Lillebror
Två dagar efter BF kom han till slut, en rejäl pojke på 3970 g och 50 cm. Förlossningen gick snabbt men var den jobbigaste av dem alla tre. Mer om det blir det nog i ett eget inlägg. Men ut kom han i alla fall, och vilken lättnad och lycka det var att få upp honom på bröstet och inse att det äntligen är över. Ingen mer graviditet, ingen mer förlossning, nu är vår bebis äntligen här!
Nu har han hunnit bli en vecka gammal och vi har nästan bestämt oss för ett namn till honom. Det har varit svårare än för de andra och vi har grubblat mycket och letat i otaliga listor. Vi ska fundera någon dag till men sedan vill vi ha det bestämt så att han kan skrivas in vid namn på BVC, vi kan ansöka om barnbidrag och andra formaliteter. Dessutom är det ju trevligt om bebisen heter något, även om arbetsnamnet Pytte duger bra ett tag.
Så här ser han ut efter en vecka. Vilken skillnad! Amningen gör ganska ont än så länge (jag får honom inte riktigt att gapa tillräckligt stort och det underlättar ju inte) men annars fungerar den bra och han äter som en häst. Imorgon är första BVC-besöket och det ska bli spännande att få veta hur mycket han har gått upp!
Någon syskonsvartsjuka har vi inte märkt av än så länge. Björn har sagt några gånger att han saknar mig och önskar att jag kunde tillbringa mer tid med honom, och Vilda saknar att klappa på gravidmagen, men ingen av dem har visat ett spår av irritation mot sin lillebror. Istället överröser de honom med beröm, kärleksförklaringar och ömma klappar. Och börjar han leta efter bröstet och jag inte är där direkt ropar de att bebisen är törstig och jag måste komma genast! Vilda är med på alla blöjbyten, hjälper till att sätta på blöjan och knäpper knappar i kläderna. Hon vill gärna sitta i soffan med honom i famnen och han verkar gilla att ligga hos henne både när han sover och när han är vaken.
Nystickat
Jag har massor med färdigstickat sedan sist som jag inte orkat fota och lägga upp, men här kommer i alla fall en del av den senaste skörden. Man hinner sticka mycket när man går hemma och väntar på bebis!
Först och främst ett par ljust gråblå tovade vantar som ska till webshoppen så småningom fast jag kommer inte lägga upp dem nu. Det är nämligen en del förändringar planerade för shoppen, bl a en flytt till Etsy, men eftersom jag ska föda barn vilken dag som helst nu får det vänta lite. Men om du är sugen på att köpa något ligger shoppen fortfarande uppe och det går alltid bra att maila och fråga om du ser något här i bloggen du vill köpa. Mailadressen är [email protected].
Raggsockar av restgarn. Garnet är Novitas 7 bröder och designen är min egen. Hälen kallas för förstärkt häl men om den är mer hållbar än andra vet jag inte än. Snygg är den i alla fall! Något krångligare att sticka än den fleegle heel jag brukar använda, eftersom man varvar lyfta och stickade maskor efter ett bestämt mönster som jag har svårt att komma ihåg.
Vilda hittade den här mössan i en bok från biblioteket och tjatade på mig tills jag stickade den åt henne. Den har även matchande strumpor och vantar som ska se ut som klövar. Vantarna fanns det också mönster på i boken men strumporna fick jag improvisera efter ungefär samma princip. Även här är garnet Novitas 7 bröder, 75 % ull och 25 % syntet. De har det här garnet på Rusta som ligger nära oss, så det blir en hel del stickat av det…
Boken som mönstret kommer ifrån heter Monsterstickat för små monster och är skriven av Nuriya Khegay. Jag kan verkligen rekommendera den om man vill sticka söta saker åt småbarn, det finns hur mycket som helst!
Den här klänningen är till Vilda och är stickad av ett garn jag hittade på Gekås för evigheter sedan. Jag tror att det är en blandning av ull och syntet. Grundmönstret till klänningen kommer från min favoritbok; Knitting with Icelandic Wool som jag köpte på Island för några år sedan. Jag älskar islandsstickning även om jag plockat bort den typiska flerfärgsstickningen i just den här modellen. Jag har istället lagt till ett flätmönster för att den ska se lite mer spännande ut.
Den här mössan är också baserad på ett isländskt mönster men stjärnmönstret har jag ritat själv. Jag älskar färgerna och tycker att den blev jättefin, men tyvärr ser den inte klok ut när man sätter på sig den. Formen blev för rund och den ser ut som en hjälm. Jag stickade den åt mig själv men kommer nog att sätta i ett foder och ge den till Vilda som inte är lika kräsen (eller klär bättre i hjälm). Garnet heter Soya och är en blandning av ull och sojafiber. Det är alldeles himmelskt mjukt och färgerna är underbara men tyvärr noppar det en del. Kanske inte helt överraskande eftersom jag köpt det billigt på Netto.
På stickorna just nu finns en drakmössa från samma bok som grismössan kommer ifrån. Den ska min systerson få om den blir bra. Jag har precis repat upp en huva/liten cape till mig själv efter mönstret Scarlet Capelet på Ravelry eftersom jag inte tyckte den blev bra. Formen på huvan blev inte så snygg som på bilderna, och när jag skulle öka för axlarna blev det alldeles fel med antalet maskor och jag orkade inte försöka reda upp det och göra om. Jag vill fortfarande sticka något liknande, men måste hitta ett annat mönster.
Förlossningspodden
Efter tips från en kollega har jag börjat lyssna på Förlossningspodden, och herregud vad bra den är! Jag var inte så intresserad först för jag har ju fött två barn redan, det har gått bra och jag är inte förlossningsrädd, så vad skulle den kunna ge? Men oj vad fel jag hade! Varenda avsnitt är superintressant, oavsett om jag kan relatera till deras berättelser eller inte. Det finns verkligen ett behov av att prata om förlossningar, oavsett om man inväntar första gången eller har flera bakom sig. Även en lätt förlossning är ju en enorm händelse i livet som inte liknar något annat man kan vara med om.
Jag har haft lite svårt att ta till mig den här graviditeten jämfört med de andra två. Den kom vid en tid i livet då det hänt mycket annat de senaste åren, från jobbtrassel och stressproblem till utbyggnad av huset. Utöver det fortsätter ju den vanliga vardagen med två barn och allt som ska göras varje dag. Det fanns helt enkelt inte ork till en graviditet också, och jag tror att det är därför jag dels har mått mer illa den här gången (inkl sjukhusvård för uttorkning, något jag har sluppit med de andra barnen) och dels varit mycket tröttare och på sämre humör.
Det har lett till att jag antingen har fokuserat på hur jobbigt det är att vara gravid, eller försökt att inte tänka på det alls. Det är inte förrän jag började lyssna på Förlossningspodden den sista månaden eller så som jag äntligen har kunnat landa i att vara gravid, acceptera det jobbiga utan att kämpa emot, och börja känna att det är verkligt att det faktiskt ska komma ett barn till. Jag har också haft svårt att förbereda mig på förlossningen eftersom det är motigt att träna avslappning och andningstekniker när man helst bara vill gömma sig och låtsas att det inte alls kommer bli någon förlossning, och har oroat mig lite för hur det ska gå. Men efter alla timmar med Emmas lugna röst i öronen och alla hennes fantastiska gäster känner jag mig hur taggad som helst nu.
Förlossningspodden har paus just nu men det finns massor av avsnitt att avnjuta på hemsidan eller i valfri podspelare! Jag rekommenderar den verkligen!
BF
Idag är det äntligen BF för barn nummer tre, eller Pytte som barnen har döpt den till. Jag hade nog väntat mig att det skulle kännas mer som en milstolpe än det faktiskt gör. Den här graviditeten har varit tung och jobbig och det känns som om jag har varit gravid i tre år. Så den där känslan man kan få när man går över tiden, att det är de längsta och segaste dagarna i ens liv, så har det redan känts i flera månader. Det är faktiskt lättare nu när det är så nära. Jag VET att jag får träffa min bebis inom de närmsta veckorna istället för att behöva vänta i månader. Jag försöker ta det med ro, tänka på annat, svara artigt på alla frågor om bebisen har kommit än (nej jag har inte fött i hemlighet, jag kommer att berätta när det väl händer) eller om jag har några ”känningar” (vad är det?) och framför allt hantera barnens otålighet.
Björn tycker det är segt att livet står på paus nu, det är så mycket vi inte gör eftersom jag antingen inte orkar eller vi vill vara beredda när det väl sätter igång, och jag förstår mycket väl att det är trist för en 7-åring som börjar få ett eget liv. Vilda är nog mer otålig att få träffa Pytte än vad jag är. Hon vill klappa magen precis hela tiden, pratar med den och och räknar dagarna. Jag har förklarat vad BF innebär, att det bara är en uppskattning och att vi inte vet när bebisen faktiskt kommer, och det verkar hon förstå. Vi har även pratat lite om att det får gå högst två veckor efter BF och lite om igångsättning så att hon ska få ett sistadatum att se fram emot och få veta att hon inte måste vänta hur länge som helst.
Kanske kan det här vara ett bra tillfälle att sparka liv i bloggen igen? Jag har inte haft lust att blogga på evigheter, men just nu har jag inte så mycket annat att göra!
När katastrofen kommer
Jag läser del två i Stjärnklart-serien av Lars WIlderäng. Jag både älskar och hatar den. Älskar den för att det är en så underbar historia: vad händer med Sverige om all elektronik slutar fungera och samhället kollapsar? Vilka överlever? Vad händer direkt och hur utvecklas samhället på längre sikt? Han vågar ta ut svängarna, och min prepper-själ frossar.
Tyvärr är den inte speciellt välskriven. Hans karaktärer är så platta och trista och han har helt glömt eller låtit bli att berätta om deras känslor. De är med om den ena omvälvande och upprörande upplevelsen efter den andra, men verkar inte känna något alls. Dessutom har han plot holes stora nog att köra ett rymdskepp genom, som t ex varför ingen lägger märke till katastrofen ens flera veckor efter att den inträffat? Jag köper att en del människor är tröga, men inte att alla är det. Eller militärens agerande. För mig som är gift med en MÖP (militärt överintresserad person) är felaktigheterna rent hårresande, trots att författaren uppenbarligen också är väldigt militärt intresserad med tanke på hur stort utrymme de bitarna får ta i boken. Ändå kan jag inte få nog, för det är ju så spännande! Hur ska det gå??
Jag har länge varit intresserad av självhushållning och drömmer om att bli mer eller mindre självförsörjande. Vi kommer aldrig att kunna bli helt självförsörjande pga ett gigantiskt bostadslån som tvingar oss att jobba så att vi kan betala räntor och amorteringar, men vi kan göra så gott vi kan. För när man läser om folks agerande i en fiktiv katastrof blir det så uppenbart hur naiva och oförberedda vi är även i verkligheten. Jag tror att WIlderäng är realistisk när han beskriver svältande människor som vägrar göra något för att hjälpa sig själva eftersom de är så bergsäkert övertygade om att myndigheterna ska komma och ta hand om dem.
Om eller när katastrofen kommer skulle de flesta av oss bara överleva några dagar utan avlopp, rent vatten, fungerande sjukvård och mattransporter. Svenska myndigheter uppmanar oss att ha förråd för att klara minst tre dygn utan el- och matförsörjning, och nyligen har tyska myndigheter gått ut till sin befolkning och uppmanat dem till att kunna klara hela tio dagar utan hjälp från samhället. Vet de något som vi inte vet?
Bilden är från American Preppers Network. Jag måste dock säga att jag inte skulle vilja bli associerad med amerikanska preppers, eftersom de verkar ha ett något överdrivet intresse för skjutvapen som jag inte riktigt delar.
Massmord i hönsgården
Idag när vi kom hem låg det en död kyckling i hönsgården. De vuxna hönorna kan ibland vara lite väl hårdhänta mot kycklingar och ungdjur, och jag trodde först att det var det som hade hänt. Men när jag gick in och tittade hittade jag en till död kyckling. Av våra åtta kycklingar var det allt som fanns kvar. De fyra vuxna hönorna verkade tack och lov helt oskadda.
Hela hönsgården är omgärdad med nät, inklusive tak och golv, men det finns några ställen där jag varit tvungen att lappa och skarva med nätet. Något – en räv? – har grävt sig in under hönshuset, lyckats hitta en svag punkt, tryckt undan stenarna jag lagt i vägen som förstärkning, och sedan tryckt sig igenom. Den måste dessutom ha gjort det flera gånger eftersom den lyckats sticka iväg med sex kycklingar.
Jag vet att det är naturens gång, men fy fan vad trist det är att komma hem och upptäcka att någon har kalasat på mina djur. Särskilt kycklingar som jag varit med och kläckt och tagit hand om sedan de var små dunbollar.
Tack och lov har vi en höna som ruvar just nu, så med lite tur kan vi få några till innan hösten kommer och det blir för kallt. Sedan får vi vänta till våren.
Sockersöt barnkofta
Jag satt och bläddrade bland mina mönster på Ravelry när Vilda dök upp och ville beställa en kofta. Hon hittade Sweet Eyelets Cardigan och sa att hon ville ha den. Den måste vara rosa. Nästa gång vi var på Stoff och Stil var hon med och valde ut garnet. Jag minns inte vad det hette nu, men det var någon slags babyull.
Det var ett ganska tunnt garn på tunna stickor, men små koftor går fort att sticka och det var ett rätt roligt projekt. Fint blev det när det blev klart!
Jag valde vit spetskant istället för rosa, dels för att jag tyckte det var finare och dels för att jag var osäker på om det rosa garnet skulle räcka.
Den gula knappen har Vilda valt. Jag tror den är från GB:s garn i Mölndal.
Efter att hon förlåtit mig för den vita kanten tyckte hon den var jättefin. Tyvärr vägrar hon ha på sig den, eftersom hon påstår att den sticks. Hädanefter ska jag aldrig mer sticka i ull åt småbarn. De otacksamma kräken får nöja sig med akryl.
Gurka
Jag har fått ett ryck av extra huslighet och har gjort vinbärsgelé och lingonsylt. Häromkvällen fick jag även för mig att testa smörgåsgurka. Vi hade beställt en låda med grönsaker, och där ingick ett gäng smågurkor som jag aldrig brukar köpa annars men nu när jag hade dem måste jag ju göra något av dem. Jag trodde att inläggning skulle vara komplicerat, men det var hur enkelt som helst! Jag hittade recept i boken Supertanten, men det finns säkert drösvis på nätet. Koka upp sockerlag, stoppa ner skivad gurka, rör om lite då och då och vänta. Det blev jättegott! Nästa år ska jag odla smågurkor så att jag kan lägga in mycket mer utan att behöva köpa.
Nummer tre
Vi är ungefär halvvägs genom produktionen av barn nummer tre, som barnen har givit arbetsnamnet ”Pytte”, och magen syns ordentligt nu. Lite läskigt hur fort den växer med tanke på att halva graviditeten återstår.
När vi skulle ut och vandra i skogen förra helgen kunde jag inte längre få på mig mitt största par friluftsbyxor. Jag har bara ett par gravidbyxor och ville inte smutsa ner dem, men med ett gummiband i knapphålet gick det att få på de vanliga byxorna ändå:
Inte vackert, men fungerar. Det blev en tur på ungefär 8 km i skogarna häromkring. Efter några månader av fasansfullt gravididetsillamående och absolut ingen träning är det jag som är tröttast i familjen medan 4-åringen knatar på nästan utan gnäll (så länge hon får något gott när vi rastar).
Fett
Jag såg det här på en container utanför K-Rauta, och undrar om det är menat som en komplimang eller en förolämpning? Det skulle kunna vara vilket som.
