The Sun Always Shines on TV

Vaknar av regnet. Vaknar flera gånger. Somnar, drömmer om en tid som inte längre finns. Inte ens mitt undermedvetna lämnar mig ifred. Vaknar med saknad trots att mitt intellekt vet att sånt är helt poänglöst och bara destruktivt. Tar en extra Sobril.

En värmande tanke

Jag minns en gång när jag tänkte på vilken den mest trösterika insikten eller tanken kunde vara. Jag har fortfarande inget svar men det närmaste jag kom var tanken på att man aldrig är så ensam som man känner sig. Det finns vänner.
Det finns folk som känner likadant.
Det finns andra. Som är som du.

Och ibland blir den tanken mer påtaglig. Som idag då jag fick en brev från en läsare som skickar en uppmuntrande hälsning: Du duger.

Jag drack en kopp te, läste raderna vid mitt köksbord.
Du duger.

Någon jag inte känner men som känner som mig skriver de raderna till mig.
Tänkte jag, drack mitt te och översvämmades av en ödmjukhetsvåg.

Tack.

August, die she must

Jag är glad att den här betongsommaren snart är över. Tyst telefon, öde gator och en ensamhet som bara gnager ett större och större hål i bröstet. Nu har jag precis sagt hej då till min bror som reser tillbaka till Japan så nu är sommaren definitivt slut. Även om en blick på himlen och termometern gärna påstår motsatsen.
Varför ökar min ångest, frågar jag terapeuten och han svarar kryptiskt och zen-aktigt att Allt vi ger näring åt växer.
Jag vill inte ge aset Stuart näring, jag vill ju att han ska dö. De sa att jag skulle ge ångesten ett namn och det skulle förminska den. Så jag döpte honom till Stuart. Han är fortfarande kvar. Jävla as.
Det är mönster från din barndom, förklarar terapeuten. Detta vet jag ju egentligen, men det är så svårt att hitta förtröstan i det, att tänka “Ja just det, det är ju bara det”.
Så istället blir det soffan, alldeles för många tankar och för lite vatten.

July, she will fly

Går till en astrolog, i brist på annat hoppingivande, och får reda på att mitt liv, enligt planeterna, kommer att fortsätta vara totalt menlöst och händelselöst i ett par månader till. Framåt vintern kan det börja hända grejor för då försvinner asplaneten Pluto, vars främsta uppgift tydligen är att sabba, ut ur mitt system och syns inte igen på 240 år.

Parantes men det här med att Pluto inte är en planet (skulle ju också förklara varför han är största aset av dem alla, tydligen, han har väl komplex?) – hur har det påverkat astrologiläsningar sedan det uppdagades?

Nå.

Livet kommer alltså att fortsätta vara en mental vinter tills den riktiga vintern kickar in. Då kan det bli aningen mer händelserikt och 2015-2017 ser ut att bli toppår tydligen.

Yay.

Here, boy!

Detta hände tidigare idag. Jag och bror satt på varsin hästrygg på Djurgården. Sedan hände ännu en ovanlig sak. Vi åt semlor.

Dagen började med ett möte med bokförlaget. Hur den slutar vet jag ännu inte men antagligen på något händelselöst vis. Det är alright med mig med tanke på dagens äventyr. Känner mig trött och stel efter hästturen (min häst var störst, säkert 170 cm ovanför marken) och orkar inte skriva en rad…

The rain falls down on a humdrum town

Bondegatan tidigare idag. Mötte A på Pom & Flora. Gick dit i ballerinaskor som genast blev dyblöta och med paraply som skydd och hann precis in till caféet och hann precis tänka “Där hade man otur och hamnade mitt i det värsta” då himlen log ett snett leende och sa “Yeah right”.

Nature is a language – can’t you read?

Det finns så många vackra ord som har “sommar” i sig. Av någon anledning gillar jag “betongsommar” bäst.
Känslan av ödelagd stad, asfalten som nästan börjar glänsa av hetta. Nattsömn med öppet fönster och de tunna gardinerna som inte rör sig en millimeter.
Den stumma telefonen, den orörliga mailboxen. Det ständiga flödet på Instagram, av bilder på solnedgångar, havsutsikter och bombastiska grillmiddagar.
Och det eviga, surrande ljudet från borren och hammaren som aldrig slutar.

Spending warm summer days indoors

Har 29 grader inomhus. Känner tankarna och känslorna glida iväg och bli suddiga. Försöker skriva bok men den känns så pajig just nu. Varför skulle jag välja att skriva en story om en kille som kan härma en åsna för? Pajigaste idén någonsin. Var fick jag den ens ifrån?

Tvättar istället. För att känna att jag gör någonting av nytta.

Och givetvis fick jag inte särskilt bra betyg på uppsatsen men det var väntat och förtjänat. Men det bidrar inte direkt till att höja Sakernas Tillstånd direkt. Även om omdömet var helt korrekt, faktum är att jag förtjänar ett ännu sämre betyg. Men nu är mina studier vid Oxford i alla fall avslutade. Jag är en Oxford alumn. En positiv utveckling denna mediokra sommar.

Det sömnlika

Vaknar av det eviga dunkandet och borrandet från renoveringen av huset mittemot. Det är stressande. Själva ljuden. Dunkandet, borrandet, gnisslandet, bankandet. Tar på mig hörlurar och går runt i lägenheten sömndrucken med lurarna på mig och sladden i vägen. Den hamnar i diskhon när jag gör tevatten och i handfatet när jag tvättar ansiktet.
Vilar.
Tar medicin. Lämnar in Oxfordtenta nummer två. Tar det mesta från Wikipedia denna gång för jag har varit så slö, inte orkat, kunnat. Borde i rimlighetens namn få underkänt men bättre att lämna in någonting än ingenting alls resonerar jag.
Vilar.
Funderar på att gå till Vårdcentralen och kolla blodtrycket men lågt blodtryck är ju inte farligt så vad skulle det tjäna till.
Vilar. Äter en smörgås. Tänker på sakernas tillstånd. Varats olidliga lätthet och så vidare. Funderar på döden. Äter knäckebröd. Vilar lite till.

Att kopplas bort och monteras ned

Svimmade på sjukhuset idag. Var där och lämnade blodprov och när jag gick ut i korridoren var det som om hela systemet som är jag kopplades ned, en instans i taget.
Som om man snabbt tryckte på en avstängningsknapp och sedan en annan. Först synen, som stegvis försvann och ersattes med ett suddigt stickande, sedan kroppen, reflexerna.
Jag såg ingenting, sedan förlorade jag kontrollen och sedan kände jag ingenting. Och någonstans däremellan hann jag svettas en hel del innan en rar sköterska frågade om jag ville ha vatten.
Måste kolla blodtrycket igen.