Detta blev ett svårskrivet inlägg. Det är så mycket jag vill klämma ur mig. Åsikter att få fram men det blev otydligt och svårbegripligt. Börjar om och tar kärnpunkten först. Det handlar om öl och öl ska vara roligt. Varför då bli så upprörd hela tiden. Hela tiden och hela tiden men allt för mycket. På känt spanarmanér håller jag mig till tre exempel.
Robinsons nya ölsorter
Detta är egentligen inte någon rebranding eftersom det handlar om nya sorter och visst, man kan väl direkt konstatera att det luktar ölkonsumentfiskeri, men vadå? Är Craft-industrin fri från detta? Det är ju en av grejorna jag har svårt för när det gäller BrewDog. Att de gör så mycket jippobetonade grejor bara för att locka folk. Mojo och Beardo är knappast mina favoritnamn och jag gillar inte etiketterna men alla kan inte göra lika snygga saker som Batemans. Mera strikt branding har vi hos Marston’s, och detta känns betydligt tråkigare, att man försöker ändra sin historia liksom. Folk har blivit upprörda över att man plötsligt kallar den Amber Ale istället för bitter eller för att man byter namn på stouten. Okej, lätt för mig att säga, byt till en annan öl då men gillar man inte förändringen så ska man tala om det, gärna med sina egna inköp. Det lyssnar bryggerierna alltid på mer än kommentarer på Twitter/Facebook/Instagram.
Ytterligare en parallell, Twickenham Fine Ale har gjort en parallell serie öl, riktade mot ”craft-scenen” utan att få ta emot lika mycket ilskna komentarer. Hur kan det komma sig, handlar det bara om antalet liter som produceras eller är det något annat? Humm, jag får nog leta lite efter dessa (Mojo och Beardo) öl när jag är i London i mars. Avslutar med ett citat från Robinson’s “And most importantly, we’re having a great time doing it. Beardo and Mojo have allowed us to have some real fun with our state-of-the-art brewhouse and explore some new styles that Robinsons aren’t synonymous with. It’s an exciting time for Robinsons and for British craft beer.” Jag hoppas att det stämmer. För öl ska vara kul.
Den här veckan stämmer beskrivningen portertorsdag bra. Det är en oatmeal porter enligt etiketten och japp, jag har recenserat denna innan. Den här bryggdes alltså i serien Past Masters. Öl som bygger på gamla recept från Fuller’s. De har tidigare gjort två versioner Duble Stout. Roligt för mig som gillar stouts och porters att de favoriserar det mörka guldet. När det gäller Past Masters så har de ibland haft en viss logik i sitt val av år. 1966 Strong Ale var en hyllning till VM-guldet, 1914 Strong X knöt an till expeditionskåren som skeppades över till Frankrike och Oatmeal Portern från 1926 är alltså en hyllning till drottningen som föddes detta året. Riktigt kul twist av Fuller’s att visa upp sin tradition och ålder på detta viset.
