattningsgrad. Jag fick faktiskt hennes sista hälft också? Inte visste jag att min fru var smakblind!

Ni som gillar citronskivan på räkmackan förstår precis vad jag pratar om fast här kom den i flytande form, samtidigt som malten bildar en stabil bas. Lite sötma bygger ut smakbilden och jag hade puffat på den känslan med avocadobitar på smörgåsen. Gått så det förslog och så hade jag turen att ölen inte alls föll min fru i smaken så jag fick det mesta av de rara dropparna.

Dags för statistik

Ett år har passerat och Systembolaget har presenterat statistiken för 2016. Spännande läsning, kanske? Jag satte mig och funderade lite innan jag grottade ner mig i siffrorna. Skulle någon ny öl finnas på listan över mest sålda, ingen jag kommer på. Har öl från Wales ökat, knappast! Håller Fuller’s sin position i Sverige, för BrewDog gör det säkerligen. Skulle Traquair ha letat sig in på Skottlandslistan?

Vi kastar väl oss över listan. Storbritannien och Irland tillsammans. Otroligt spännande, trumvirvel,pukor och trumpeter.
Newcastle Brown Ale 682663 liter
Brewdog Punk IPA 650651 liter
Guinness Draught 317024 liter
Innis & Gunn Oak Aged Beer 293156 liter
Innis & Gunn Rum Finish 191461 liter
Innis & Gunn Toasted Oak IPA 180707 liter
Fuller’s India Pale Ale 176297 liter
Fuller’s ESB 172018 liter
Fuller’s London Pride 161776 liter
Guinness Extra Stout 130204 liter
Wow, lite rörelse har vi. Fast mest nedåt får vi allt säga. Topp tio minskar närmare 190 000 liter. Bakom den siffran döljer sig två positiva siffror. BrewDog Punk IPA och Guinness Draught ökar med 30 000 liter respektive 8000 liter men i övrigt backar de. Hunden har minskat med 50000 liter vilket knappast orsaker ens så mycket som en axelrynkning från min sida medan jag oroar mig lite för den som minskar mest, Fuller’s ESB, som backar med 55000 liter. Jag har inte hittat hur det ser ut totalt för öl på Systembolaget så jag kan inte relatera till all annan ölförsäljning vilket hade varit bra.
Tittar vi lite längre ner så får vi leta långt ner innan vi kommer till något annat än de ”usually suspects” Runt plats 20 finns Young’s Double Choclate vilket faktiskt förvånar mig. Williams Caesar Augustus Lager IPA Hybrid finns två platser lägre och ytterligare två platser ner ligger Camden Pale Ale. Jag tycker att det låter som en bra start för Williamsölen som hade säljstart i september. 15000 liter för Traquair House Ale räcker till en 32:a plats, där hade jag nog trott/hoppats på mera. Tja, vad finns det mera att säga? Skulle vara att de mera udda sorterna, typ Crate IPA, Beavertown Black Betty, Marble Manchester Bitter landar under 200 liter på året. De sista faktiskt riktigt snåla 54 liter. Skulle vara roligt att höra hur importören tänker, javisst, dessa produkter riktas mot resturanger men om man liksom har gjort sig besväret att göra pappersarbetet för försäljning via systembolaget. Fast svaret ligger nog i att varken Marble eller Beavertown finns kvar i listorna numera. Jag vet inte när de försvann heller.

Etablissemang som serverar öl kan se väldigt olika ut. Olika inriktning på ölen, på kunderna, på atmosfären, på ägarbilden. För många av oss turister är PUBEN en viktig del upplevelsen om vi åker till de brittiska öarna. Inte bara oss ölentusiaster utan för väldigt många andra. När man har tittat färdigt på Buckingham Palace eller vandrat klart på piren i Brighton. Fått nog av att trängas på British Museum då står en riktig pub högt på listan. Här och nu så börjar kanske vi skilja på vem som helst och på öljägarna. För många kan den närmaste puben vara det som lockar mest. Om den sedan har lite mässingsplattor, klockor, gamla lampor, takbjälkar o.s.v. så gör det inte saken sämre. Slipade glas och kristallkronor som ett gammalt ginpalats kan också gå bra. Gärna ska man få någon känsla av att vara på en lokal pub även om man är mitt på bästa turistgatan. Men det finns en hel del nyanser att hitta hos pubarna om det spelar någon roll. Återigen den klassiska frågan, är det inte bara vätskan i glaset och möjlighen hur den har serverats som spelar någon roll?

Tied house

Väldigt många bryggerier äger egna pubar eller har pubar knutna till sig. Fuller’s har drygt 400, Adnams har ett 50-tal och jätten Greene King har över 3000 ställen men då räknar vi in resturanger och hotell också. Det finns i stort två varianter av tied house. I den ena så äger bryggeriet, både fastigheten och rörelsen (managment). Landlorden är vanlig anställd och bör då inte kallas landlord egentligen utan snarare manager. Fast landlord är inte riktigt rätt titel för den andra varianten heller. Då äger bryggeriet fastigheten men hyr ut den till en Publican (tennant) som i ersättning för en hyra lägre än marknadsvärdet (i bästa fall, inte alltid ska sägas) förbinder sig att köpa ölen från bryggeriet ifråga. Ofta tar bryggeriet lite extra betalt för sin öl till dessa pubar och det är ofta frågan om många och långa timmar för att få ekonomin att gå runt. Båda två sätten har som effekt att man sällan får något annat än just det bryggeriets öl i pumparna även om t.ex. Shepherd Neame har ett eget guest-beer system. Puben kan då ha en pump med gästöl men bara från de bryggerier och till de priser som Sheperd Neame anger.

fullers-red-lion-en-av-tva-karlstroms-malt

En av två pubar Fuller’s äger som heter Red Lion

Själv har jag svårt att bestämma mig vad jag tycker om dessa tied houses. Är de bra eller dåliga? Variation är ju roligt, eller hur. Jag förstår absolut bryggeriernas ståndpunkt, den är den samma som bryggerierna i Sveriges även om vägarna att knyta restauranger till sig varierar. Sedan spelar det stor roll var puben ligger. Låt mig beskriva lite, om man är ute och reser och besöker Suffolk så har vi alltså relativt många bryggerier numera. Tänk att man landar på Stanstead och så gör något ströbesök i västra delen av countyt. Chansen är då stor att man kommer dricka Greene King, de flesta pubarna serverar nämligen deras öl. Det är ju trevligt i sig om man gillar deras öl och inte har tänkt sig att stanna för länge. Efter någon dag så tröttnar i alla fall jag. Drar man sig sedan öster ut mot kusten så plötsligt går det som en gräns, allt blir Adnamsöl! Å det är öl jag verkligen gillar men ändå, efter en mindre pubrunda med fyra country-pubs vid senaste resan så var jag mäkta trött på Adnams, det var liksom inte kul att se fram mot Southwold. Däremot försöker jag alltid klämma in ett besök på The Nags Head eller The Bridge Inn i London varje gång. För jag vet att de har Adnams Broadside på fat där. Adnamspubar i östra Suffolk, nja, medan Adnamspub i London känns kanonbra.
Jag tycker mig dock se en positiv utveckling med flera guestbeers på väldigt många tied houses och det är bra. Det är ju roligt att det märks till vilken del av landet man har kommit men det är tråkigt om alla bryggerier måste ha egna pubar för att synas.

Det får räcka för denna gången. Jag återkommer med en beskrivning av Free Houses. Skål på er!

Kanske inte, för detta är inte en top notch whiskey. Wow, vilken skillnad, detta är spritigt och tunn kropp. Ganska svårdrucket faktiskt. Det finns glädjeämnen men de är inte så stora eller många. Blommig arom, viss pot-still känsla lite marmelad men det hela maskeras av spritighet. Vaniljsötman kommer mer mot slutet för att dominera eftersmaken. Nja, det här var inte riktigt kul. Den duger säkerligen till att blanda irish coffe på men den blir knappast min vardagswhiskey. Den här whiskeyn behöver en öl för att sköljas ner med. Tur att det fanns en liten flaska att köpa.

jameson-travel-retail-alla-tre-flaskorna-karlstroms-malt

Jag orkade inte bemöda mig med att ta ett kort på flaskan. Använde istället en bild på tre olika Jameson som fanns på flygplatsen i Köpenhamn. Kanske, kanske inte, tur att jag avstod från köp.

past-masters-1926-oatmealporter-karlstroms-maltDen här veckan stämmer beskrivningen portertorsdag bra. Det är en oatmeal porter enligt etiketten och japp, jag har recenserat denna innan. Den här bryggdes alltså i serien Past Masters. Öl som bygger på gamla recept från Fuller’s. De har tidigare gjort två versioner Duble Stout. Roligt för mig som gillar stouts och porters att de favoriserar det mörka guldet. När det gäller Past Masters så har de ibland haft en viss logik i sitt val av år. 1966 Strong Ale var en hyllning till VM-guldet, 1914 Strong X knöt an till expeditionskåren som skeppades över till Frankrike och Oatmeal Portern från 1926 är alltså en hyllning till drottningen som föddes detta året. Riktigt kul twist av Fuller’s att visa upp sin tradition och ålder på detta viset.

Ölen har en svart ton med ljusmörk skum. Fruktighet blandas med kaffe och chokladtoner om vart annat. Rostade toner i smaken men jag upplever fortfarande inga brända toner utan detta är en mera rund öl. Värmande alkohol, lite humlig smak och relativt torr upplevelse, framförallt mot slutet. Känner mera djup i ölen den här gången., kanske dricker jag den någon/några grader varmare den här gången eller så är jag helt enkelt på bättre humör.